Chocken i min kropp av de två extrema cocktailblandningarna, cellgifterna, jag fått för andra gången, slog till med full kraft. Jag var inte beredd. Efter den första behandlingen kände jag inte så mycket, och skämtade att det bet inte på mej.

Den här gången blev det annorlunda. Två dagar efter behandlingen, en dag efter jag provat mina peruker, vaknade jag på morgonen och kände mej helt borta.

Mina ben darrade när jag gick, hela kroppen skakade, jag mådde fruktansvärt illa och kände mej helkonstig.

Den dagen var den enda dagen under hela min behandlingstid som jag inte orkade ta mej ut på en promenad. Paniken inom mej hotade att kväva mej. Hur skulle jag stå ut alla månader jag hade framför mej? Hur skulle min familj orka?

Det var dagen före julafton. Min man och dotter for iväg för att möta upp svärsonen som tagit tåget till oss. Min mamma tog hand om min dotterson som då bara vara 11 månader gammal. Jag låg i min säng, jag orkade inget annat och jag orkade egentligen inte ligga där heller. Ångesten växte i min kropp.

 Min familj hade sprungit ut och in i mitt rum och försökt trösta mej och peppa mej. Men jag såg att även dom var chockade och kände sig hjälplösa. Ingen av oss visste ju hur det här skulle sluta.

Men jag försökte tänka klart, och bestämde mej för att nästa dag var det ju trots allt julafton, och jag skulle göra mitt bästa för att fira.Det var ju trots allt lillkillens första jul!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...