Förr levde paren med fördelat arbetsansvar, vilket vi alla vet vad de bestod av. Mannen i socialt, känslomässigt underläge till kvinnan, och kvinnan i ett ekonomiskt underläge till mannen.

I bästa fall levde de i ömsesidig respekt där den ekonomiskt starka inte utnyttjade sin ställning, och där kvinnan också tillät mannen vara en viktig förälder för barnen, inte bara en kassakista och lekpappa.

Nu är det andra tider, tack och lov. Vi är jämlika och lever tillsammans för att vi vill det, inte för att vi måste. Var och en kan försörja sig själv. Är det livet lättare?

Nej, jag tror inte att det är lättare, men jag skulle ändå inte vilja byta. Jag vill absolut vara självständig både ekonomiskt och känslomässigt och socialt. Något annat finns inte för mej. Jag skulle inte kunna leva med en partner som tänker på ett annat sätt, vad gäller den biten.

Många, speciellt de yngre, verkar också ha det så. Men jag ser fortfarande gamla mönster hos par. De fortsätter att vara varandras personliga assistenter. "Utan dej finns inte jag, utan dej klarar jag inte min dag".

Är de lyckliga? Kanske de är det, men jag ser det mest som en rädsla att leva sitt eget liv. Precis som två kakor sammansmetade med en gegga i mitten, går de livet igenom. Det kanske funkar så länge "kakan" är rund och god, och geggan håller sig på sin plats.

Mend vad händer när geggan börja jäsa och pysa ut över kanterna? När det börjar bli för mycket av tvåsamheten, när det känns som om ni har era fötter sammansvetsade med en fotboja? Ni kanske rentav glömmer bort era vänner, släktingar och bygger upp ert sociala liv bara kring varandra?!

Ok, är ni varandra likar kanske ni älskar när geggan kletar ner er och inte ens kakan är synlig längre. Ni två har blivit ett. Men tyvärr är ju inte livet beständigt och inte heller utan förändringar. Då får ni problem.

Att kunna leva sitt liv själv är en grundförutsättning tror jag, för att överhuvudtaget leva ett fullvärdigt liv. Du ska väl inte klistra dej fast med någon annan för att du inte förmår hitta ett liv själv!?

Likaväl som för mycket av det goda kan leda till skillsmässa kan också det motsatta hända. Ni har för lite "gegga" mellan er, dvs ni gör mindre och mindre saker tillsammans, ni träffas sällan och har inte ens några gemensamma intresse.

Men tänk då att den där första blicken, första träffen och alla goda kärlekstankar om varandra som ni har haft bildar grunden för er "gegga". Den finns alltid kvar så länge ni kännder den minsta lilla lusten att fortfarande vara tillsammans. Det är den bästa början och då hittar ni säkert sätt att fylla på med mera "smet".

Nej, tillbaka till det gamla vill ingen. Vi har ju alla förutsättningar för att vara lyckligare än någonsin, och jag tror verkligen på ordspråket "var och en är sin egen lyckas smed".

Sol och semester. Människor i full färd med att känna sig lyckliga! Förhoppningarna är stora, och vi känner verkligen hur underbart det är, att få rå om sig själv och sin familj.

Utflyttade barn kommer hem. Huset fulls av välkända, kära röster. Livet är perfekt. Och de underbaraste av allt, barnbarnen stojar omkring och myser i grönbetet.

Du som lever ensam kanske ligger och läser i lugn och ro i solstolen, hemma, eller du kanske tagit en välförtjänt semester utomlands. Du känner hur härligt harmonisk du är.

Eller vad säger du?

Jag tror att det är våra föreställningar om vad lycka är som ger smolk i bägaren. Du älskar både dina barn och barnbarn, din familj, men har svårt att acceptera förändringarna som skett i ditt liv.

Du är inte längre lika ung. Du har bott ensam eller med din partner ett antal år, utan barn. Du har vant dej vid ordning och reda och att kunna ta det lugnt och spendera din tid hur du vill. Men nu får du ett dåligt samvete när du känner att din harmoni i kroppen blir störd av för mycket ljud, och av det faktum att du tappar all din egen tid.

Men skippa ditt samvete. Be hellre om att få den där egna tiden. Gå ut och gå en ensam promenad, träffa en vän eller lägg dej och vila en stund. Det kan vara så att barnen också vill ha egen tid när de hälsar på dej. De kan också känna dåligt samvete om de tar sin familj och gör något utan dej! Föreslå att de gör det!

Du som är ensam känner dej otroligt ensam ibland, men inte alltid. Det är för att du och din omgivning har bestämt, att man inte kan känna sig lycklig med sig själv. För visst kan man! Strunta i att ens tänka tanken "jag är ensam"! Tänk bara på allt du kan unna dej att göra, för att du slipper ta hänsyn till andra.

Tapetsera inte förväntningarna på väggen utan att ta med de naturliga ingredienserna, småirritationer, barnagråt, lite gräl, trötthet och så de ljuvliga känslorna av kärlek, lite ensamhetskänsla o den mysiga känslan av frid.

Det är det som är livet. Ditt liv.