Att sätta gränser är svårt. Min hund kan det. När den kurar ihop sig och inte vill bli störd, då syns det på hans kroppspråk, han värnar om sin integritet. Han vet, oavsett sin tydliga gränsdragning, att vi ger honom kärlek. Hunden vet att vi finns för honom när han behöver oss. Och alla som har en hund vet, att oavsett om du och hunden varit i "luven" på varandra, så möter den dej lika kärleksfullt varje gång du kommer hem.

Men vi människor är så mycket mer komplicerade, så ibland övergår det vårt förstånd. Om vi inte reder ut saker med vår partner eller annan, så kommer vi knappast och möter med en kram vid dörren. Vi kan inte ge känslor om vi inte sopat i vår känslobana först.

Ack hur ofta blir inte denna bana nedskräpad! Att hålla den ren och fri från ev mögelsporer som hotar att få ett fäste, är faktiskt ett heltidsjobb. Varför är det så svårt?! Det är lätt att identifiera vem/vilka  du brinner för, har känslor för, som betyder mycket för dej, men ändå finns där hela tiden ett tvivel över om hur mycket du själv är älskad. Istället för att strö rosorna, allt positivt som din vän säger om dej och gör för dej, så strör du törnena på din väg. Dessa vassa taggar biter sig fast i din kropp, får dej att känna smärta, och med stoltheten vid din sida, bestämmer du dej för att han/hon inte längre får komma innanför din revir.

Inte för att du VET att han/hon inte bryr sig, utan för att du drar, ofta, felaktiga slutsatser. Du läser av törnena och ger dom för stor betydelse. Inte ens jag som är en obotlig optimist och är positiv i mitt synsätt, har förmågan att bara räkna rosorna, att vara så stark att jag kan överse med "fel och brister".

Min hund förlåter mej t om om jag råkar trampa på hans känsliga svans, han tar för givet att det var en olycka, så säker är han på min kärlek.

Att lära sig att sätta gränser är så viktigt. Om du känner på dej att du låter människor komma dej för nära, för att du behöver kärlek och bekräftelse, då behöver du hjälp. Kärlek och känslor som används enbart för att manipulera dej, kommer att skada dej ända in i benmärgen. Om du har äkta känslor för den som utnyttjar dej, desto farligare är det. Då är din känslobana helt naken och sårbar, och risken finns att han/hon lämnar dej med törnen som ger dej djupa sår.

Det bästa sättet att få uppleva harmoni i sin kärlek är att först lära känna sig själv, få bra självkänsla och vara trygg i sin egen ensamhet. Att veta att du inte faller även om du blir lämnad, är den bästa grunden för att få ett harmoniskt liv. Den dagen du slutar dra felaktiga slutsatser att det beror på dej om din patner/vän uppträder konstigt, utan förstår att oftast beror det faktiskt på hennes/hans egna problem, då har du stärkt din självkänsla rejält!

 Att vara tillräckligt tjurig för att orka genomföra och uppfylla sina mål och åtaganden, till den nivån att kroppen hänger med, är tjurighetens mest positiva sida. Att inte ge upp, att vilja någonting så mycket att det hänger just på din tjurighet om du ska lyckas, är ju en väl använd tjurighet. Men när börjar din tjurighet vicka över på skalan där den blir negativ för dej? Är du ens medveten om det?

Du kanske inte ens lyssnar på din kropp, utan använder den till bristningsgränsen eller mer, och går nu omkring med en förstörd rygg, onda muskler mm. Men kroppsliga besvär lyssnar alla på förr eller senare. Jag tror det är den mentala tjurigheten som ställer till mest trassel när den överanvänds.

Vanlig hederlig envishet måste vara det som är tjurighet när du låter saker och ting gå för långt. Jag tänker ofta på det där, då jag själv är väldigt envis, att när går min envishet över till tjurighet!? Och är jag kvinna nog att erkänna när jag har en berättigad envishet eller när jag låtit allting hamna i Tjurträsket.

Innerst inne vet du när du vandrar i det mentala Tjurträsket. Du känner dej arg, besviken, oförrättad,"ingen förstår dej",och du ska minsann inte ge dej. Känns det där igen? Hör du till dom som jag möter i Tjurträsket? Är du där på tillfälligt besök eller har du "ve och fasa" fastnat där? Har du t om bäddat in dej där, och bestämt att här hör du hemma, för de som din tjurighet är riktad mot ska minsann inte få se dej ge vika!!?? Bor du hellre i Tjurträsket än försöker reda ut saker och ting?

Usch, jag avundas dej inte. Då jag själv ibland besöker detta träsk så vet jag hur olidligt jobbigt det kan vara. Tack och lov har jag lyckats bygga upp strategier för att slippa bosätta mej där. Det första jag gör är att lägga mej på min spikmatta, eller göra yoga, eller Qigong. Jag lugnar min kropp. Nummer två är att påminna mej om det ansvar jag själv bär över mina val i livet. Det går aldrig att belasta någon annan för det jag gör, t ex det föräldraansvar jag tar kan jag inte begära att mina syskon ska göra. Det jag tycker är viktigt för mej är inte lika viktigt för någon annan.

Jag ställer mej frågan "vad är jag arg över?". Är det för något min partner/vänner/syskon/föräldrar/ inte ställt upp på eller är det egentligen för att jag söker bekräftelse på deras kärlek? Att hitta den egentliga orsaken till sin egen ilska eller sorg eller besvikelse gör att du kan ta det första steget ut ur tjurträsket.

Men det förlösande är förlåtelse. Att kunna förlåta sig själv och andra, att kunna förstå sin egen och andras svagheter som människa, att kunna ta till sig att du själv och andra bär på mänskliga svagheter och inte alltid räcker till, att vi gör varandra besvikna ibland, att kunna se saken på lite avstånd och verkligen förlåta, det öppnar din dörr tillbaka till ett värdigt liv med dina nära och kära.

Du vet, riktig äkta kärlek slutar inte älska, även om just den har orsakat ditt nuvarande boende i Tjurträsket, den välkomnar dej tillbaka! Våga bara söka förlåtelse!