Alla inlägg under januari 2010

Av ILOS - 31 januari 2010 09:41

Våga visa vem du är- Låt konturerna av dej själv bli tydlig så din omgivning ser dej. Vänd dej inåt för att få de rätta svaren. Det du säger är rätt för dej.


Säg nej när du verkligen menar det. Säg ja när du verkligen vill ditt ja. Om du varit van hela ditt liv att först "pejla" in vad omgivningen kan tänkas vilja få för svar då kan det vara skrämmande att själv bestämma.


Men våga! Du kommer att få större respekt, ditt självförtroende kommer att öka och du har kommit en bra bit i jobbet att lära känna dej själv.


Det är ju så att det blir lättare för dina vänner, arbetskamrater att umgås med dej när dom äntligen får lära känna dej. Du ska se vad snabbt dom lär sig att ditt nej är ett nej, inte ett nja- Och när du svarar ja så vet dom att du verkligen menar det.


Var rädd om dej, du är den person som ska ta hand om just din kropp och själ. Ingen gör det åt dej. Vi andra kan bara ge råd.


Träna med att säga tydliga nej!

ANNONS
Av ILOS - 31 januari 2010 09:22

Det är olika faktorer som kan göra att just du hamnar i ett utmattningstillstånd.


Du kan ha en tickande sjukdom i din kropp som tär på dina krafter, du arbetar för mycket, ditt privatliv är jobbigt, du kan ha råkat ut för olika saker i ditt liv som krävt mycket av dej, du kan ha drabbats av förluster, du kan ha obearbetade saker från barndomen  etc.


Listan kan göras lång. Men vi har alla en "personlig" lista som blivit för tung att bära när vi drabbats av kraftlöshet.


När jag tittar i bakspegeln 9 år efteråt ser jag ett mönster i mitt liv i mitt beteende som gjorde att jag hela tiden skulle prestera lite mer, finnas tillgänglig, vara snäll och hjälpsam.


Några månader efter mitt fall fick jag en diagnos som läkaren sa kunde liknas vid en stroke. Efter behandling med kortison skulle jag ha 50 % chans att bli helt återställd. Den diagnosen kunde man dock inte bevisa på något sätt. och andra läkare ifrågasatte den.


Efter 1 år blev diagnosen utmattningsdepression och efter ytterligare ett år gjordes en test som visade att jag var utbränd.


Men jag kommer inte att uppehålla mej vid diagnoser. Bara påpeka att det alltid är viktigt att uppsöka läkare för att ev få hjälp eller utesluta farliga sjukdomar.


Jag föredrar att kall utbrändhet för kraftlöshet och det tror jag är en gemensam nämnare även för den som får en sjukdom med annan diagnos än "bara" utbrändhet. Vi tappar våra krafter fysiskt och psykiskt i olika grader och vägen tillbaka kan ha många likheter.


Kunskapen om sig själv är viktig. Vi som varit för tillgängliga både på jobbet och privat löper ju större risk att fort förlora krafter när t ex en sjukdom knackar på dörren. Vi har inga reserver kvar.


Lär känna dej själv och ditt beteende. Be om hjälp att kartlägga ditt liv.


Att gå sig själv till möttes blir en spännande resa!

ANNONS
Av ILOS - 30 januari 2010 17:02

Känslan av att vara värdelös växer sig allt starkare när dagarna går och du "bara" går hemma.

Min identitet var lika med mitt yrke. Vem var jag när jag inte gick omkring på jobbet och med säker hand tog väl hand om mina kunder?


Vem var jag?  En spillra. Ett dåligt plagiat av mej själv. Eller visste jag vem jag egentligen var. Utan arbetskostymen vem var jag då?


Jag visste att just nu levde jag för att uppfylla dagens rutiner som jag själv försökt tänka ut. Jag var min egen chef och kände mej som en mycket dålig ledare.


Då hade jag ingen aning om att djupt inom mej fanns mitt riktiga jag, det jaget som skulle bära mej över stormiga hav, ta mej förbi känslan av att jag var värdelös, ta mej förbi skamkänslorna.


