Vi har som människor ett stort register av olika känslor i vår kropp. Det är viktigt att bejaka och mottaga dessa känslor vid kontakt med barn.

Våra känslor är våra redskap för att stämma av hur vi mår, hur vi reagerar på olika saker. Känslorna hjälper oss som barn, och även som vuxna, att hitta vår plats i en grupp.

Skamkänslor har en mycket negativ klang, men är också en del av våra känsloredskap. Tack vare skamkänsla lär vi oss tidigt vilka saker som vi inte bör göra, när vårt handlade leder till en negativ attityd från omgivningen.

Skrattet är det tillstånd som har den mest läkande effekten för vår kropp. Men vad vore skrattet om inte gråten först fått komma ut. Det är viktigt att gråta, att låta olusten och sorgen rinna ut.

Som jag skrev vid inledningen är det oerhört viktigt att på rätt sätt hantera barnens känslor. Det är bättre att säga gråt ut och ta emot tårarna, istället för att avleda gråten. Skratta tillsammans med barnet, inte åt det. Låt barnet känna sig ledsen när du tar adjö, avsked gör ju ont, men var noga med att poängtera att det känns bättre sen igen.

Jag var själv avskärmad, speciellt från gråten, redan innan jag blev sjuk. Gråten skrämde mej och jag såg på tårar som en svaghet. Därför gick det lång tid innan tårarna kom. Jag lagrade all smärta i kroppen som blev alltmer stel som en pinne.

Skamkänslan att inte kunna arbeta, göra rätt för mej växte sig också starkare.

Därför är just skamkänslan speciellt, en känsla som bör hanteras mycket varsamt med barnet. Det kan vara oerhört traumatiskt att som vuxen få för starka skamkänslor. Jag skriver för starka, för det är just nyansskillnaden på skam som kan bli så fel med ett barn, och därigenom plåga henne/honom livet ut.

Jag är ganska säker på att känslor som skam, gråt, vrede, frustration etc måste bearbetas, helst när dom dyker upp för att du ska ha förmågan att känna äkta glädje.

När kände du äkta glädje senast!? Ställ dej den frågan och fundera vilka andra känslor som stå ivägen för denna ljuvliga livsbejakande känsla!