Jag lever. Den insikten sköljer över mej, som om själva livet gav mej en sprudlande livsbejakande dusch.

Jag är glad att jag fortfarande andas. Jag är glad att få finnas till i denna värld.  Ingenting är självklart längre och ingenting är så fantastiskt som allt det som lever.

Att landa i livet igen tar sin tid, och det måste det få göra. Det är inte min första resa i att återvända så jag kan rutten. Allt jag ser och upplever de första sträckorna har starka färger, både de vackra levande röda, blå, gröna och gula, men också sorgens svarta färg är stark.

Jag vet att allting mattas av och de milda nyanserna återvänder längre fram. Människan har en otrolig förmåga att glömma, att gå vidare, och det innebär också att den vanliga vardagen tar vid så småningom.

De starka känslorna hittar sitt normalläge igen, och det blir naturligt att vara vid liv, att leva.

Jag hoppas att jag behåller vissa starka färger, att jag inte glömmer förmånen att åter fått överleva, att jag fortsätter tänka på dom som kämpar. För det är en lärdom jag alltid bär med mej, vetskapen hur svårt många medmänniskor har det, hur de plågas av sjukdomar och dåligt mående.

Ändå, utan att vi riktigt kan förstå det, så vill vi leva, så vill vi finnas till, nästan till vilket pris som helst. Jag önskar att vi människor hade den enorma drivkraften också för att hjälpas åt, och förändra denna världen till något bättre, för oss alla.

Idag går mina tankar till alla er som kämpar varje dag för det mänskliga liv ni fått.

En varm kram till er.