Jag är en stressonist. En ganska "nykter" sådan men ändå för alltid stressonist.

För en nykter alkoholist eller tom en fd nikotinist, är hjärnan för alltid  vidöppen och mottaglig för dessa droger, precis som stressen är för en stressonist om du en gång blivit utbränd/utmattad/kraftlös.

 Jag kallar även stressen för en drog, det var det där med honungsfällan och kickar som vi söker i livet, som lockar och pockar så du blir fartblind.

Skillnaden mellan dessa droger är att du absolut inte kan dricka alkohol, helst inte röka eller snusa mer, om du är nykter alkholist eller slutat använda nikotin. Risken att du trillar dit igen är farligt stor.

Vad händer då med en stressonist? Ja, jag kan bara tala för mej själv och mina upplevelser i kroppen.

Idag tolererar jag stress bättre än åren efter jag rasade ihop. Men jag är långt borta ifrån en normal stresstolerans, det som en gång var normalt för mej.

Jag kan bli övermodig och tro att allt är som vanligt i min kropp, tro att jag blivit helt frisk. För det är så idag att om jag lever ett stilla liv, varvat med vila och energifyllda sysselsättningar och mindre av energikrävande, då mår jag ganska bra.

Jag behöver planera allting i god tid, veta flera dagar i förväg vad jag ska delta i eller göra., och jag måste alltid se till att det finns utrymme för vila och lugn och ro.I mitt friska liv var jag spontan och tyckte illa om rutiner och "överdrivet"

planerande.

Men hur jag än försöker sköta mej och planera väl så fungerar det inte alltid. Som de flesta andra så konfronteras jag med olika relationer ; min partner, övrig familj och vänner. Plötsligt händer saker som kastar all planering omkull.

Det kan vara det mest triviala saker, som en plötslig omplanering av en resa eller andra saker som kräver engagemang och samarbete med andra.

Ibland känns det ok för mej men ibland blir det för mycket. Då känns det som om min hjärna slår igen alla mottagningskanaler. Jag hör ¨tex vad min partner säger, men informationen fastnar inte. Det känns som om jag står mitt i en högbrusande fors som stänger igen både min hörsel och förmåga att fokusera. Det värker i hjärtat och händerna blir iskalla, jag känner mej yr och svettas.

Jag blir rädd, men inte som tidigare. Nu vet jag att kroppen alarmerar och för mej gäller det att släppa dessa måsten som pockar på.Jag måste konversera med min hjärna, och tala om att det inte alls är något stressigt som pågår, och be den stänga av alarmknappen.

I regel tar jag en lugn promenad, jag går extra sakta för att "lugna ner mej". Jag kan sätta mer ner, och skriva upp vad som förväntas av mej, och fokusera på en sak i sänder, i lugn takt.

Jag tycker inte om det. I mitt friska liv hade jag många bollar i luften nu får jag vara glad om jag fångar en boll. Men det är bara att gilla läget.

Det kanske finns något sunt i att vara en stressonist!?