Jag är lyckligt lottad. Min kropp lyder mej fortfarande i det mesta, jag kan gå, jogga och t om dansa. Jag sover bra, och jag har en fungerande vardag och små guldkanter i tillvaron som ger den där extra glansen.

Visst är jag lyckligt lottad! Tänk att kunna vandra omkring i skogen, fortfarande känna dofter av natur och låta trädens lugnande effekt krama kroppen. Och nu är det bärtider, tänk att jag kan böja mej ner och få med mej egenhändigt plockade bär, som, hoppas jag, är giftfria!

En sådan lycklig människa jag är som har min älskade man, dotter, dotterson, dotterssambo,min mamma, mina härliga syskon och syskonbarn och mina goda vänner!

Jag brukar låta min lycka dansa runt i mitt inre och smeka varje hörn med friskhet! Hur skulle då sjukdomar ens ha en liten chans att slå rot!?

Jag är lyckligt lottad, men det var inte alla mina medsystrar, som låg i sjukhussängen bredvid mej och fick cellgifterna inpumpade i blodådrorna. Döden, som låg i väntrummet bredvid, väntade på att få "sluka" den svagaste kroppen, den som inte orkade mer.

Jag orkade, men jag tänker så ofta på dem som kämpade förgäves. De som fick lämna livet alltför tidigt.

Idag har det varit en sådan dag, när mina tankar varit tillbaka i det jag lämnat bakom mej. Det har varit tid för den återkommande cancerkontrollen.

Och ja, även denna gång visar prover och undersökning att jag är cancerfri, trots att döden var så nära att han gav mej kalla kårar.

Visst är jag lyckligt lottad!