Under mina turbulenta år miste jag också min älskade pappa.  Nedan är en dikt jag skrev när han blev förd till sjukhuset.

Under himlens stjärnor.

Det duggregnar

mitt i solskenet

Himlen gråter

mitt hjärta gråter

för ditt lidande

det mänskliga idandet

Älskade pappa

du får kämpa så hårt

Under himlens stjärnor

är vi alla så små

Men pappa

jag känner din styrka

din kraft

När himlen gråter

når den mej

bär mej över mörkret

till ljuset

Ger mej kraft

att överleva.

Mitt första möte med rosenterapeuten kändes bra. Jag hade ringt till henne och bokat en tid, och förklarat att min kropp var så stressad och full av spänningar.

Det hade gått ca 4 mån efter mitt "ras", då när kraftlösheten tog kropp och själ i besittning. Jag hade genomgått kortisonbehandling på sjukhuset och fått ett första möte med en kurator.

Vi får träffas först, innan jag kan lova att ta emot dej för behandling, hade hon sagt i telefon. Min man skjussade mej dit, och med stora förhoppningar gick jag på min första, av många kommande behandlingar som jag själv hittat.

Hennes händer masserade varsamt min plågade kropp. Det kändes som om hela kroppen spjärnade emot. Min kropp ville fly, springa iväg, det kändes som om stresshormonerna spjärnade emot, ville inte lämna denna boning som de bosatt sig i.

Efter den första behandlingen sa terapeuten att hon ville fortsätta behandla mej, men hon trodde att det skulle ta tid att få min kropp lugn igen. Vid varje beröring, fortsatte hon, stelnar din kropp. Du kommer att få svår värk i musklerna efter varje behandling, det är normalt ,och beror på att kortisolet (stresshormonet) lämnar din kropp, sakta men säkert.

Tanken med rosenmetoden är att mjuka upp lagrade obearbetade minnen, som satt sig som klumpar på musklerna. Kroppen minns det du försöker glömma.Likadant kan långvarig stress bidra med mycket muskelvärk.

Efter tio behandlingar grät min terapeut! Hon var så glad för att hon äntligen började få gensvar från min kropp!

Jag kan starkt rekommendera denna behandling. Min kropp lärde sig så småningom att slappna av totalt, så fort jag la mej på britsen.

Tio år senare går jag fortfarande och får massage då och då, inte längre rosenmetoden utan vanlig klassisk, och min kropp ger fortfarande samma gensvar. Kroppen blir lugn, och efteråt skuttar små glädjebubblor inom mej!

För dej som har svårt att ta emot massage, ge inte upp, kroppen lär sig så småningom, att känna igen händerna hos den som masserar, om du går hos samma person, och då infinner sig lugnet.

Allt vad du gör tar dej ett steg framåt i tillfrisknandet- om du ingenting gör själv då förstelnar du både med kroppen och tanken!

Vila som på en våg i det som är, var följsam och du kan vara förvissad om, att du återigen blir uppspolad i den varma sanden!