En känsla av meningslöshet kan lätt infinna sig när livet bara går sin gilla gång, eller efteråt när du ridit ut livets storm, och vardagen återgått till en välkammad vågfrisyr.

Varför överlevde jag? Varför överlevde du? Jag vet ju att tack vare bra cancerforskning och med en kropp som klarade av cellgifterna, så lever jag idag. Men vad är meningen i att just jag hörde till procenten som överlevde? Det kanske inte ens finns någon speciell mening, det kanske bara var slumpen som gjorde att just jag hörde till dom som klarade sig.

Det känns stort att ha överlevt men jag får alltid bära med mej den ryggsäcken på gott och ont, vetskapen att det var så nära att jag dött, smärtan över allting min kropp fått utsätta sig för, men också skuldkänslor när jag inte varje dag bara är tacksam. Trots allt gott livet erbjuder idag så blev mitt liv totalt förändrat.

Jag kan sakna mitt gamla jag som ännu inte tagit till sig hur skört livet kan vara, som bara trodde att jag skulle leva utan sjukdomar. Vardagen då var enklare. Nu känner jag mer. Jag känner så starkt för alla jag hör som lider på olika sätt och jag känner mej frustrerad när det är så lite jag kan göra.

Det gäller att inte ge meningslösheten för stor plats. Jag vet att min dotter med sin cancerforskning är med och räddar liv, det om något är en stor anledning till att just jag finns till, så att även hon kom till denna världen.

Varje gång  mina ord träffar ert hjärta och jag får veta det, då blir jag riktigt glad. Då känner jag en viktig mening med mitt liv, att beröra, trösta och lindra smärta det brinner jag för.

Utan djup i tillvaron tror jag att du går under. Alla behöver verkligen känna att det finns en plats för dom. Jag är säker på att alla har sin plats men ibland tar det så lång tid att hitta den.

Jag ser min vågfrisyr, min lugna tillvaro, och tar ett stadigt tag i kalufsen och rufsar till. Livet blir inte bättre än man gör det, eller hur!?

Hur många människor har du träffat i ditt liv som verkligen ser dej? Du tror kanske att du inte kan besvara den frågan, men jag är övertygad om att du kan det.

Det där mötet när du känner dej som mest levande, mest avslappnad, mest harmonisk, när du kan sitta tyst i gemenskap eller prata på riktigt, när du känner att ingenting krävs av dej, det är dom mötena jag pratar om.

Din kropp känner det snabbare än du själv är medveten om, du kan tom känna lite lycka, så skönt är mötena där du blir sedd. Inte sedd för att du är vacker, rolig, är rik eller utmärker dej på något sätt, utan bara för att du är just du. Ingen annan kan ersätta dej vid mötet med den här personen.

Vilken härlig känsla, eller hur!? Att vara oersättbar för någon. Att tom vara det utan några speciella krav, att vara hjärtats nyckelperson, inte baserat på den kunskap du har, utan för den du är.

Det är så vackert, och det ger mej ett sådant hopp för vår mänsklighet, som blivit så hård och kall på många sätt, i både vår lilla vardagliga värld, och utanför där makthavare styr och ställer med vår jord, som om dom ägde den.

Ingen kan ju äga Moder Jord, vi har fått förmånen att bo här och borde verkligen kunna göra det bästa av det. Tyvärr verkar det som om de människor som tappat sin egen själ och visdom, styr det här klotet till fördärv.

Att ta till sig att både du och jag är besökare här på jorden tror jag är viktigt. Ingen vill väl ställa till oreda som inbjuden gäst till någon?! Då är vi varsamma och tacksamma för att vi blivit inbjudna, och bjuder gärna tillbaka.

Vad bjuder vi nästa generation på under sin vistelse här? Det är knappt jag törs tänka på det, såsom vi skövlat och vanhedrat våra vackra boning.

Men jag vägrar tappa tron. Jag är säker på att vi alla kan hjälpas åt och vända skutan Moder Jord mot rätt riktning igen. En bra början är att se varandra på nytt och på riktigt.

