Vad är det för fel i detta välfärdssamhälle som envisas med att omyndigförklara dej när du uppnått en ålder över åttio år? Jag känner flera stycken som är i den åldern. De är fullt vitala mentalt, och några av dom kör både bil och scoter, sköter sina hus själva, handlar och lagar sin egen mat och håller t om bjudningar fortfarande. De är engagerade i samhällsfrågor, följer med i det som händer i världen, mer än alla de som är i arbetsför ålder. De kan en massa och har en livslång erfarenhet.

Det är faktiskt så att vi kan aldrig veta vem som är i tur att lämna detta liv. Men alla människor, du och jag, borde självklart behandlas lika så länge vi lever, till det sista andetaget. Kan det vara så att pengarna fördelas på ett sådant sätt att de inte räcker till för alla åldrar!!???

Varför tror då jag att det är så här?  Ja, jag får höra med egna öron deras berättelser, de som blivt 80 +, hur de blir nonchalant bemötta av läkare pga åldern tex fick en kvinna som varje år haft kontroll av sitt hjärta höra att nu när hon var 80 år behövdes det inte längre. Läkaren sa "du dör säkert av något annat än av ditt hjärta!" Vidrigt, säger jag.

Utan att ha underlag för det, får jag känslan av att vi gör en omvänd "Robin Hood" i vårt samhälle, minskar omvårdnad av de behövande äldre, våra små barn, sjuka, och handikappade för att ge lite mer till de starka, helt friska, de som arbetar. Samhället är ju i beroendeställning till de som arbetar.

Men ingen arbetar och drar in pengar till staten för evigt. Vi blir alla 80 + en dag, och det kan vara bra att tänka på det innan, och fundera på vilket samhällsklimat du vill ha när du uppnår den åldern?!

Det krävs mod att söka sig till naturen eller någon annan omgivning där informationsflödet, facebook, mobiler etc helt enkelt inte går att använda. Du känner dej naken och nästan bortkommen och du kan t om känna dej lite rädd!

Att göra en informationsdetox kan nästan likställas med en drogavvänjning, tror jag, men du har den fördelen att du vet att du snart är back in business igen. Det har ju inte den som för alltid ska lämna sitt beroende.

Men känslan som kommer efter den första förvirringen ute i bushen när ingen ringer, eller när du inte har den blekaste vad dina vänner sysslar med, är nästan som en befrielse. Ingen kan nå dej och du når ingen. Vad betyder det för dej? Jo, det betyder att du helt plötsligt blir avlastad med alla krav från dina axlar, dvs om du kan leva mindful, vara här och nu.

Du kan ju inte påverka något eller göra något för någon annan de där avgiftningsdagarna ute i det fria vidderna. Nu är du själv i fokus och det går nästan inte att hålla inne en suck av lättnad. Att bara vara, så otroligt värdefull den känslan är.

Ringandet och meilandet upphör och ersätts av de hälsosammare ljuden från naturen. Naturens under som äger en enorm läkande kraft för dej. Både du och jag är ju en del av den. Tyvärr är naturens tystnad eller naturens ljud skrämmande för många idag.

 Du kanske hör till dom som är fastklistrad med alla dina tekniska kommunikationsinstrument och vågar inte släppa kollen på din omgivning långa stunder. Då är det hög tid för dej att detoxa, avgifta dej.

Ge din kropp en chans att slappna av, att bara få finnas till, njuta av en utsikt, fågelsång, lyssna till dina egna tankar och känna hur din kropp sakta men säkert blir lugn och harmonisk igen.

Du kommer att återvända till din vardag med full kraft och känna att du verkligen längtar efter dina vänner och att få höra hur dom har det. Dessa värdefulla vänner som i lagom dos ger dej så mycket energi. Balansgången med att ge och ta är viktig.

När du hittat ditt ställe eller sätt att informatiosdetoxa dej på, då kan du alltid återvända när spänningarna och stressen i kroppen blir för höga.

