Ett nytt liv ska se dagens ljus precis denna dag. Ja, det är förståss många nya liv runt om i världen, som börjar sitt jordeliv idag, men det liv jag tänker på är någon som ingår i min närmaste släkt. En älskad systerdotter som ska bli mamma igen. Och precis den här dagen föddes också min egen underbara dotter, så det känns extra speciellt för mej.

Tänk vilken glädje och upprymdhet ett nytt liv skapar, både innan det föds och efteråt! Det nya livet fyller sin omgivning med kärlek, värme och omtanke. De kommer med budskapet om godhet och lockar fram det allra bästa hos sin omgivning! Det är kärlek.

Om och om igen får vi uppleva samma sak vid en födsel, familjen, släkt och vänner kommer närmare varandra. Det lilla barnet förenar oss.

Den tanken, om en kärleksfull förening oss människor emellan, önskar jag att vi alla kunde hjälpas åt att sprida. Vad vore vi utan varandra? Vad vore landet Sverige utan de andra länderna? En ensam konstig tanke. Vi behöver varandra, vi behöver ge varandra kärlek och omsorg. Trots allt, vi här på Jorden är av samma släkte och bor i samma "hus", vi är en familj som ska värna om varandra.

Jag gråter inombords när jag ser och hör om alla krig. Det så ovärdigt vårt släkte, och får mej ofta att undra vad som driver människan till detta?

Alla nya liv runt om i världen som kommer till oss föds med kärlek och godhet i hjärtat, och förväntar sig också att få det tillbaka. Tyvärr blir det inte så för alla barn, vilket är så sorgligt att tänka på.

Men det här barnet, som min systerdotter ska föda, kommer att få massor av kärlek, och jag önskar honom/henne ett underbart liv i ljus!

Har du tänkt på att du själv kan vara det största hindret för att kunna leva ditt liv fullt ut? Tänk efter, vem står egentligen mellan  dej och de drömmar som bor i ditt hjärta?

Visst, du kan känna dej inmålad i ett hörn med arbete, småbarn och tiden som aldrig vill räcka till. Men alla de här "måsten" har du ju själv bjudit in i ditt liv. Du ville ha den där mannen/kvinnan du mötte, du ville få barn och självklart vill du ha ett arbete, för att försörja dej, men kanske också för att göra karriär.

Varför gråter du då inombords?  Vad är det som fattas just dej? Du vet ju att din familj vill du inte byta bort och egentligen trivs du på ditt arbete, men ändå är det något grått och dammigt över hela din tillvaro.

Själen sörjer och känner sig instängd.

Du har byggt upp ett liv som kretsar kring kärleken till din familj, och du kanske rentav skäms för att du inte är så lycklig. Jag tror du behöver damma av din egen repertoar, och se vilka strängar som borde finnas på din lyra!

Det behöver faktiskt varken kosta skjortan eller kräva alltför mycket tid och mod att våga ta språnget och göra något som roar just dej, något som får din själ att jubla. Något som bara du vet att du behöver.

Gör det nu! Sitt en stund för dej själv och teckna, dansa afrikansk dans på lunchen, gå ut och krama träd, lär dej italienska. Våga göra de du drömmer om! Bry dej inte om vad andra tycker om det du gör, de är bara avundsjuka för att du vågar!

Jag lovar att din dammiga tillvaro kommer att lysa upp och du får riktigt känna hur livet är värt att leva!

Jag är mer i det jag gör, än att sträva mot att göra saker färdigt. Visst det små sakerna, sätta upp gardiner, klippa gräsmattan, putsa fönster etc gör jag klart, men att förvänta mej att jag ska bli helt klar med mina större husprojekt, den stora trädgården, renoveringen osv, finns inte i min tanke.

Som jag ser det, handlar livet mer om att fylla sin tid med stimulans av olika saker, i form av helst ett givande arbete, roliga intressen barn o barnbarn, och så dessa projekt med hus och hem. Men varför ska du gå omkring och önska att du skulle ha allting gjort!? Jag tror inte att vi människor någonsin blir färdiga med våra projekt.

Vi strävar, putsar, fejar, målar, snickrar,  jobbar, sköter barn, reser, målar, yogar,golfar mm,mm. Vi kämpar mot bakslag och motgångar och får lyckorus när livet går vår väg.

Våra mål är ofta högt uppsatta och vi längtar oftast efter det som verkar svårast att nå. Tala om att vara förblindade! Var och en av oss, du och jag, har oftast den största lyckan mitt fram för ögonen, familjen, vännerna och all den lycka vår natur skänker oss! Tänk bara på glädjen som sprider i kroppen när våren säger godmorgon!

