Hur känns det att plötsligt höra till dom som fått en allvarlig sjukdom? Hur känns det egentligen att inte veta om man ska leva eller dö? Vågar man egentligen känna efter?

En människa har förmågan att tro att hon ska leva för evigt, både i livet och efter livet. Vi vet att vi ska dö, men på vägen dit är vi odödliga. Du tror aldrig att just du ska drabbas av en livsfarlig sjukdom, trots att t ex var tredje person drabbas av cancer.

Att höra läkaren säga "du har en allvarlig sjukdom", är oerhört smärtsamt, men når inte djupet av ditt hjärta förrän långt senare. Jag tror att jag tog det till mej, efter det att alla behandlingar var över, med ett lyckat resultat.

Då släppte jag taget och lät all sorg svämma över, sorgen över det liv jag hade kunnat mista,och över alla de rädslor som cirkulerat runt i min kropp.

Vår överlevnadsinstinkt är så stark att den tar överhanden. Du inte bara vill kämpa du känner dej tvungen! Jag tror att den instinkten är "boven" till all ångest som kan drabba människan, oavsett vad vi får gå igenom.

Jag har sett på nära håll, hur en människas syn på livet förändras vid mycket hög ålder. Trots att livet känns kärt, förändras dessa känslor och tanken på döden känns plötsligt inte lika skrämmande. Kanske vår överlevnadsinstinkt fungerar så, att den hjälper oss att hålla oss vid liv, men mattas av med åren och hjälper oss att acceptera döden!?

Jag tyckte att tanken på döden var fruktansvärd, inte att vara död,men att inte få fortsätta vara tillsammans med mina nära och kära, att inte få vara där för min man, min dotter och att inte få följa mitt barnbarns uppväxt, att min mamma skulle behöva mista sin dotter, att inte finnas till som syster.

Dessa tankar gjorde så ont och slutade oftast i, som jag tyckte själv, okontrollerade gråtattacker.

För mej började år 2007 med ett av livets starkaste höjdpunkter, jag blev mormor, och det ökade på min överlevnadsinstinkt rejält, när jag vid årets slut fick det dramatiska beskedet om min sjukdom.

Denna dag, 15 nov, är det exakt tre år sedan jag låg på operationsbordet. Resan tillbaka till livet har varit turbulent.

Jag vill än en gång tacka min egen familj, syskon, släkt och vänner som fanns där och hörde av sig på olika sätt.

Min svägerska skickade mej en egenhändigt målad tavla, och skrev en text på baksidan, som värmde mej då och värmer mej än;

"Solen finns alltid där och sprider värme

 fast vi inte ser den.

 Du är min sol.

 Du värmer mitt hjärta, fast vi inte ses.

 Var stark. Bli bra.

 Tänker på dej.

 Massor av kramar.

 A"

Tack söta du!