Kära du, en av mina bästa vänner, hur ont det gör att se mörkersidan hos dej ta plats, alltför ofta. Din solsida är det varmaste som finns, och värmer både kropp och själ hos din omgivning, men när det mörka råder, känner jag, hur de negativa strömmarna gör cirklar runt dej.

Jag undrar, nästan varje dag, hur jag skulle kunna hjälpa dej, men även jag berörs av din svarta sköld, som inte välkomnar in. Det gör ont, ska du veta, att inte räcka till, att inte ha de rätta krafterna, eller orden, som låser upp din dörr när du stänger den.

Det är din rätt att göra så. Du har rätten att bestämma över dej själv och ditt liv. Men skulle inte ditt liv kunna vara så mycket behagligare, om du tog emot de händer som sträcks ut, de armar som bara vill krama dej och ge dej kärlek!?

Jag gråter av vanmakt när du är "inlåst", då finns inte den vännen här, med den personlighet, som jag vet är ditt rätta jag. Då saknar jag dej och då lider jag med dej.

Kära du, så mycket har du besegrat här i livet. Du har bara en sak kvar,och du ska veta, jag kommer alltid att finnas här för dej.

Målsättning har blivit ett begrepp under de senaste tjugo åren; att sträva mot en idealvikt, att träna, att göra karriär, säjlmål, kunskapsmål etc. Listan kan göras lång.

Jag tor att det är bra att sätta upp mål här i livet, men jag tror att vi gör det, för att nuet vi lever i, inte är tillräckligt tillfredställande. Det är lättare att skjuta upp den där känslan av obehag, oro, rastlöshet, längtan etc, istället för att stanna upp och ta itu med den.

Jag menar att den människa som känner sig lika hel i nuet, i sin vanliga vardag som när hon/han gör spännannde saker, är en person som lyckats nå harmoni. Det borde ju inte vara dina aktiviteter som i första hand helar dej, utan mötet med dej själv i vardagen.

Alla vet vi ju hur underbart det kan kännas att nå toppen på berget, att nå sitt mål! Du jublar, och känner dej kramad av alla härliga må bra hormoner, som dansar i kroppen!

Men sedan då? Den där baksmällan som kommer! This is it! Det är över, målet är förbrukat och en gapande tomhet av grådagar väntar, till dess du finner nya utmaningar.

Många av oss kan ju hålla på så där hela livet, med ständigt nya mål ,som tar oss över "svaga isar" och hjälper oss att behålla fast mark under fötterna. Och det är ju ett sätt att leva, som ändå hör till de bättre. Det är absolut värre att döva sin tomhet, sin nedstämdhet, sin livströtthet med olika droger. Det är verklighetsflykt om något!

Jag behövde mina mål när jag var sjuk, att klara timmen, att klara dagen, att orka med alla behandlingar, att äta, att promenera. Då var det inte läge för att njuta av nuet, då var det verkligen själva målet som stod där som en lockande hägring.

Jag har med hjälp av olika mål, snart tagit mej fram tre år, räknat från den dagen, då jag fick min cancerdiagnos. Nu är tiden här när jag kan gå ett steg vidare. Därför kommer dessa tankar upp om målsättningar.

 Jag fick förmånen att bli frisk, jag lyckades lura döden, det har gjort mej nyfiken på hemligheten, med att kunna leva i nuet, utan annat mål ,än att jag, precis som du, kan använda sin livskraft till att må bra.

Du är inte dina mål!

Jag tog inte kroppens signaler på allvar, trots att jag hade gått igenom utmattningstillstånd tidigare. Cancerknölarna fick växa i lugn o ro.

Trots det, var det viktigt för mej, att inte indentifiera mej med ordet cancer. Jag har haft cancer och överlevt, trots att marginalerna var små, men jag har aldrig känte mej som en cancerpatient. Jag är jag, nu precis som då när det fanns tumörer i min kropp.

För mej var det viktigt att hålla avstånd till sjukdomen. Jag levde nästan precis som vanligt under behandlingarna. För att undvika infektioner (ville inte bli tvungen att hoppa över eller skjuta upp en behandling), höll jag mej i princip hemma under 6 månader.

Livet var tufft under denna tid, men jag ville inte att en sjukdom skulle bestämma över mej. Jag upprepade varje dag ett mantra, för att behålla mitt i grunden positiva tänkande, och som jag berättat om tidigare, promenerade jag varje dag. Då ska ni veta, att jag kände mej så pass svag, så jag tordes inte gå ensam.

