Rollistan genom livet kan bli lång. Genom olika erfarenheter lär du dej hur du ska bete dej under olika situationer. Livets skådespelarskola börjar så fort du är född. Som barn har du hjälp av dina föräldrar när du behöver stöd i en en ny roll.

Alla underbara, duktiga skådespelare får hjälp av en regissör, men vad händer med dej som plötsligt drabbas av en olycka, sjukdom, sorg etc i livet. Du står där plötsligt handfallen och rädd. Antingen blir du paralyserad, eller översköljd av tusen olika känslor.  Det står ingen regissör bredvid dej som talar om hur just du ska reagera.

Du kanske vill fly, men upptäcker att livets roll kommit ikapp dej, och du har ingenstans att ta vägen. Du måste ta emot den roll du blir utdelad. Ingen kommer att ge dej en guldbagge, ingen kommer att kunna ge dej perfekta råd för hur du ska hantera din roll. De hjälpmedel du har finns i dina känslor i din kropps reaktioner. Du måste följa dom och försöka surfa igenom dom.

Har du tur som jag haft, så har du en familj, en stöttande syster, o en mycket god vän som besökt dej regelbundet, plus alla andra närstående som hört av sig. De är inte dina regissörer, men de kan ge styrka och kärlek till dej, så du orkar med din roll.

Ingen av oss vet vilka roller vi blir tilldelade. Kanske får vi gå igenom det som ska lära oss något, kanske vi ska dela med oss till varandra, så ger vi stöd på så sätt.

Du är din egen regissör, och det betyder att vi kan gå igenom samma sjukdomar men göra vår roll på olika sätt. Det viktiga är att hantera det du hamnar i på ett sätt som passar just dej bäst.

Men som sagt hur bra du än gör det så får du ingen guldbagge, du kanske inte ens får behålla ditt liv, eller du kanske aldrig kan förstå varför just du fick en så svår roll.

Men livets goda sidor och vår starka överlevnadskänsla gör ändå att vi vill leva, även om livets olika roller kan vara så tuffa.