I alla dina relationer eller kontakter med dina medmänniskor prövas du. Vid unga år är du ganska svart/ vit,  med bagage från barndomes dagar där föräldrarnas uppfostran har danat dej till den du är, eller försöker vara. Om föräldrarnas värderingar stämmer bra på den du innerst inne är, så är du förmodligen ganska trygg i dej själv, likaså om föräldrarna låtit just din personlighet varsamt växa fram.

 När den första kärleken tar dej med storm, känner du bara hur underbart det är att älska någon och att bli älskad tillbaka. Men då börjar de riktiga prövningarna!

Om dina försök som barn att hävda dej gentemot föräldrar och andra vuxna varit tuffa, så är det ändå ingenting mot att utsättas för de motstridiga känslor som uppstår, när man nästan hatar den man älskar.

Varför hatkänslor? Jag tror att det är besvikelsen över att inse att denna himlastormande kärlek inte var perfekt! Någonstans djupt inom oss har

vi alla den där drömmen, att tillsammans med den äkta kärleken alltid vara lyckliga.

Egenligen skulle det kunna vara så. Men det är vi själva som är hindret. Vi klistrar på vårt eget facit, på livets alla små som stora problem, och ser det som det enda rättesnöret. Allt annat tyckande är fel! Så där kan vi hålla på, både klistrar o limmar desperat "lagarna" på varandra och fattar inte varför relationen är så jobbig.

Varför inte lägga ner det projektet!? Varför inte bara acceptera olikheterna och börja se fördelarna med dom istället? Nyttja varandra väl, istället för att omvända varandra!

Det finns par som ser det som ett misslyckande att söka hjälp. Men jag ser det som att man vill vårda varandra, behålla kärleken levande, lägga ner stridyxan och kunna förstå varandra. Är inte det kärlek så säg!

Mitt hjärta berörs oerhört mycket när jag får en kommentar/kontakt med någon som drabbats av cancer. Jag vet hur omvälvande tillvaron blir både för den drabbade och familjen. Ni ska veta att jag inte ryggar för någon fråga i det här ämnet.

Om jag bara kan bidra med det minsta lilla, som ett litet andningshål i den kaosartade tillvaron, som du befinner dej i, så gör jag det med ett varmt hjärta. Jag fick själv mycket hjälp av anhöriga för att klara min dag, men tror att det hade varit skönt att också ha kontakt med någon som exakt visste hur det kunde vara och kännas.

Så Anna och andra som drabbats, precis som jag för tre år sedan, var inte rädda för frågor till mej, jag besvarar dom så gott jag kan!

En varm kram till er!/ILO

I vardagen lever vi våra liv. Utan vardagen vore vi rotlösa och sökande. Vi behöver den vanliga lunken för att må bra. Höjdpunkterna i livet drömmer vi om, och vi försöker ständigt hitta det där extra som gör att livet leker, om än en liten stund.

Men när du tittar i backspegeln, så har ditt gråa liv börjat skimra och få andra nyanser. Det där som är lite trist och så jordnära, växer i ditt metvetande med åren, och förvandlas till något att sakna och längta tillbaka till.

För visst är det underbart att kunna jogga en kilometer, att lyckas med lussekatter, att få den där varma kramen, att få uppskattning av familjen, att känna gemenskapen med arbetskompisarna, att bara vakna tidigt en ledig morgon och njuta av adventsljus som glittrar.

Den är så generös. vardagslunken, den bjuder på så mycket utan att kräva mer än du orkar ge tillbaka. Den står ut med disk som ligger framme, dammtussar som tuggar på mattfransarna, otvättade kläder som väntar på sin karuselltur i tvättmaskinen etc.

Den brusar inte upp, det sköter du och din partner om, den bara finns där och bjuder på det som du själv väljer att göra. Visa lite uppskattning! Dra in doften av din härliga lunk, det är faktiskt ditt liv här och nu! Njut av att du kan slänga dej i soffan, en vacker dag får du försiktigt slå dej ner.

Tanka, tanka livsenergi ur din vardag, var rädd om den och tänk på att det är du som formar den!