Alternativet hade varit att ligga i sängen, tänka på och skrämmas av döden, skämmas över mina kalfläckar på huvudet, och ögon som saknade ögonfransar, nästan obefintliga ögonbryn, och en kropp som plötsligt åldrats och magrat.

Jag föredrog att tänka på mina spänningar, rädsla och dödsångest som ett naturligt tillstånd i kroppen pga sjukdomen, inte att dom berodde på den person som jag är/var.

Och i efterhand förstår jag hur rätt jag tänkt och gjort. Alla spänningstillstånd i kroppen ebbade ut så småningom. Det tog tid innan dom tillstånden landade i min kropp efter cancerbeskedet, men det tog också tid innan dom försvann.

Idag är jag nästan fullärd på hur jag och min kropp fungerar. Jag vet att jag har ett starkt känsloregister att spela på, för att eliminera spänningar. Rädsla och ångest skrämmer mej inte. Jag ser på ångesten som en aura runt min kropp, som talar om för mej när jag "missbrukar" min kropp och själ.

Tekniska saker har lampor som blinkar och låter när det är fara å färde.   Vi människor har rädsla och ångest! Det är din kropp och själ som talar till dej-Lyssna! 

Spegelbild av döden.

Styrkan i mina känslor

överraskade, överrumplade

Kroppen skälvde,

skakade  under rädslans

frusna mantel

Likt födslovåndor,

hulkande

sprutade tårarna ut

Närvaron, en skymt

en spegelbild av döden

lockade fram ångesten

och jag lät mej falla.

Jag såg ett program på tv med en fantastisktjej som heter Lena Maria. Hon föddes utan armar, och har höftproblem. Någon ställde en fråga till henne vad hon skulle göra om hon plötsligt fick armar!? "Då skulle jag sticka två tröjor samtidigt!", svarade hon spontant.

Det kallar jag för att leva, inte bara överleva. Många, många av oss som föds "hela" klarar ändå inte av att leva. Det visar hur oerhört viktigt det är, att inte begränsa sina barn för mycket, både vade gäller fysiska aktiviter, men framförallt, tycker jag, den mentala biten.

Det är ju där det sitter, i din hjärna, vad du förmår att göra med ditt liv. Absolut inte i för småa bröst, för korta ben etc. Fint utseende kan vara en tillgång, men också en faktor, som lägger hinder på din väg på olika sätt.

Du som har en underbar sångröst kanske tänker, "om jag bara vore sötare, snyggare, tuffare etc" så skulle jag kunna bli något.

Denna Lena Maria, utan armar, är en firad artist i framförallt Japan. Hon har t om fått en egen manga bok tecknad, med henne som huvudperson, och det får bara riktiga storheter i Japan. Hennes röst är underbart vackert. Men det vackraste med henne är ändå hennes personlighet. Hon har fått förmånen att föddas till absolut rätt föräldrar, som såg henne, och inte satte fokus på att hon inte hade några armar.

Hennes familj har konstaterat, "så här ser Lena Maria ut"! Vilka "redskap" i livet passar bäst för henne? Hon har inte behövt anpassa sig till familjens, samhällets normer för hur man "ska" se ut. Hon har hittat sin egen plats och hon har inte begränsat sig det minsta.

Hon blev en firad sångerska, men gjorde också i sin ungdom karriär inom simningen, där hon valde en simstil, där en kropp utan armar var en tillgång. Naturligtvis blev hon en stjärna även där.

För mej är hon en förebild och absolut en av dessa ljusmänniskor som sprider värme i världen.

Det finaste hon har gjort, är att japanerna slutade "gömma" sina handikappade efter de fått lära känna henne.

Lena Maria lever verkligen fullt ut, och när jag ser och hör henne har jag inga tankar på att hon saknar armar! Och jag lovar, hon stickar så snabbt med sina fötter att jag inte skulle hänga med, trots att jag har händer!

När ordet konsekvens dyker upp i hjärnan eller frågeställningen "vad får det här för konsekvenser?", då ser jag en stor mur framför mej. Visst, det är bra att tänka till före, men inte alltid och inte alltid lika grundligt.

När man tänker på konsekvenser av en ev handling, så är det nästan alltid i negativ inriktning. Det är som att "beställa" olyckor i förväg, eller problem som aldrig uppstår, eller ett hinder för att göra saker.

När jag bestämde mej för att köpa en hund, då blev jag "omringad" av de människor, som ser negativa följder i första hand. De kraxade olycksbådande om hur fastlåst jag skulle bli. Inga resor, inga långa kurser och alltid de krävande promenaderna. Vad hände? Jag har gjort ca tre resor hundens första år, jag har gått på kurser och promenaderna är bara underbara!