Nej just då längtade jag bara till mitt jobb. Där kände jag igen mej. Vem var jag hemma? Ingen.


Jag lovar, när du tar dej tid att hitta ditt riktiga jag då känner du dej inte värdelös mer. Som jag skrivit tidigare,vi har alla vår födslorätt.


Du och jag har rätt att få finnas till oavsett vem vi är och om vi jobbar eller är sjuka.

Låt aldrig någon ta den rätten ifrån dej!


Du är värdefull!

Av ILOS - 30 januari 2010 10:03

Jag nonchalerade alla signaler, så här i efterhand tror jag inte att jag märkte dom speciellt mycket. Huvudvärk hamnade i boxen för ej viktigt, förkylningar ännu oviktigare box, alvedon var bra mot feber och trötthetsboxen växte sig större o större och höll på att sprängas----


Var inte RÄDD FÖR kroppens signaler, du ska vara RÄDD OM dina signaler!


Hjärnans främsta uppgift är att få din kropp att överleva. För att göra det behöver du värme, mat, vatten vila, återhämtning etc. Du behöver också stimulans för att få ett bättre liv och öka på din överlevnad. Lyssnar du inte på kroppens signaler som hjärnan skickar ut, då riskerar du att hamna i i ett ekorrhjul av småsignaler som växer sig starkare. Till slut slår hjärnan på STORA ALARMKLOCKAN och du har slut på dina undangömda boxar.


Var tacksam för dina småkrämpor som talar om att nu är det dax att ta paus!


Lyssna utåt och lyssna inåt!






   

Av ILOS - 29 januari 2010 12:44

När gjorde du senast en avslappningsövning eller när kunde du senast bara vara?


Hade någon frågat mej det för nio år sedan hade jag nästan inte förstått frågan!

Min dag var välplanerad från morgon till kväll. Speciellt tiden på jobbet. Det gällde att göra fler o fler affärer, att ta på sig andra interna jobb som jag så gärna sa ja till. Jag kände mej utvald.


När jag idag tittar på den planering som fanns på jobbet för 10 år sedan då deltog jag i alla sammanhang. Gud så oumbärlig jag var!


För att hinna med allting var ju planering A o O. Kunderna fick den absolut nödvändiga tiden, inte för mycket snack och inga onödiga frågor hade jag tid med. Men jag gjorde affärer som aldrig förr och fick beröm därefter! Det kändes precis som förhållandet till droger beskrivs!


Men hur jag än vred och vände på timmarna, minuterna, sekunderna så räckte inte arbetstiden till. Jag minskade på min lunchtid. Det fick räcka med en liten youghurt o en liten smörgås. Jag började förbereda hemma och läste in våra produkter vid frukosten. Men paradoxalt nog gjorde jag inte mindre av hushållsarbetet hemma. Tvärtom, nu var jag nästan en perfekt människa en stålman i kvinnokläder!


Utan att jag märkte det började jag sakta gå in i ett tillstånd där JAG INTE KUNDE GÖRA INGENTING! Jag kunde inte slappna av längre!


Lärdomen blev att AVSLAPPNING och ÅTERHÄMTNING är livsviktigt. Så länge du behärskar det fortsätter du att ha kontakt med din kropp och kan balansera kropp o själ.


Att bli helt utmattad/kraftlös/utbränd innebär att förbindelsen mellan kropp och själ är bruten.


Ditt jobb blir att återförena dessa. Jag har lyckats reparera förbindelsen till en ganska bra nivå. Det kan du också!




-

Av ILOS - 29 januari 2010 08:50

Varje morgon gjorde jag mej iordning, då precis som nu, för att möta den nya dagen. När jag var "nyutbränd" vaknade jag med bävan i mitt bröst. Egentligen ville jag inte vakna. Jag visste vad som väntade, att jag skulle få kämpa mej igenom ännu en dag. Slutet på det hela såg jag inte. Jag tog fasta på min pappas ord att i den mörka tunneln väntar ljuset någonstans, ja LIVET SJÄLVT!


