Bland det jobbigaste jag vet är att känna mej uppgiven. Det är som en mur som hindrar mej att nå den där efterlängtade energin, harmonin eller bara en gnutta jävlar anamma. Jag har nästan alltid egna uppslag, egna tankar på hur jag ska gå vidare, hur jag ska hitta kryphål genom den där muren som hindrar mej.

Men kroppen vill inte samma sak som jag. Jag vill bara vara frisk och stark och kroppen har inte fått den orken än. Muren med min uppgivenhet vill få mej att tro att jag inte hittar min styrka, min balans igen. Den gör mej rädd och jag kryper ihop bredvid den och låter den få sin vilja igenom. Jag låter mej falla i någon slags hjälplöshet där jag t om ger upp försöken att hitta redskap att våga tro.

Det är inte likt mej och kanske just det är mitt hopp. Att jag trots allt ska kunna väcka min kämpaglöd igen, att jag ändå på något sätt hittar den där släggan som gör ett hål i min uppgivna mur. Visst har jag väl för bråttomt?! Visst ställer jag alltför höga krav på mej själv?! Måste jag alltid så förtvivlat kämpa för att visa min glöd?!Kanske det är dax för mej att falla lite, acceptera min misshandlade kropp, min sargade själ och försöka att bara vara i det som är, att låta miraklet tiden läka mej. Kanske det räcker med ett sugrörshål i uppgivenheten för att tron ska hållas vid liv, för att hoppet inte ska dö ut.

Uppgivenheten vill få mej att tro att jag spelat ut alla mina kort, att inga ess finns kvar i rockärmen, att jag aldrig mer ska bli hel.Jag suger luft från det lilla hålet i uppgivenheten och fylls ändå av lite syre, lite energi som talar om för mej att jag redan gör en massa saker. Jag promenerar, ibland flera gånger om dagen, jag yogar och gör Qi gong, jag tvättar och stryker kläder, tar hand om disken, jag läser, bloggar ibland, spelar word feud mm Ändå gör uppgivenheten mej missnöjd. Jag vill så mycket mer och låter tankarna fokusera för mycket på det jag inte orkar, på min vingklippta själ

.Nu lovar jag mej själv att varje dag göra fler hål i min uppgivenhet och försöka ge plats för lite nöjsamhet och samtidigt bli vän med min kropp och acceptera att den inte är färdigläkt.