Jag fick frågan hur det kändes för mej att tappa krafterna, att inte fungera normalt varken fysiskt eller psykiskt. Den fysiska delen bestod i en kropp som inte hade ork att utföra någonting, och en hjärna som inte orkade tänka, fokusera och koncentrera sig. Den psykiska delen handlade mest om rädslan att befinna mej i detta konstiga tillstånd.

Att tappa kontrollen, det är vad det handlar om. Jag beskrev det som att det kändes som om jag satt ensam i en båt, omgiven av höga vågor i öppet hav. Långt, långt borta kunde jag skymta land, men det kändes mej övermäktigt att orka ro denna båt till säkerhet.

Men vad gör man? Vi gör alla så gott vi kan, det vi orkar med. Vilka val finns det?

Jag kände inte längre igen min kropp, de välkända normala funktionerna var utbytta. Denna båt som jag skulle ro iland tog in vatten hela tiden. Det fanns stunder när jag ville ge upp, men tanken på min familj och speciellt min dotter gjorde att jag kämpade på.

Jag lärde känna min "nya" kropp och började samarbeta. Kraven att orka tog jag bort, alla måsten försvann. Jag slutade kämpa emot och lät mej själv falla. Mina tankar som cirkulerade som en bisvärm runt huvudet, försökte jag reducera. Minnet som svek mej ersattes med lappar. Alla funktioner som var förändrade accepterade jag. Tack vare det minskade rädslan något och jag blev lite mer balanserad.

Vi är alla ensamma i vår kamp för att bli friska, även om familj, vänner och sjukvård gör sin del, så har du själv huvudansvaret.

Så fort jag insett det, att det inte kommer någon prins på sin vita häst och räddar mej, så kopplades min överlevnadsinstinkt på. Den hjälper till ,så att du hittar de rätta sakerna att göra, det som är rätt för just dej.

I min båt var jag ensam och kämpade, men den dagen jag steg iland igen var jag stark och visste hur det var att falla. men viktigast hur man tar sig upp igen!