Dina dagar kan du göra vad du vill med, men det är livet som bestämmer när du har jobbat färdigt.  Vi kommer alla att lämna efter oss påbörjade projekt som aldrig blir färdiga, men livet går vidare ändå! Ha med det i dina tankar när du tittar på ditt hus och blir stressad av det som "behöver" göras! Huset kommer med  största sannolikhet att stå kvar när du har gått bort, och sedan kommer det någon annan med nya "måsten" och tar över.

Glöm inte att njuta av din tid på jorden, den är så kort!

Livet är ständigt i rörelse precis som jordklotet som snurrar på i sin axel. Men när vi drabbas av något dramatiskt, oväntat, på gott och ont kan det tyckas att allting bara bromsas upp och att livet tar slut.

Ingen av oss vet om livet någonsin tar slut, men vi vet helt säkert att våra kroppar förmultnar en dag, och att vår närvaro på jorden inte längre finns i samma skepnad.

Vi är ett folk som söker bevis för något annat liv, något som finns i en annan dimension. Jag tror inte att några bevis är heltäckande rent vetenskapligt, men många av oss kan ofta ha förnimmelser, en känsla av något annat.

När vi drabbas, när det känns som om livet bromsar, blir dessa känslor av något annat liv mer påtagligt. Det kan vara så att vi söker tröst och vill hitta något att luta oss mot, när det ofattbara händer. Men det kan också hända att livet i andra dimensioner behöver starka känslor för att få kontakt.

 Det kanske bara är då vi vågar känna det oförklarliga.

Livets början och livets slut är stort. Vi människor vet bara vad som händer här och nu, under det jordiska liv vi lever, oavsett hur intelligenta vi är och hur mycket vi än forskar.

Vi är i en tidsålder när vetenskapen dominerat, och vi har gjort en resa som tagit oss längre ifrån vår egen intution. Vi vågar inte känna och tro utan bevis, då finns risken att andra tycker att vi är rentav konstiga.

Livet går vidare och det är kanske inte tid ännu för oss att förstå, men en vacker dag kan de som tror sig veta om andra former av liv, även få det vetenskapligt bevisat.

Själv tror jag, med handen på hjärtat, att det finns så mycket mer än bara att födas och dö. Men jag tror också att vi människor alltid kommer att ha nya oförklarliga fenomen att utforska.

Livet rullar på.

För mej har det aldrig varit en självklarhet att bli omtyckt, att ha vänner.  Livet packade min lilla ryggsäck när jag föddes, med den del av min historia, som jag blivit ämnad att bära på, på gott och ont, och då tar du inte vänner för givna.

Jag blev medveten om tyngden i min ryggsäck, från den dagen ett annat barn, en vän, avslöjade vad jag bar på. Det gjorde mej nästan stum och jag förstod inte vad det betydde, bara att jag var en ovärdig vän. Min kära pappa redde ut begreppen, och jag  lyckades omvandla tyngden, den gråa stenen i andras ögon, till en dynamisk glittrande diamant, en skattkista utan dess like!

Ja, redan som barn värdesatte jag min del av historien, den som jag bar på, så mycket, att det blev en värdemätare för mej, över vilka som var mina riktiga vänner. Vännerna som jag trodde på, fick se min skatt, min diamant, och de som fortfarande var kvar som mina vänner, var de bästa jag kunde få!

Livet är gott och livet gör ont. Så är det också med min historia, men ryggsäcken, som emallanåt skavde hårt i ett barnahjärta som suckade efter vänner, har jag tagit av mej, och känner en glädje över alla de vänner jag ändå fått genom åren.

Att få vara någons bästa vän är en gåva. Jag blir tårögd när jag får höra de orden!

Min gråa sten som blev en diamant glittrar numera i mitt hjärta, där ger den mej kraft och energi och fyller mej med mod och ödmjukhet inför livet!

Jag ser på vår jord som en liten, liten boll ute i rymden,i detta oändliga universum, som våra hjärnor inte ens kan föreställa en början eller ett slut på, där svävar vi omkring, vi jordbor.

Om du med detta stora perspektiv föreställer dej att du sitter på månen o tittar ner på ditt modersklot, vad skulle du tänka då?

Mina tankar skulle idag gå till mina jordbor japaneserna, detta drabbade folk. Jag skulle nästan kunna känna deras smärta över alla nära som de mist, över hemmen som inte längre finns, alla småbarn som mist sina egna liv eller sina föräldrar. Och som om inte det hade räckt ska de också känna skräcken över radioaktiviteten.

Jag skulle sörja med dom, men jag skulle också känna ilska och vanmakt. Varför ska brådskan till sk välfärd alltid driva oss människor att tumma på, eller chansa på säkerheten som kan ta död på hela vårt släkte, eller ge sjukdomar och stympa oss? Jag skulle förbanna kärnkraften och absolut förbjuda den här på månen, där jag och du sitter och kanske fått en fristad.