Nästan ingenting tär och urholkar en människa så mycket som ensamhet. Den är som ett gift i kroppen som långsamt, långsamt suger ut all livsglädje och livslust. Du kan lära dej att bära smärtor, att mista kroppsdelar tom en sorg lindras med tiden. Men aldrig ensamheten. Tiden har ingen makt över den, ju längre tid i ensamhet, desto mer får du lida.

Jag har aldrig varit helt ensam. Men när jag blev sjuk fick jag känna på hur det är att vara ensam under dagen, ibland några dagar. Jag visste att om jag blir friskare, så kunde jag hitta på saker att göra, och söka mej till människor med likadana intressen. Den vissheten räckte för att jag skulle orka dag för dag och våga se framåt.

Men den erfarenheten, av ensamhet, bär jag med mej och tänker på de människor, ofta gamla, som är pinade av sina ensamma dagar och nätter. Det är ju faktiskt förbjudet att lämna en hund, detta flockdjur, ensam i alltför många timmar, men människan som också är ett flockdjur och lider minst lika mycket som hunden av ensamhet, bryr vi oss inte om!?

Ja, det är ju det där dåliga samvetet, den gnager nog hos oss alla som har anhöriga, gamla föräldrar som sitter för sig själv. Vi har själva byggt ett samhälle, eller iallafall alla de politiker vi valt, där vi ska främja oss så mycket som möjligt från varandra privat, och sköta det mesta av det sociala livet via arbetet och t ex Facebook.

Vi har inte tid för de människor som tappat orken, blivit sjuka, eller helt enkelt lever i ofrivillig ensamhet. Jag önskar att vi kunde ändra på det, att vi skulle kunna bli mer medmänskliga.

Att vara ensam är förknippat med skamkänslor. Du kan känna dej utesluten ur flocken, känna dej som en som inte duger, som inte får vara med. Men ingen av oss går säker, livet kan bjuda på så många tumultartade händelser som gör att just du blir ensam.

Om du och jag kunde se oss omkring på jobbet, bland våra släktingar, bland vännerna och bjuda hem eller hälsa på någon som är ensam, eller föreslå ett biobesök eller ta med någon till en ny kurs. Att sträcka ut en hand till en medmänniska och erbjuda gemenskap skulle betyda så oerhört mycket för den som står utanför.

Jag ska göra det, sträcka ut min hand.

Den unika kärnan, skattkistan, du bär på rymmer alla koder, alla hemligheter om just dej. Bara du har tillgång till den personliga nyckeln som kan öppna din kista. Tänker du någonsin på vilken enorm tillgång du bär inom dej? På vilket sätt förvarar du din dyrbaraste gåva?

Det kanske t om är dax att gå på "nyckelgömma? Du kanske tillhör den stora skaran som aldrig tagit dej tid till, att ta reda på vad du mår bäst av.

Tänk dej föräldrar, andra människor, olika händelser som blad i livet som läggs på din kista. Med åren blir den alltmer täckt av yttre påverkan, bladen tynger din kista, och du kommer allt längre bort ifrån det som är du.

De fina bladen som tillför är goda vänner, kärlek och vänskap.  De bladen är genomskinliga och lätta, den tynger inte din kista. De tillåter dej att vara precis den du är och du blir älskad för just det, att du kan vara dej själv. Men för att du ska få riktiga vänner och riktig kärlek, måste du älska dej själv, veta vem du är och våga vara den du är.

De farliga bladen, tjocka som pansar, lägger sig som tunga bördor på din skattkista, tar dej långt ifrån ditt jag, och gör livets stig tung att vandra på.

Var uppmärksam på dessa!

Har livet varit tufft mot dej? Känns det som om du dignar av bördor, sjukdomar och en ensamhet som tär och gnager på dej?  Det finns inga mirakel och det finns mirakel. Alla sjukdomar går inte att bota, men lindras om du kan förlita dej på dej själv och andra människor. Att få en kram av en god vän kan göra skillnad på en hel dag. Det är mirakel!

