Jag förbereder mej för livet igen, inte för döden. Vi ska ju alla dö men vi vet bara inte när. Min utmaning blir att våga leva igen, att våga tro på många år, att kunna känna glädje och lugn i kroppen. Jag vill inte tänka tanken att allt kan ske igen, att cancer celler överlevt och återigen börjar växa. Jag måste fokusera på livet.

Att inte våga leva då mitt liv än en gång ska få fortsätta, skulle vara så mycket bortkastad tid av vånda dessa månader som gått. All kamp skulle inte ha samma värde, om jag inte kan förskjuta tankar på döden till förmån för livet.

Jag vet att vägen till harmoni är lång, men jag gläds över varje stund, varje timme, när jag känner lite livsgnista, lite livslust. Min resa började med kropp och själ som hittat en bra balans och lugn, men för varje behandling blev lugnet naggad i kanten.

Men jag ska dit igen, jag ska leda kropp och själ till trygghet igen och jag ska tro på en framtid. Allting är bara så skört än och kroppen har precis börjat läka. Jag får ha tålamod och hitta mina oaser varje dag där jag finner ro.

Att överleva cancer två gånger är en gåva. Jag ska vårda den gåvan ömt och ta tillvara mitt liv. Ingen av oss har ju facit på hur länge vi lever eller vad vi måste gå igenom. Vi kan bara låta våra tankar styra oss till harmoni, så gott det går. Rädslan är en frusen mantel som bara gör ont, se den i vitögat och låt den försvinna. Rädslan är inenting, gör ingenting, den vill bara få dej att fokusera tankar på det som inte hänt, eller det som kanske aldrig kommer att hända.

Nyckeln till lugnet är just tankarna. Det är svårt men det går att träna på det, att ta kontroll över sina egna tankar.

Snart får jag systerbesök igen och mitt hjärta gläds, välkommen!