Det värsta jag visste under mina prövotider var, när ingenting jag testade hjälpte mej. Det kändes som om en enda stor återvändsgränd med en svart betongdörr hånlog mej rätt upp i ansiktet. Där stod jag med pannan mot "dörren" och kom ingenvart.

Men jag hade fel. Då varken kände eller såg jag de små, små läkande krafter som började spira inom mej. Tillbaka till den svarta dörren. En sanning är att varje gång en dörr stängs så öppnas en annan. Det gäller bara att vrida på sitt huvud och ta stegen in genom nästa dörr. Du kanske behöver gråta ett tag och slicka dina sår en stund, men res på dej sen och ta dej vidare.

Du ska resa dej till varje pris, själv eller söka och ta emot den hjälp som finns att få. Det finns helt underbara människor därute, både vänner och inom vården, som  vet vilka redskap du behöver för att resa på dej.

Det viktigaste, enligt min erfarenhet, är att alltid, som min pappa sa, gå två steg fram och vara beredd på ett steg bakåt. Så länge jag försökte vara koncentrerad, fokuserad på t ex att läsa om hur kroppen fungerar, om mat som läker, vilken motionsform som skulle passa och testa detta, så kände jag ändå framtidshopp. Du kan säkert hitta saker som passar dej att fokusera på. Det är mer själva görandet än vad du gör, som ger kroppen mer positiv energi och hjälper till med läkningen.

Du befriar helt enkelt kroppen en stund från alla negativa förgörande tankar som cirkulerar i ditt huvud, och jag är övertygad om att det är som att trycka på läkningsknappen!

För varje gång dessa underbara stunder kom, om än korta, när kroppen var harmonisk, så visste jag att läkningen hade börjat. Att hoppet är det sista som övergiver oss, är så sant som sagt. Det är inte lätt att kunna tro på en förbättring när dagarna och nätterna går i samma jobbiga tillstånd. Men även "räkna de lyckliga stunderna blott", är vist och sant.

Överlev de jobbiga timmarna men lev för de lyckliga stunderna!