De två gångerna i mitt liv när jag gått igenom traumatiska sjukdomar, har jag plötsligt funnit mej i ett tillstånd när "jag mår dåligt". Det har fått mej att fundera på det där, vad är det egentligen?

Oftast har det där dåliga måendet kommit smygande ,mitt i eller i slutet av sjukdomarna. Då, när jag trott att allting går åt rätt håll, så har jag plötsligt "mått dåligt". Inte det här fysiska måendet, utan det där andra, som det är så svårt att sätta ord på.

Jag ska försöka. De fysiska smärtorna fanns där, men inte i en så hög grad att de borde ha påverkat mitt mående. Jag var plötsligt väldigt ensam, efter ett långt arbetsliv med många arbetskompisar. Min rädsla för det som hänt var stor, och rädslan för att aldrig komma tillbaka till livet var ännu större.

Alltså är rädsla , ensamhet, fortsatt sjukdomstillstånd, tre stora faktorer till att "må dåligt". Men hur känns det?

För mej kändes det som att bestiga ett högt berg, med flera kilos packning på ryggen, och hela tiden känna sig jagad av en björn. Det kändes hopplöst med andra ord. Kroppen var tung, sinnet var mörkt, energin låg och koncentrationen fanns inte där, och rädslan hotade att kväva mej.

Då satte jag mej ner och försökte tänka. Ja, jag tänkte faktiskt då "vad är det att må dåligt?" Varför känner jag mej så här när jag redan har landat lite på den friskare sidan? Vem styr det här?

Ja, i min tankeverksamhet kom jag förståss fram till att det sitter i hjärnan.

Den viktigaste funktionen för hjärnan är ju överlevnad till varje pris. Aha, tänkte jag då, det här berget "må dåligt" är ett helt nödvändigt berg för mej att bestiga.

Om det berget inte funnits, hade jag tagit motorbåten med högsta hastighet tillbaka till livet. Men då hade jag för resten av mitt liv, varit beroende av redskap som piller, terapeuter etc för att fungera i vardagen. Många människor har det så,  och lever i en gråzon där livskvaliten är låg.

Alltså, slutsatsen för mej blev att min hjärna var klok som visste, att jag behövde "må dåligt" och bestiga mitt personliga berg, för att sedan vara rustad för livet igen. Utan snabba motorbåtar.

För mej förändrades synen på att "må dåligt". Jag ser det som att ta ett djupt andetag och blåsa ut det mörka, och sedan fylla på med ny frisk luft, att livsandas. En nödvändig process för att leva i harmoni.

Var inte rädd för att bestiga ditt berg! Det är bara du som har det rätta verktygen för att göra det, men låna gärna någon annans käpp (böcker, terapeuter, bloggar), om det känns för tungt.

I sinom tid når du toppen.