Julhelgen 2007 gick mot sitt slut. Min dotters föräldraledighet likaså och det var nu dax för henne,sonen och svärsonen att lämna oss. Mitt hjärta ville brista, men jag kände stor ömhet för dem, som stannat så länge här hemma och stöttat oss.

Min syster, som stannade en vecka i december, hade också åkt hem till sig för att fira jul med sin familj. Hon skulle snart komma tillbaka för att hämta mamma.

Jag måste vara stark nu tänkte jag den morgonen när det var tid  att ta farväl av mamma. På något sätt måste jag hitta lyskraft, så att hon kan åka hem med hopp i sitt bagage.

Det blev så. Den morgonen blev den bästa på länge. Tankens kraft är stor.

Vi tog adjö och dom for iväg.

Tystnaden ekade i huset. Det var nyårsafton och vi skulle fira den tillsammans, bara jag och min man. Det fanns en panikartad känsla mellan oss. Nu var det bara vi kvar. Vi måste stötta varandra.

Min man jobbade halvtid hemifrån och hade tagit tjänstledigt den andra halvan. Det tror jag blev min räddning för att orka stå ut. Jag behövde känna hans närhet och trygghet.

Men ensamheten blev så påtaglig när det bara blev vi kvar. Nu fanns inga skyddsmurar omkring oss längre. Den nakna sanningen ekade allt högre.

Hur skulle det här sluta? Hur skulle vi orka gå här i flera månader och bara vara hänvisade till varandra i sorg och i kärlek? Hur skulle han orka stötta mej så ensam. Han behövde så mycket stöd själv.

Några dagar före min tredje cellgiftsbehandling  ringde min syster. Hon hade ringt varje dag sedan jag fick sjukdomsbeskedet, men den här gången hade hon ett glädjande besked. "Jag ska komma till dej varje gång du ska få en behandling och stanna en vecka", sa hon. Min älskade syster. Blodsbanden kändes starka.

Vi kände oss starka resten av den dagen, både jag och min man.

Vi hade vår alldeles egen varma skyddsängel, min kära syster.