För mej har det aldrig varit en självklarhet att bli omtyckt, att ha vänner.  Livet packade min lilla ryggsäck när jag föddes, med den del av min historia, som jag blivit ämnad att bära på, på gott och ont, och då tar du inte vänner för givna.

Jag blev medveten om tyngden i min ryggsäck, från den dagen ett annat barn, en vän, avslöjade vad jag bar på. Det gjorde mej nästan stum och jag förstod inte vad det betydde, bara att jag var en ovärdig vän. Min kära pappa redde ut begreppen, och jag  lyckades omvandla tyngden, den gråa stenen i andras ögon, till en dynamisk glittrande diamant, en skattkista utan dess like!

Ja, redan som barn värdesatte jag min del av historien, den som jag bar på, så mycket, att det blev en värdemätare för mej, över vilka som var mina riktiga vänner. Vännerna som jag trodde på, fick se min skatt, min diamant, och de som fortfarande var kvar som mina vänner, var de bästa jag kunde få!

Livet är gott och livet gör ont. Så är det också med min historia, men ryggsäcken, som emallanåt skavde hårt i ett barnahjärta som suckade efter vänner, har jag tagit av mej, och känner en glädje över alla de vänner jag ändå fått genom åren.

Att få vara någons bästa vän är en gåva. Jag blir tårögd när jag får höra de orden!

Min gråa sten som blev en diamant glittrar numera i mitt hjärta, där ger den mej kraft och energi och fyller mej med mod och ödmjukhet inför livet!