Julhelgen 2007 gick mot sitt slut. Min dotters föräldraledighet likaså och det var nu dax för henne,sonen och svärsonen att lämna oss. Mitt hjärta ville brista, men jag kände stor ömhet för dem, som stannat så länge här hemma och stöttat oss.

Min syster, som stannade en vecka i december, hade också åkt hem till sig för att fira jul med sin familj. Hon skulle snart komma tillbaka för att hämta mamma.

Jag måste vara stark nu tänkte jag den morgonen när det var tid  att ta farväl av mamma. På något sätt måste jag hitta lyskraft, så att hon kan åka hem med hopp i sitt bagage.

Det blev så. Den morgonen blev den bästa på länge. Tankens kraft är stor.

Vi tog adjö och dom for iväg.

Tystnaden ekade i huset. Det var nyårsafton och vi skulle fira den tillsammans, bara jag och min man. Det fanns en panikartad känsla mellan oss. Nu var det bara vi kvar. Vi måste stötta varandra.

Min man jobbade halvtid hemifrån och hade tagit tjänstledigt den andra halvan. Det tror jag blev min räddning för att orka stå ut. Jag behövde känna hans närhet och trygghet.

Men ensamheten blev så påtaglig när det bara blev vi kvar. Nu fanns inga skyddsmurar omkring oss längre. Den nakna sanningen ekade allt högre.

Hur skulle det här sluta? Hur skulle vi orka gå här i flera månader och bara vara hänvisade till varandra i sorg och i kärlek? Hur skulle han orka stötta mej så ensam. Han behövde så mycket stöd själv.

Några dagar före min tredje cellgiftsbehandling  ringde min syster. Hon hade ringt varje dag sedan jag fick sjukdomsbeskedet, men den här gången hade hon ett glädjande besked. "Jag ska komma till dej varje gång du ska få en behandling och stanna en vecka", sa hon. Min älskade syster. Blodsbanden kändes starka.

Vi kände oss starka resten av den dagen, både jag och min man.

Vi hade vår alldeles egen varma skyddsängel, min kära syster.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...