När livet visar sig från sin bästa sida finns inget utrymme för missförstånd, men känslorna mellan oss människor kan lätt få sig törnar.  Du kan nästan inte ta död på riktiga känslor du har för någon, partner, föräldrar, syskon, vänner etc men du kan känna dej så sårad att känslorna darrar och vibrerar, hårdnar och du börjar bygga på en känslomur. Denna mur som ska skydda dej från att känna, hålla din kärlek, dina känslor på avstånd. Den kan bli oerhört stark med åren och slutligen, i takt med att ditt hjärta fryser till is, kan inte ens du själv klättra över denna mur.

Finns det något värde i det? Ska du gå omkring och gödsla ditt sårade hjärta resten av livet, genom att älta, om och om igen, händelserna som gjorde dej så ledsen? Det finns ingen som säger att du har fel. Känslor har alltid en sida som talar sanning. Men det är inte en rättegång som ska ske där du måste erkänna att du har fel, du kanske bara behöver förstå och ta till dej att även de som sårat dej har sina känslor och sina sanningar.

Kärleken övervinner allting. Är det så? Ja, jag tror att det kan vara så, och jag tror, att om du har svårt för att riva ner din känslomur så behöver du jobba med dej själv, hitta en äkta självkänsla och finna ditt eget värde. Du är ju inte värdesatt efter hur dina kära behandlar dej, eller hur du upplever att de behandlat dej. Du är älskad och du är efterlängtad.

Jag känner en äldre farmor som bekände för mej hur djupt hon saknar kontakten med sin sonson. Denna farmor har alltid fått gräva djupt i sitt hjärta för att kunna uttrycka sina känslor, en dålig känslokall barndom har skadat henne, men trots det kunde hon för mej beskriva hur fantastisk denna sonson varit genom åren genom att ringa och hälsa på.

Olyckliga missförstånd hade skadat deras relation, och en känslomur ligger nu stadigt mellan dem. Hon grät olyckligt hos mej, och trodde att hon skulle få dö utan att relationen mellan henne och denne älskade sonson skulle förbättras.

Mitt hjärta blöder för henne men även för hennes sonson och för alla som bygger dessa murar. Hoppfullt är att känslomurar de första åren är ganska spröda, och lätta att överbrygga. Gör din värld till en av de bättre, våga hoppa över din mur, och känn hur mycket du växer som människa och hur gott det gör dej och den du åter vågar ge kärlek!