Dagen för kontroll närmar sig med stormsteg. Jag är ovanligt lugn, men känner ändå av de olustiga tankarna, som hökar ovanför mej, beredda att slå till vid minsta antydan av rädsla. Jag motar bort dom så gott jag kan, men det händer att jag sänker garden, och någon av dom lyckas dyka ner, och ge mej några skrapsår.

Smärtan bär jag mest inom mej. Smärtan att det finns en risk hela tiden, att jag ska behöva gå igenom sjukdom igen. Jag vill inte. Jag vill fortsätta flyga, som min syster säger, och fortsätta med att återerövra mitt liv, bit för bit. Sju månader efter den sista behandlingen, har jag kommit många steg framåt. Sedan någon vecka tillbaka har jag börjat jogga igen. Så jag har längtat efter just det, att flyga fram likt en fågel och pröva mina "vingar".

Kära alla som kan "höra" mej, tänk goda tankar om mej och skicka dom till mej genom cybervärlden. Låt mej slippa klippa av mina vingar. Låt mej få sträcka ut dom i all sin glans och flyga, flyga...