Pengar gör människan förblindad. Ägodelar berusar det mänskliga sinnet. Du vill bara ha mer och mer. Ändå kan du ju inte köpa det allra viktigaste av dina behov. Du kan köpa plastkärlek och plastvänskap  men den äkta varan kan aldrig köpas med pengar! Visst är ju det rättvist på något sätt?! Fattig som rik, ung som gammal, vi har alla samma förutsättningar för den äkta kärleken eller vänskapen.

Varför är du då så blind så du kan offra syskonkärlek för arvegods, eller välja "vänner" efter status? Vad är det för funktioner i oss som triggas igång av att få äga så mycket saker och pengar som möjligt?! Jag har ofta grunnat på det där, och kommit fram till att tillgångar på banken  kanske ersätter vårt gamla bondehjärta, som belåtet såg ut över sina marker, som på den tiden betydde skillnaden mellan liv och död. Frodiga grödor var en förutsättning för att kunna försörja sin familj.

Men nu har vi ju försörjningen tryggad, iallafall de flesta av oss. Ändå ska vi samla på hög, och ska vi titta på hur samhället är uppbyggt, så verkar det inte finnas något stopp för hur stora högarna får bli. Det är ingen större skillnad på någon av oss. Även den mest fattige idag skulle bete sig likadant om han/hon fick chansen. Därför är det med stor sorg jag konstaterar att vi inte sätter kärleken främst. Kärleken som är den enda medicinen som har förmågan att bota ensamhet. Att ha någon som bryr sig på riktigt det kan du inte köpa.

Var rädda om varandra och dom ni i hjärtat vet bär äkta kärlek till er!