Senaste inläggen

Av ILOS - 24 oktober 2013 14:27

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!


Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se

ANNONS
Av ILOS - 22 oktober 2013 09:51

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar.

Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken.

Min nya hemsida, att blogga, att måla, familjen o vänner som besöker mej ger mej styrka och tålamod att inte ge upp drömmen om livet.

Jag återkommer med adressen till min hemsida.


Lev väl o njut av livet, allt är egentligen möjligt när du har hälsan i behåll!

ANNONS
Av ILOS - 14 oktober 2013 10:08

   


Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på köpet!

Qi står för qi gong, yo för yoga och röyo för röstyoga. Ur dessa tre träningsformer har jag plockat ut det bästa, och min kropp och själ mår så bra att få den här tiden att fokusera och andas. Det är så många rörelser och ljud du kan göra, även när kroppen rent fysiskt strejkar, det effektiva i att andas i takt med en rörelse känns i kroppen. Du skapar strömmar av välbehag av egen kraft!


Du som kämpar ge inte upp, hitta det som ger dej styrka att övervinna dagen. Jag vet, världen krymper i takt med att krafterna sinar. Mycket av det som ger dej glädje kan du inte längre göra eller åka till.  Boxen av nöjen blir mindre, men det finns ändå alltid något att se framemot. För att orka och fylla på energi måste varje dag ha stråk av rosor inte bara taggar.












Av ILOS - 8 oktober 2013 10:32

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kroppen och sluka en med hull och hår. Stackars, stackars barn som får börja sitt liv med att fightas mot denna hemska motståndare.


Jag hoppas att ni alla tänker på forskningen och bidrar med det ni kan. Det är faktiskt var tredje person som drabbas! En stor eloge vill jag också ge till alla läkare, sjuksköterskor och alla andra som hjälper oss drabbade, och som nästan varje dag får se så mycket lidande, och tvingas ge jobbiga besked gång på gång. Lika stor eloge till alla forskare som kämpar för att hitta botemedel mot denna hemska best, men de behöver mer pengar!!


Bilda en enad front och bidra, så att vi en vacker dag kan se tillbaka, och känna att mänskligheten har vunnit mot denna vidriga djävul!


Jag ska börja kampen för tredje gången. Ingen av oss vet hur det slutar, men jag vet att jag har kamplusten kvar, och den är större än någonsin, eldad av denna ilska.

Tumördjävulen ska få en fight!!


 


Ljuset segrar alltid över mörkret, vi vet bara inte vilken väg den tar för att lysa som starkast! 

Av ILOS - 4 oktober 2013 09:30

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familjen och goda vänner jag umgåtts med åker jag återigen några mil varje vecka, till den fina kören jag är en del av. Jag målar och jag yogar. Jag fick må gott ett tag. Sjön av tårar hotas av översvämning och jag vill inte gråta mer.


Men nu står jag här och med stor sorg väntar jag på det slutgiltiga beskedet, som ska peka ut vilken väg jag måste ta. Jag är inte bara ledsen, jag lever också under tiden och jag kan känna tacksamhet över allt gott som finns i mitt liv. Men tårarna har uteblivit, eller så rullar jag dom framför mej, som en snöboll som blir större och större, och till slut smälter bort av den varma vårsolen, och lämnar kvar en blöt fläck.


Jag ställer inga varför frågor. Det finns ju inga svar som en människa riktigt kan förstå. Jag har fått delar av svar från den världen som de flesta av oss inte ser, bara förnimmer. Många, många jobbar på olika sätt för att hjälpa mej. Min tacksamhet är oändlig till er. All kärlek jag får känns gudomligt. Jag känner mej så stolt över att just jag får så mycket av värme!


Från djupet av mitt hjärta ett stort tack och mycket kärlek till er alla!

Av ILOS - 23 september 2013 07:59

Dagen för kontroll närmar sig med stormsteg. Jag är ovanligt lugn, men känner ändå av de olustiga tankarna, som hökar ovanför mej, beredda att slå till vid minsta antydan av rädsla. Jag motar bort dom så gott jag kan, men det händer att jag sänker garden, och någon av dom lyckas dyka ner, och ge mej några skrapsår.


Smärtan bär jag mest inom mej. Smärtan att det finns en risk hela tiden, att jag ska behöva gå igenom sjukdom igen. Jag vill inte. Jag vill fortsätta flyga, som min syster säger, och fortsätta med att återerövra mitt liv, bit för bit. Sju månader efter den sista behandlingen, har jag kommit många steg framåt. Sedan någon vecka tillbaka har jag börjat jogga igen. Så jag har längtat efter just det, att flyga fram likt en fågel och pröva mina "vingar".


