Tre veckor efter kroppens kollaps, tre veckor efter sjukskrivning var jag alltså tillbaka på jobbet. (se tidigare inlägg "tillbaka till jobbet").

Kroppens alla alarmklockor ringde! Jag försökte slå dövörat till. Jag ville hoppa över den tid kroppen behövde för att bli frisk. Just då förstod jag inte heller vad som hände med min kropp. Då hade jag ingen aning om hur lång tid det skulle ta  innan jag kände igen den kropp jag levde i. Jag visste inte att jag tio år senare fortfarande kämpade , inte alla dagar, inte alla stunder, men ofta.

Att göra rätt för sig är ju en stor drivkraft för dom flesta av oss. En annan stor drivkraft är rädslan. Dom två krafterna drev mej vidare en hel månad. Jag var så rädd för att bli kvar hemma i detta konstiga tillstånd. Jag saknade verktyg för att hantera det. Och jag kände skräcken stiga för att det aldrig skulle gå över.

Livets gråa väg den är tuff att vandra.

Jag slutade sova på nätterna. Rädslan för att vakna på morgonen och fortfarande vara kvar i detta spänningsfyllda tillstånd var så stor att jag inte vågade somna.

En månad med svettningar, skakningar, okoncentration, en känsla av att vara omtöcknad, synrubbningar, hörselnedsättning, overklighetskänsla mm, följde. Och så en förlamande trötthet pga sömnbristen.

Du förstår, jag förstår det nu, det kunde inte hålla.

Den sista dagen kunde jag inte ta till mej vad kunden i telefonluren sa, jag orkade inte.

Nu går jag hem, sa jag och det dröjde några månader innan jag kom tillbaka.