Men det tuffa jobbet är ditt. Börja idag, tag hjälp med att lyfta de tunga pansarbladen som vuxit sig fast runt din kista. Ta det steg för steg och för varje gång du lyckas med ett blad, kan du andas ut. Var trygg i målsättningen att nå fram till din gömma, du kan bli lika självsäker, få lika bra självkänsla som vem som helst annan.

Våga tro på din egen förmåga och hur otroligt skönt det är att vara "rätt", att leva efter det du blivit skapad till.

Rätt nyckel  öppnar den låsta skattkistan och ger dej kartan över dej själv!

Lycka till!

Att våga tro kan göra skillnad. Den som tror på en gud eller annan högre makt, kan dela sina bördor med någon annan, någon som man tror är starkare och kan hjälpa.Men har du ingen religion att luta dej mot, så ska du ändå våga tro.

Du måste våga tro på att du blir frisk, att bakslagen som alltid kommer ändå lättar och går över. Halva din börda är alltid skräcken. Den hemska skräcken som triggar igång onda tankar, hopplöshet och vanmakt. Ditt vapen mot skräcken, ångesten är alltid tron. Du kan besegra den värsta ångest bara genom att tro på att det faktiskt går över.

Vad gör du när ångesten, rädslan tar sitt grepp om dej? Hur hanterar du den?

Jag målade upp bilder för mitt inre under min sjukdomtid, hur jag kämpade och var mitt inne i en stormby, men jag visste innerst inne att den faktiskt skulle bedarra så småningom, det gör alla stormar. Eller att jag stod under ett skyfall med regn och hagel om vartannat, otrevligt ,men även det går över till sol och stillhet. Jag vågade tro.

I "vardagsrädslorna" eller "vardagsångest" använder jag mej av samma teknik.

Jag skriver "vardags" för att den rädslan i proportion av det jag gått igenom, är så mycket mindre. Men den är nog så jobbig för den som inte upplevt något värre.

Det handlar om att vara mitt i nålsögat, acceptera det som pågår, och våga tro på att det går över. Och du är inte din ångest eller din rädsla. Det är bara ett tillstånd som besöker dej, och har något att berätta för dej.

Livet är i ständig rörelse, precis när du tycker att det bara är den lite gråa vardagliga lunken varje dag, så händer det något. Du tappar balansen i tillvaron, ändringar på jobbet, du kanske mister ditt jobb, eller kroppen gör sig påmind om att allt inte är som det ska.

Din naturliga reaktion är motstånd, undantagen är de som alltid vill förändringar, som om deras energinivå ständigt kräver utmaningar. Hur tacklar du det som händer!? Ofta börjar hjärnan skicka ut grubblande tankar, ett evigt ältande om varför det känns som det gör, eller vad ska nu hända med mej etc

I motståndsfasen är livet som tuffast. Du vill inte detta, du orkar inte, du vill bara ha tillbaka din vanliga lunk. Det är ett svårt tillstånd att tackla denna motståndsrörelse i kroppen. Vi har alla en rebell inom oss!

Jag vacklade till, tappade lite av den nivå jag nått, efter utbrändhet o cancer. Två dagar hade mitt motstånd grepp om mej. Jag ville inte, jag orkade inte acceptera, att jag mest troligen behövde ta det lite lugnare ett tag igen. Inget allvarligare hände egentligen, lite kraftlöshet o kanske ett blodsocker som börjat sträva uppåt. Kanske t om en reaktion på för lite kolhydrater några veckor. Men det som är lite i andras ögon, kan göra stor skillnad i din kropp. Glöm aldrig det!

Jag tog ett djupt andetag och insåg att jag måste sluta kämpa emot. Det är som det är nu, det är bara att acceptera hur det känns. Så fort jag kom tillbaka till de tankarna kände jag motståndet ge vika. Jag surfade med de höga vågorna istället för emot, och plötsligt hade jag halverat risken för att drunkna i negativa tankar.

Det är så, enligt min erfarenhet, att minst hälften av det "onda" du känner försvinner när du vänder ditt fokus, dina tankar till de som är bra och koncentrerar dej på nuet, och bara accepterar dej själv som du är just nu.