Kära alla som kan "höra" mej, tänk goda tankar om mej och skicka dom till mej genom cybervärlden. Låt mej slippa klippa av mina vingar. Låt mej få sträcka ut dom i all sin glans och flyga, flyga...



                                                  
 

Av ILOS - 19 september 2013 08:01

Många frågar hur jag klarar mej, att leva med vetskapen att jag kan drabbas av cancer igen. Det är sant att jag har ett ständigt hot över mej, och det bruna kuvertet som kallar till kontroll, är både en trygghet och ett orosmoment.


Vi lever alla under samma villkor, det är bara lättare att sticka huvudet i sanden, när hotet inte känns så uppenbart. Jag har valt att inte lära mej att leva MED oron, jag lever i livet, som jag förgyller på olika sätt. Jag lever med kärlek till min familj, mina vänner, mina intressen. Det är vad jag lever MED.


Oro och jobbiga tankar är också något som vi alla får tampas med. Det ingår i livet. Jag låter tankarna komma och jag låter dom gå. Mitt trick är att tänka tanken som kommer, men sen påminna mej om att just idag ska inget hända, inte ens de närmaste veckorna etc. Det lugnar och gör att tankarna kryper ner  i sina gömmor igen.


Det är som svårast dagen innan och samma dag kontrollen ska ske. Allt kan kännas fel i kroppen, psyket spelar på min rädsla, samtidigt som rädslan är den ventil som suger till sig oron, och gör mej lugnare efter en stund. Så kan det gå i vågor rädd/lugn, rädd/lugn.


Att lära sig att inte vara rädd för känslor, det är det bästa verktyg du kan ha. Ingen människa är så hel, som den som lär sig bruka känslorna på rätt sätt. Ingen hel människa går omkring som en robot, så är vi inte skapta.


Död och sjukdom är skrämmande och ingen av oss vill bli påminda om vår dödlighet. Men så är det en gång för alla, vi lever inte här på jorden för evigt. Men varför gå omkring och vara rädd hela tiden?

Det är bättre att tala om döden och vänja sig. Men inte varje dag, du måste leva ditt liv ändå som om du levde för evigt!


                                   

Av ILOS - 13 september 2013 08:56

Jag känner sorg i mitt sinne över allt det som hänt mej. Jag känner sorg över att min kropp blivit "demolerad", av operation, mediciner och cellgifter. Jag känner sorg över att kroppen om och om igen, ska gå igenom spänningar och smärta. Jag känner mej så ledsen över att allt inte bara fick vara bra.


Frågorna kan skölja över mej. Varför så många gånger? Vad har jag gjort för ont? Finns det någon mening i att jag ska fortsätta kämpa? Finns det någon mening i allt det som händer, eller handlar allting bara om slumpen, vem som drabbas, vem som går hel igenom livet, nästan i alla fall.


När din fysiska kropp känner smärta, när din fysiska kropp mister en kroppsdel, då blir det så uppenbart att kroppen kan sörja. Något som hörde till är borta, för alltid. Du kommer inte undan dina känslor, det hjälper inte att du fått ett bra resultat, att du lever. Du behöver ändå sörja.


Känslorna, våra verktyg, är de som hjälper oss. Vi måste igenom tunneln av höga känslovolymer, för att så småningom hitta ett läge, där de värsta känslostormarna lagt sig.


Det är ok att sörja, att vara ledsen, att gråta högt, att skrika ut sin smärta. Det är inte bara ok, det är nödvändigt. Och ändå, du kanske aldrig mer blir hel på samma sätt, men du kommer att hitta en annan helhet, en annan referensram för dej.


Jag får inte fullständiga svar på mina frågor som jag skickar ut, högt eller bara via mina tankar. Men jag får delar av svar, de kommer till mej på det mest oväntade sätt. Ibland genom någon annan, ibland genom någon bok, ibland genom ett gott samtal, ibland ute i naturen, ibland via mina drömmar.


Precis som naturen skiftar färg och nu ska gå mot hösten, sedan vinter, vår och sommar, så skiftar också sorgen och byter skepnad. Tillsammans med dom du älskar, kommer de varma känslorna och smälter ner det sorgsna.


Att få känna lugn och ro i kroppen, att kunna skratta, att se framemot något, att med glädje utföra sina intressen, att lära sig hantera de svåra frågorna, de svåra mötena, att vara i det som är, kanske är nyckeln för att stå ut, att våga tro och hoppas på att livet har gott att erbjuda.


Önskar er alla en fin höst!


                                  

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se