Varje dag vaknar jag och har stora förväntningar på att små gula solar ska förgylla min dag. Jag vill känna ilningar av glädje som solarna förmedlar till mej. Men de flesta dagar går jag ännu på en grå linje med inslag av svarta streck som drar ner mej i sorgsenhet, som gör min dag tyngre och det känns som att trampa i tung lera.

Ibland kommer den befriande gråten eller förtvivlans gråt , som det också kallas den där gråten som har hög volym och kommer direkt från hjärtat. Ibland lämnar gråten plats för en liten strimma av den gula solen och jag fylls av lite energi. Men andra gånger kommer en enorm trötthet över mej och jag känner mej nästan apatisk.

Dagar på den gråa linjen är jag som en robot, det känns långt till känslorna, men jag fungerar i vardagen och plockar och pysslar. Det är tanken på de som står mej nära som får mej att stå ut, dag efter dag i denna väntan på att livet ska fylla mej med puls och glädje.Jag vet att jag har för höga förväntningar, att samarbeta med min kropp och låta den få läka i sin egen takt är svårt, min besvikelse är stor varje gång jag trampar på de svarta strecken och kroppen skriker efter gråten som ska tömma dess tunga bagage.

Ändå, jag är lyckligt lottad som de flesta kvällar får bo i en lugn och ibland t om lite glad kropp. Jag stretar på. Jag har min egen agenda varje dag för att orka leva varje timme och inte låta det mörka ta över, Ljusglimtarna kommer att växa sig större, de är jag övertygad om. Men vad kan man begära av en kropp som blivit manglad och nedslagen 6 gånger? Då hoppar du inte av glädje trots att resultatet blivit så bra. Skräcken sitter kvar länge, upplevelserna cirkulerar i huvudet.

Men det finns ändå plats för lite skratt hos mej, det finns lite längtan efter målarpenseln, det finns dagar när jag tar fram körpärmen och sjunger, det finns hopp.Den minsta lilla gula sol som visar sig för mej laddar mina batterier, sakta men säkert. En vacker dag lyser solarna med stor kraft och då är jag tillbaka.