Att vara envis är på många sätt en bra egenskap att ha. Alla år jag kämpat för att bli frisk, att hitta tillbaka till livet, då har jag behövt vara envis, och också behövt vara rustad med ett stort tålamod.

Men jag är medveten om att jag är nästan för envis. Då ligger man på gränsen till att vara egensinnig. Jag får jobba hårt för att inte dra saker för långt, eller pressa mina relationer till det yttersta, för att jag inte vill ge med mej, eller kompromissa.

Många relationer tex mellan föräldrar och vuxna barn kan lätt "fastna" i ett dåligt mönster. Speciellt om du som föräldrar ligger i underläge gentemot ditt barn. Ditt barn kanske har någon slags "hållhake" på dej, och utnyttjar det med att mer eller mindre tvinga dej, att göra precis som hon/han säger.

En sådan relation är i obalans och gagnar ingen. Ni måste börja om på nytt, och inse att nu är ni inte bara förälder och barn , utan faktiskt två vuxna människor.

Det gäller att släppa taget om varandra, och som vuxna resonera sig fram till hur ni víll umgås.

Kärleken till varandra finns ju där men envisheten har gått över till egensinnighet.

När det är så, då skadar man inte bara den andra utan framförallt skadar man sig själv.

Med handen på hjärtat, vad vinner du på att dra saker till sin spets, eller bestämma dej för att din förälder/ditt barn har fel?