Det var då rutinerna kom till användning. En rutin varje dag blev att sitta o handarbeta en liten stund. Jag hade ingen lust till det och inte heller någon ork. Som jag berättat var jag förstelnad både i en kroppslig o mental känsla. Lusten fanns inte till någonting. Det enda jag fortfarande orkade bry mej om var hur min dotter mådde.


Men någonstans förmådde jag ändå tänka lite, så min tanke med en stunds handarbete var att trigga igång lusten, stimulera hjärnan med färger och få känslan av att jag uträttade något.


Så småningom fann jag någon slags frid i att vara i mitt handarbete. Det var mindfulnes utan att jag då förstod det. Här o nu med detta handarbete behövde jag inte tänka, inte känna, bara vara!


DAGEN ÄR DIN oavsett vilket mående du har. Du är ok som du är. Du har gjort rätt för dej i så många år nu är det hög tid att göra det som är RÄTT FÖR DEJ!


Ta tillvara Din Dag, det är en av alla dagar som för dej närmare ett bättre mående- En pusselbit idag, kanske två imorgon.

Lev väl!

Av ILOS - 28 januari 2010 16:04

Jag kunde inte nå mina känslor. Som en robot i gråskala gick jag omkring. Lika främmande som jag kände mej inför min förvandling från en heltidsarbetande person, som älskade sitt jobb, till denna sjukskrivna person som tappat bort sig själv, lika främmande var jag inför känslor.

JAG KUNDE INTE NÅ MINA KÄNSLOR! Jag skrattade inte, jag kunde inte gråta, jag skulle varit helt likgiltig om inte kroppen alarmerade så högt! Det var de olika kroppsliga symtomen, domningar, spänningar, skakningar mm som drog mej framåt, som fick mej att reagera, att göra någonting.


Men vad skulle jag göra? Om en läkare inte har en exakt diagnos får man ingen hjälp. Det lärde jag mej då. Utmattningsbesvär, kraftlöshet, att vara utbränd, det var nästan ingen som visste vad det innebar för nio år sedan.


För dej som är mitt inne i detta trauma, håll ut, ha tålamod, idag finns det bättre hjälp att få.


För mej? Jag fick leta själv, en liten stund varje dag sökte jag lindrig för mina spänningar genom att leta på nätet, men det tog 6 mån efter "mitt fall" innan jag sökte mej utåt. Innan jag orkade.


Rosenmetoden blev min första "krok", där jag ensam utan familj eller vänner försökte hitta hjälp.


Jag är idag väldigt medveten om alla mina känslor och använder dem som de redskap de är för att må bra, så idag när jag försöker skriva kommer de upp många känslor. Det är både jobbigt och skönt "att rota" i mina upplevelser. Och som jag skrivit, jag söker efter orden och låter dom komma i den ordning dom vill.





































































Av ILOS - 27 januari 2010 17:00

Jag kände inte igen mej. När jag tittade i spegeln såg jag att det var jag. Jag såg inte sjuk ut. När jag träffade på bekanta och vänner tyckte alla att jag såg så fräsch ut! Inte kan väl du vara sjuk!?

Men jag kände mej inte som vanligt. Kroppen var från och till fylld av spänningar, vilket jag idag inte tycker är det minsta konstigt. Men då var jag så rädd. Skulle jag aldrig mer få känna lugn och harmoni.


Jag visste inte vad jag skulle göra av mej.


När ambulansen hämtade mej blev det en skräckfylld färd till sjukhuset. Hela tiden kändes det som om jag skulle försvinna. Jag pratade i ett, helt säker på att

om jag slutade så fanns jag inte mer.


En natt på sjukhuset. Sjukskriven i 3 veckor. Ingen egentlig diagnos. Kanske lite utarbetad?


Jag kom hem igen och jag bodde i en främmande kropp. Efter att ha jobbat heltid så många år befann jag mej nu ensam hemma i tystnaden. Skulle jag efter tre veckor hitta mej själv igen? Jag hoppades. Jag längtade tillbaka till jobbet, till det invanda, till mina arbetskompisar till det som var mitt liv.


Vad jag inte visste var att det här bara var början till en otroligt kämpig uppförsbacke!


ps under rubriken "jag försvinner" skriver jag om varför vi ringde efter ambulans ds


































Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se