Att inte lägga orden i munnen på din vän när hon/han från sin utgångspunkt berättar.....är svårt. Du har väl varit med om det när din kompis "klagar", grämer sig, suckar om något i hans/hennes liv, och antagligen ger du genast dina synpunkter som börjar med ordet men....men det är väl.....men du kan väl.... Av ren välvilja vill du lösa problemen som inte är dina, men som du får ta del av.

Bit dej hellre i tungan och håll tyst, låt dina öron lyssna, visa med dina ögon att du hör, ge en kram men var tyst, tyst  åter tyst. Bara om din vän  frågar dej till råds så är kanalen öppen för dina råd. Innan dess kommer dina ord att studsa som mot en vägg, och du får dom tillbaka ohörda. Det kan t om uppstå ett litet gräl om vännens problem om det vill sig illa.

De flesta av oss är mycket medvetna om hur och varför vi borde lösa det problem vi har, men allt har sin tid, och vi behöver prata och älta tusen gånger, innan vi tar våra beslut. Känn dej hedrad om du är en sådan fin vän, som får ta del av bekymmer, men bli bara ett bollplank på vännens intiativ.

Problem kan vara känsliga, och vi kan vara rädda för att lösa dom, då lösningarna oftast innebär förändringar, och förändringar kan skrämma oss. Tyvärr får ingen av oss se facit i förväg på olika lösningar. Det innebär att det du säkert vet är hur du har det nu.

Men om du är en lyssnande vän så hjälper du därmed din vän att bära sina bekymmer, du låter henne/honom lätta på bördan en stund. När vännen får berätta för dej och höra sina egna ord, så är det oftast den vägen lösningen uppenbarar sig på.

Att gå ensam med sina bekymmer är tungt, bördan tycks bara bli större då, så du som behöver berätta, våga göra det! Om du inte har någon du känner förtroende för så kan du skriva av dej, till skrivbordslådan eller varför inte börja blogga, eller kanske skriva till någon som bloggar. Ibland kan det kännas bäst att berätta för någon man inte känner.

Allt är bättre än att stå på samma ruta år ut och år in.