Min inställning är att du kan lösa det mesta efterhand som "problemen" uppstår. Precis som jag gärna ställer upp för min omgivning, så ser jag att även min omgivning gör detsamma för mej.

Det finns förståss tillfällen när det verkligen gäller att tänka till före som "vad händer i förlängningen när jag röker min första cigarett?", "blir jag beroende av knarket jag provar?", "klarar jag verkligen att göra en svår bergsklättring?" , "hur mycket alkohol tål egentligen min kropp?", "ska jag fortsätta äta mat med giftiga tillsatser?" etc. Den listan är lång när man verkligen ska tänka på konsekvenserna.

Att föja sitt hjärta istället för att tänka på ev hinder det är något annat. När både hjärta och hjärna är med då tycker inte jag att konsekvenserna ska stoppa dej!

Ut och lev och ta för dej men ta hand om din kropp och själ på din väg i livet, då vet jag att du kan lösa alla hinder på bästa sätt!

Det är inte lätt att vara ung idag. Kraven på utseende, begåvning, göra karriär är höga. Våra ungdomar, många utav dom, har också vuxit upp med "rättigheter" som dom tar för givna, som att ha egen dator, egen tv, egen mobil och kanske tom egen bil.

Det är ju så svårt som förälder att sätta gränser, om man har råd att ge till dom käraste man har, dvs de egna barnen. Men jag tror tyvärr att det är farligt. Jag tror att deras längtan och strävan blir urholkade. Vad ska man drömma om, om drömmarna hela tiden blir uppfyllda av givmilda föräldrar!?

Att stå på egna ben är den skönaste känslan som finns. Det blir en frihetskänsla i hela kroppen att känna att "jag klarar mej själv"! Med alltför generösa föräldrar i bakgrunden, finns risken att en ungdom känner sig trängd.

Ungdomar behöver befria sig. Ungdomar behöver känna den berusande känslan av att nästan vara vuxen. Det gör man inte med föräldrar som står bredvid som stöttepelare, och bevakar varje steg man tar.

Jag tror att föräldrar ska våga släppa tömmarna, våga lita på att deras son/dotter klarar sig därute på egen hand, låta dom ta sina egna smällar, låta dom växa av att känna, att dom fixar sin tillvaro själv.

Oklippta navelsträngar blir som ett snöre runt halsen, kväver lusten att kämpa för sin tillvaro, att satsa på sin framtid. Vem behöver anstränga sig för "morötterna" om dom ligger där mitt framför näsan varje dag!?

Är det så konstigt att våra ungdomar blir vilsna. Många av dom blir behandlade som barn, fast de blivit vuxna för länge sedan. Tack och lov klipper de flesta ungdomar av sin navelsträng själv. Men hjälp din ungdom om han/hon inte klarar av det!

Du kan inte gå till affären och handla lite harmoni och lycka. Du kan inte använda dina pengar till att köpa dej frid. Du kan inte få ett kilo glädjerus, eller blandad salighet för din slant. 

Ja, du kan visserligen köpa tillfälliga lyckoförhöjare, eller få köpta kickar som gör att livet känns behagligt.

Men allt du köper för pengar för att bli gladare, eller må bättre är inte långvarigt.

Och du kan definitivt inte köpa din inre frid. Den kan du t om få helt gratis. Det är lika för alla. Kanhända att den lite fattigare fortare hittar vägen till lugnet, då vägarna förbi köpcentret blir färre.

Därmed inte sagt att du kan både ha sinnesfrid och ändå shoppa, om sinnesfriden redan bor hos dej, och du inte söker kickarna för att må bättre.

Jag tror att lagom mycket av välfärd gör att vi mår som bäst. Kändisarna som vältrar sig i överflöd av pengar, verkar inte må så bra. Ofta läser man om deras knarkande, och ständiga sökandet efter kärlek. Kan det vara så att när dom kom fram till toppen av berget fanns inte skatten där!?

Inom oss finns ju nycklarna till friden och lugnet, till välmåendet, och kärleken till familjen, vännerna och medmänniskorna. Använd dina nycklar och lås upp dina tankar och känslor om dej själv, andra och livet.

Bygg en osynlig mur runtomkring dej, och låt inga intryck utifrån påverka dej förrän du är stark i dej själv, när du vet vad just du vill.

Din egen inre lycka kan du köpa obegränsat helt gratis!