Den tonlösa rösten avslöjade den medvetna tyngden på dina stämband. Du ville inte mötas. Du ville inte förstå. Jag kände en våg av osäkerhet skölja över min kropp. Ändå sa du ingenting dumt, dina ord flög fram genom telefonen, träffade mitt öra, och jag tryckte luren ännu närmare. Som om jag på så sätt kunde trolla bort vad jag hörde. Jag ville tro att jag tolkade fel, att jag var överspänd. Min egen röst kändes forcerad och nervös. Jag pratade alldeles för fort om saker som ingenting betydde. Jag ville bara normalisera allting och inte låtsas om att något var fel.

Du har gjort så mycket för mej och jag borde bara känna och visa tacksamhet. Ändå, alla dessa år som jag fått lära mej att sätta gränser, att akta mej för de människor som tar energin ifrån mej, och nu du. Hur ska jag kunna avisa dej som gett mej så mycket? Vill jag ens det? Jag blir så rädd. Mina nyvunna kunskaper blir ifrågasatta. Av mej själv. Jag vet innerst inne att du hör till dom sista jag inte skulle göra allt för att försöka förstå. Men vis av tidigare erfarenheter så vet jag att ibland förmår du inte alls tycka om mej. Ibland söker du alla fel hos mej som du bara kan. Jag kan bara vänta och hoppas att du vid vårt nästa möte eller telefonsamtal är den personen som älskar mej.

Hela mitt liv har jag sökt dej. Du har aldrig funnits långt borta, kroppsligen, men min själ har längtat efter det där genuina mötet när bara kärlek finns. Och så har också skett när allting hos mej, med mej, varit i underläge. Då har du gett mej universum. Då har du laddat min självkänsla och fått mej att känna mej stolt över mej själv. Jag har fått växa som människa och inga hinder har känts för stora.

Nu vill jag inte längre vara beroende av dej för att växa. Jag vill bli stark av egen kraft. Jag vill läka mina egna sår och låsa min dörr till dess jag är stark nog att bemöta det oundvikliga. Om du behöver mej så vet du ju att jag finns här. Jag menar verkligen det, att jag finns här för dej. Men mina krafter räcker bara till om du kommer i kärlek. Vänd i dörren om du inte förmår tycka om mej. Jag vet att du har det svårt många gånger, och då förvränger du din bild av mej. Då ser du en lysande stjärna som är älskad och omhuldad. Då ser du inga skavanker och avundas.

Älskade du, din egen stjärna lyser som ingen annans. Du har alla förmågor inom räckhåll men du är förblindad och kan inte se. Jag har försökt att öppna dina ögon. Jag har försökt visa att det finns ingenting hos mej, eller med mej som är eller någonsin varit mera värd än din person. Men det är bara du som kan öppna dina ögon. Det är du som har nyckeln till vår vänskap, till vår framtida vänskap. Jag vill verkligen vara din vän. Men lek inte längre med mej. Gör mej inte osäker över vår vänskap.

Riktig vänskap är sann och ger trygghet. Riktig vänskap tillåter att du får vara den du är. Riktig vänskap finns både i motgång som i medgång.

Bli vän med dej själv först och bli min vän sedan, på riktigt.

Lyssna mormor, sa mitt barnbarn i telefonen, jag kan hoppa ljudlöst! Samma kväll läste jag en artikel om hur mycket tysnaden berättar, när man stannar upp och lyssnar. Så sant!

Du som studerat en Buddhafigur noggrant, vet att den har jättelånga öron. I Buddhismen, stod det i artikeln, är lyssnandets konst det viktigaste.

Hur ska nutidsmänniskan kunna ta till sig det, när den sociala kompetensen bara verkar innefatta, att orden och meningarna ska studsa som pingpingbollar mellan människorna. Den som pratar mest och högst är mest kompetent, eller!?

Vi skulle lika gärna kunna vara utan öron, för i mitt tycke verkar alla sitta och bara koncentrera sig på det de ska säga, och orkar inte alltid ens invänta, att den talande pratat till punkt.

Tysnaden skrämmer. Hu så hemskt, att sitta många i samma rum och ingen säger något!

