När din vardag slås i spillror famlar du efter halmstrån,som ska ge dej både hopp och stunder med vila från alla jobbiga tanka,r som cirkulerar i ditt huvud. Du kanske kämpar länge emot mörkret, där du konfronteras med det ofattbara, men där du också kan finna någon sorts vila i att vara i precis den sinnesstämning du är i.

Det blir en kamp i sig att försöka kämpa emot sorgen och tårarna, att försöka skona sina anhöriga och att visa en gladare sida när hjärtat våndas. Att försöka stå emot tårarna för att du inte vill gråta, betyder att du bär eller lagrar sorg i din kropp.

Det är så jobbigt att varje morgon vakna till en kropp som är i beredskap för onda saker, när du bara längtar efter lugn och ro, harmoni och glädjekänslor. För mej är morgon och förmiddag värst, sedan på eftermiddagen hittar kropp och själ en viss balans, och jag får lite avkoppling.

Jag försöker färga min dag med fler och fler vardagliga saker att göra. Jag försöker normalisera min tillvaro. Det är så viktigt att kunna hoppa av patientrollen och få bli människa igen. Att få känna sig värdefull och behövd, att inte bara vara tärande utan också närande. Att känna och få höra att du betyder mycket för nära och kära, är den största energikällan du kan få.

Tre söndagar i rad har jag varit i målarateljen, en oas där jag har förmånen att få hyra en plats i. Underbara Maria, som hyr stället, har på så många sätt sagt och visat, hur önskad och välkommen jag är. Hon räds inte sjukdomar eller dåligt mående. Där kan jag hitta frid några timmar och leva i nuet.

Att jobba med färger gör gott för själen. Att få komma iväg hemifrån bryter och gör hål i sjukdomsbubblan. Det får kroppen att våga tro att den nu är tumörfri.

Vägen tillbaka är svår, men du kommer aldrig fram, om du inte vågar ta stegen framåt, eller om ingen vågar hålla din hand ibland.