Din mest viktiga sköld är din självkänsla. Det är så oerhört viktigt att hela tiden påminna dej om vem du är, hur värdefull just du är, utan att det ska baseras på vad du presterar.

Känns det som om du faller, får skamkänslor eller mår dåligt när du känner att du misslyckas med något? De känslorna är absolut en varningssignal för att du behöver stärka din självkänsla.

Se det som om självkänslan är själva basen, de första spirande rötterna som har vuxit upp till en stadig stam, roten du står på. Ju starkare din rot är desto stadigare står du när det blåser omkring dej.

Dom flesta utav oss har upplevt den härliga känslan av att lyckas med något, när du växer några centimeter och känner dej oerhört berusad av framgång. Då skjuter självförtroendet i höjden, oc h t om självkänslan får en bit av kakan.

Men självkänslan får aldrig vara lika med prestation, då saknar du den. Självkänslan ska finnas där och ta emot dej när dina projekt inte går din väg, och du känner dej misslyckad. Då finns den där och talar om för dej att det som är du har ingenting med det här att göra. Du är fortfarande  betydelsefull för både dej och dina trofasta vänner.

Självkänslan kommer att vända ditt misslyckande till att på ett annat sätt nå en annan framgång. Du kommer att använda dej av nyvunna kunskaper och hitta nya utvägar. Med en stark självkänsla har du ju kvar all den kraft just du besitter, den försvinner inte för att det du trodde på eller gjorde, inte fungerade eller gick hem hos andra.

Polera din sköld, var rädd om den, låt få, om ens någon, komma innanför den. Den är din försäkring för att väl kunna hantera både med och motgångar. Utan den står du "naken" utan rustning, och måste jaga framgångar för att hålla självförtroendet på topp, alternativet är att du mår dåligt.

För två dagar sedan fick jag ett glädjande besked om att lille Björn var född, ett nytt liv som påbörjat sin tid här på jorden. Jag fick besöka honom och han tog fullkomligt andan ur mej, så ljuvlig, så perfekt!

Idag läste jag en kommentar från en mamma som mist sin unga dotter för några månader sedan. Cancern tog hennes liv. Trots att jag inte känner mamman, så känner jag med henne, från djupet av mitt hjärta. Jag kan förstå den smärta både dottern, hon och resten av familjen gått igenom efter cancerbeskedet.

Det är så vansinnigt grymt och ofattbart, och det går aldrig att förstå, varför en sån ung människa ska dö så tidigt. Vi människor är lika små inför det ofattbara som händer våra kära, som vi är små inför naturkatastrofer. Vi står där helt oförberedda när stormarna tar tag i kropp och själ. och sargar oss illa.

 Det bästa vi kan göra i livet är att verkligen ta in de positiva saker som trots allt händer oss alla. Som att andas in doften av den nyfödde, känna våren som sakta gör sitt intåg, eller bara faktiskt njuta av att just jag, just du, fått ta del av det här livet. All god energi behöver du en dag när mörkret knackar på dörren.

Inget liv är någonsin förgäves. Inget livs värde beräknas i den tid hon/han befann sig här på jorden. Varje liv är lika mycket värt. Om vi kunde sluta se våra liv i perspektiv av hur lång tid vi lever på jorden, och istället tänka på den fantastiska kärlek vi får av våra kära, den tid vi finns på jorden samtidigt, så skulle vi lättare kunna fokusera på det, och inte linda in sorgen i bitterhet.

Men det är svårt, när saknaden river på den nakna huden och du bara vill skrika ut din smärta och vanmakt.

Du är inte ensam. Du har din del i det mänskliga lidandet, och du kanske hör till de som är starkast när du fått en sån stor sorg att bära. Jag orkar inte ens tänka tanken hur det skulle kännas att mista sin dotter.

Sorgen och glädjen är sammanflätade, ihopbundna av minnen från den som gått bort. Sorgens öde är att sakta avta i styrka och övergå till saknad. Glädjen växer med tiden, tar mer plats, och minnena av din dotter kommer att trösta och hela dej. Ingen tar någonsin ifrån er den tid ni hade tillsammans.