Varför blir vi rädda och obekväma? Kan det vara så att tystnaden berättar saker som vi inte orkar höra? Eller om vi vänder på det, så går vi kanske miste om något värdefullt att ta till oss. Ur tysnaden föds de viktigaste orden fram, de ord som betyder något. De ord som vill berätta, förmedla och beröra.

Det är fantastiskt att verkligen, verkligen lyssna på någon. Och när en vän känner att du lyssnar, då öppnar hon/han sitt hjärta och du får höra de sanna orden. Du kommer att känna dej viktig, behövd och kroppen kommer att fyllas av värme och energi.

Men pingpingboll orden behövs också. Ibland vill vi bara kallprata och ingenting annat.

För mej är den viktigaste sociala kompetensen att kunna öppna yttre och inre dörrar, att förmedla värme och trygghet till varandra, att acceptera olikheter och att verkligen kunna lyssna!

Jag drömde en gång, när jag var mitt uppe i min utmattning om ett hus, där alla dörrar var vidöppna. Du är det huset, viskade någon till mej och en man klev in. Han räckte mej en stor nyckelklippa, men sa, innan du får den ska vi gå runt i dina rum.

Tyst följde jag efter honom. I ett av rummen satt min familj och mina närmaste, svartklädda och sörjande. De gråter för att du är död, sa mannen. Men jag är ju inte död, försökte jag protestera.

I ett annat rum var det iskallt. Dina känslor håller på att frysa ihjäl och din kropp är stel av kyla, mässade mannen. Varför, varför tar du inte hand om dej, fortsatte han frågande.

Så gick han igenom rum efter rum och sanningen om mej själv kastades rakt emot mej, sanningen om hur jag vanvårdat mej själv. Jag skämdes oerhört. Som en av de lyckliga som fått födas till denna jord, hade jag ändå inte varit nöjd. Jag hade kämpat för att bli ännu duktigare, ännu snällare, att anpassa mej till andra mer än till mej själv. Bara för att jag inte hade kraften, att ta den plats på jorden som var min. Min egen plats som födslorätten abonnerar.

När mannen visat mej runt i alla mina rum vände jag skamset blicken mot honom och lovade bot och bättring. Han smekte min kind och räckte mej nyckelknippan. Vårda den ömt, sa han, lås alla dörrar och släpp bara in dom som ger dej energi, och tänk bara på saker och händelser som ger dej positiva tankar. Jag ska finnas för dej i nio år, men sedan måste du lärt dej din läxa och klara dej själv.

Plötsligt försvann mannen och jag vaknade ur min dröm med blandade känslor och mycket att tänka på. Men den drömmen ruskade om mej ordentligt och blev början till ett nytt sätt att tänka för mej.

Jag började skydda mitt varumärke!

Gör det du också! Se på dej själv som den unika personen just du är. Ingen annan är exakt som du. Inte ens om du har en tvillingsyster/bror är hon/han exakt lik dej. Varför ska du då jobba så hårt på att vara en kopia av dej själv?

För det är just det du försöker när du inte blir vän med de egenskaper som är dina, med dom tankar och värderingar som du kan stå för, eller med det utseende som visar oss andra att "här kommer just du".

Det är när du tillåter oförsiktiga medmänniskor att rispa på ditt märke, som du börjar att blöda.Som hel och hållen bär du stolt upp din fana och känner urkraften och gensvaret från din egen kropp, både fysiskt och mentalt.

Om din dörr också förtsätter att stå vidöppen för ovälkomna gäster, kommer du förr eller senare att börja förblöda, Din kropp sjunker ihop av skamkänslor över dej själv, och försöker desperat efterlikna någon annan, någon bättre.

Men för dej finns ingen som ens kommer i närheten, av en sådan fullbordad människa som du är, just för dej. Det är helt lönlöst att försöka bli någon annan.

Du kan aldrig må bättre än i din egen kropp, när du vårdar den på alla sätt.

Min läxa blev tuff och svår och jag får fortfarande läsa på, men nu är jag inne på det nionde året, enligt min dröm, och ska snart stå på egna ben! Men jag känner att det kommer jag att klara, för poängen är just att använda sina egna ben, och inte stå på andras!