Att bemötas av ständig kritik och för lite kärlek när man är liten, sätter sina spår. Att aldrig kunna lita på en vuxen människa är förödande. Att alltid behöva göra ett rejält arbete, för att kanske få det eftertraktade berömmet är tufft.

Jag känner en människa som vuxit upp så. Hela hennes barndom var präglad av arbete och åter arbete. Ingen kärlek, ingen trygghet. Hon har, i mina ögon, fått leva ett halvt liv. Hon har aldrig fått chansen att helt slå ut sina vingar. Hon har överlevt men inte levt  fullt ut.

Jag kan se igenom henne och kan förstå hurdan hon hade kunnat vara, med en kärleksfull uppväxt. Men jag mår dåligt av att se och höra hennes kritiska sida, de intoleranta åsikterna, och jag mår dåligt av att se hur långt inne hennes känslor sitter.

Jag mår dåligt, inte för min skull, jag mår dåligt för hennes skull, och jag blir så arg. När jag tittar på henne så ser jag mänsklighetens dåliga sidor. Jag ser hur vuxna människor omkring henne svek det lilla barnet. Allt vad hon kunde blivit fick hon inte bli. Allt vad hon kunde känt får hon inte känna. Alla komplicerade relationer hon har med barn och barnbarn, hade inte behövt vara så.

Var börjar mänskligheten? Var börjar våra mänskliga rättigheter? Jag tycker att det är självklart att det börjar med det lilla barnet.

Barnen är det viktigaste vi har för vår framtid, för mänskligheten. Någon har sagt att det du tänker om dej själv idag blir du imorgon.

Hur vi behandlar våra barn idag, blir en kunskap för dom, om hur dom ska ta hand om oss när vi blir gamla. Den tanken har jag när jag läser om misskött vård av gamla.

Allting handlar inte om resurser men vi måste få tid att ta hand om våra barn. Är dom på dagis så behövs det tillräckligt med vuxna där.Barn behöver kärlek och tid.

Låt alla barn få chansen att utveckla sig i den takt dom behöver. Vi behöver inte fler människor där ute med brustna vingar!