På månen blir du kanske extra medveten om universums storhet och får lätt filosofiska tankar. Vem "planterade" människosläktet på jorden? Varför är vi här?

Blev vi felprogrammerade till att kriga, förstöra, vara egoistiska, rasistiska? Varför är "välfärden" bara till för en lite procent?

Detta lilla klot rymmer så mycket elände, självförvållad elände. Varför är det så svårt för oss jordbor att ena oss och tillsammans göra planeten Jorden till något att vara stolt över?

Jag skulle nog  emigrera till månen för gott, om jag inte vore en obotlig optimist och ändå försöker ha kvar tron på att det goda hos människan ska segra. För visst är det underbart, mitt i eländet, att bland nära och kära, och alla jag möter dessa dagar, känna den starka sympatin för Japans befolkning!

Jorden fortsätter snurra och snart kommer innandömet att vara fyllt med kärnkraftsavfall, ett paket till framtidens människor, ett av många bevis för hur vi i vår tid misshandlade Moder Jord!

Jag har många gånger skrivit om vikten av att kunna lyssna, och skulle verkligen vilja uppgradera den konsten likaväl som att kunna vara verbal. Min syster som fanns där för mej, som en räddande ängel, när jag som mest behövde någon som kunde ta emot mina ord, fick mej att förstå hur läkande orden är, men bara om någon lyssnar, eller om du skriver ner dom.

Du blir din egen terapeut. Med ett lyssnande öra klarar du av att vräka ut (så känns det) alla tankar som far kors och tvärs, alla rädslor som vill sätta bo. När någon verkligen lyssnar,utan att känna det som om hon/han ska lösa dina problem, då uppdagas plötsligt en lösning, tillfällig eller långsiktig, och du kan känna att du får en stund att hämta in mer krafter.

Om vi vågade  lita mer på vår egen kropp/hjärna så är vi ju experter på oss själva, och kan hitta det som lugnar eller stärker just dej. Men det är nästan omöjligt att få ordning på tankarna utan en motpart, eller någon som tillåter den läkande gråten.

Vi underskattar den otroliga resurs som finns helt gratis, skrattet, tårarna, att skriva, att prata med en god vän. Jag tror att om du har en vän som kan lyssna då är du lyckligt lottad, men du måste våga öppna dej!

I begynnelsen fanns inte det materialistiska, om inte Eva och Adam fyllde sin  "garderob", som kanske bestod av en lövkorg, med nya vackra löv, ihoplockade på sin dagliga "shoppingrunda" bland träd och buskar i Edens lustgård! Vem vet!?

Nu, nästan oändliga år senare, drunknar vi nästan i saker, överfulla garderober, dubbelgarage med två bilar eller fler, flera fastigheter, smycken etc You name it!

För mej är det lätt att förstå att i detta virrvarr av prylar, som även jag har, är det inte speciellt svårt att t om tappa fotfästet.

Vad gör alla dessa döda saker hos oss och vad gör de med oss? Ständigt dåligt samvete inför de som har de sämre (iallafall har de som svälter det sämre), ett evigt plockande och sorterande. Mycket tankar kring ekonomi, den som har exakt lagom med pengar för att klara sig, ägnar mindre tid att tänka på pengar, tror jag.

Jag förstår att det tex i USA är vanligt att alla enormt välbärgade människor ägnar sig åt välgörenhet. Det är ungefär som att springa en mil, och sedan sluka  den där semlan som ser så god ut. Två flugor i en smäll, döva samvetet genom att ge till de fattiga, och sedan med gott samvete handla nytt.

Att ha lagom är bäst. Att svälta är sämst. Men för den som har lite mer än lagom kan kluvenheten tära. Pengar har stor makt och kan få de allra bästa vänner eller syskon att bli ovänner. Varför det är så är inte helt lätt att förstå. Jag antar att pengar på banken motsvarar den forne bondens trygghet när han såg ut över sina åkrar. Ja, pengar ger trygghet.

Men det är när du känner att du står på två ben, som krigar om makten över dej som det blir jobbigt. I tanke och själ har du kommit så långt i din utveckling, att du vet, att det som får dej att må bäst handlar inte om det du köper med pengar.

Du har släppt det materialistiska värdena och känner redan hur svårt du har, som förr, att känna en glädje över det du shoppar.

För mej är det så, trots att även jag shoppar ibland,att jag hittar mina största glädjeämnen i mänsklig gemenskap, att utöva intressen tillsammans, eller också i min ensamhet med naturen.

Pengar är som en påträngade fågel, kanske  som äpplet i Edens lustgård, en prövning att tänka på för oss, nutidens människor.