När du är som mest sårbar, när du snavat över livets utmaningar, när du tappat bort dej själv lite grann, då behöver du skydda dej.

När du inte längre gör det som förväntas av dej, sköter ett jobb, försörjer dej själv, tar hand om hem och hushåll etc., dvs när din fasad har rämnat. Då står du där naken och oskyddad.

Mitt i det kaotiska i ditt liv känner du en stark drivkraft att förklara dej, tala om för var och varannan, varför du inte kan jobba, varför du mår dåligt. Den starka drivkraften är till stor del , återigen, skamkänslorna. De är ju  bl a

de känslorna som lärde dej från första början att hitta din plats i en grupp.

Nu känner du dej utanför. Och du skäms.

Du behöver skydda dej från din omgivning. Ditt "inre bibliotek" står öppet  och det drar kallt på dej.

Stäng dörren till ditt inre. Släpp bara in dom som du litar på till hundra procent. Du behöver inte förklara för alla människor hur du mår, eller varför. Det angår dom inte. Om andra har problem med varför du inte jobbar, eller om du verkligen mår dåligt och behöver vara sjukskriven, då är det deras sak att reda ut sina funderingar.

Inte ens om någon frågar måste du svara. Du bestämmer själv.

Din själ och din kropp ska du skydda och värna om. De flesta som blivit utmattade har med stor sannolikhet låtit sitt inre bibliotek stå vidöppet, som en allmän  samlingsplats.

Bli mycket nogrann med vem du släpper in. Endast ett fåtal som kan ge dej mer energi har sin plats i ditt heligaste rum. Det är mycket viktigt för ditt tillfrisknande! Du har redan för lite energi lagrat, låt inga energitjuvar tulla på det du har kvar!

Möt din morgon och se på dej själv som din bästa vän, någon som du absolut inte skulle överge i nödläge!

Stäng ditt inre bibliotek, när du är tillräckligt stark kommer du att välja vilka "böcker" du lånar ut, vilka människor som du tror kan vårda dom.

Samma kväll när vi fått beskedet om min livshotande sjukdom, cancer i äggstockarna, kom vår dotter med man och vårt barnbarn, och mötte upp oss i sjukhuset.

Det var så himla gott att se dom! Jag kände mej oövervinnerlig!

Just nu, här och nu, tänkte jag, ska jag bara njuta av att se dom, att krama dom, att gosa med mitt barnbarn. Bara att se in i hans vackra bruna ögon gör att livlustarna tänds i mångfald!

En vecka skulle jag vara hemma innan det var tid för operation. Och denna vecka kunde ingenting hända mej. Jag skulle inte dö på en vecka,resonerade jag för mej själv, isåfall hade de lagt in mej på en gång.

En hel veckas frist. En hel vecka i livet.

Vi tog promenader och tittade på film.Jag blev uppassad morgon till kväll. Kände det nästan som om jag utnyttjade min situation. För två dagar sedan hade jag både jobbat halvtid och lagat mat och städat etc. Nu blev jag behandlad så varsamt.

 Det tunga beskedet låg förståss över oss som ett grått moln.Jag förstod att mina kära hade det tungt, och tänkte att de behövde få passa upp mej, som ett sätt att hantera situationen. Själv satt jag mest på golvet och var mindful med min dotterson.

Telefonen gick varm. Mina syskon, mina nära vänner ringde. Några grät, behövde tröst. Andra uppmuntrade eller så ville de bara höra min röst. Chocken som närstående kände över ett sådant besked, en livshotande sjukdom, gick nästan att ta på.

Jag var stark den veckan. All kärlek jag fick bar mej över svarta gropar och jag bestämde mej för att kämpa.

Ännu brann min livslust.

Det brister nästan i mitt hjärta när du kommer, lilla mamma. Du är här för att stötta mej, uppmuntrad och kanske uppmanad av nära och kära. Det brister nästan.

Varför ska du, närmare 80 år, behöva gå igenom ännu en tragedi? För några år sedan miste du din man, vår pappa, och du har precis kommit på fötter och kunnat må bra igen.

Lilla mamma, uppvuxen utan föräldrakärlek. Plågad i fosterhem. Så långt bort sitter dina känslor, att det tog dej 50 år, för att kunna säga att du älskar mej!

Din fasad är tuff och stark. Hur hade du annars kunnat överleva? Men jag ser en uppriktig glädje och lättnad stråla från dina ögon, när jag öppnar min dörr. Så rädd du måste ha varit på din väg hit till mej. Rädd för hur jag skulle se ut efter min operation, med cancer kvar i kroppen och kanske ångestfylld.

Du är inte ensam. Du har rest långt med min kära syster ,för att tillsammans med min man, dotter och barnbarn ingjuta mod i mig.

"Vad vill ni ha?", frågar jag. "Mat eller fika?" Och mitt hjärta tar glädjeskutt, så varmt det är att se mina kära.

Min glädje smittar av sig och jag hör mamma med sång i rösten, ringa till min äldsta bror och  säga " hon ser så frisk och fräsch ut, det känns så bra"!

Lilla mamma, jag måste kämpa även för din skull. Du ska inte behöva gå till min grav. Jag vet ju att jag är din största trygghet efter pappa gått bort. Så gick mina tankar när du stod där i dörren.

Ingen smärta är för stor eller för liten. Många säger till mej, "du har gått igenom så mycket, jag skäms när jag beklagar mej".

Men smärtan du känner är din, och hur stor eller liten den är, beror på hur just du upplever den. Ingen kan förringa din smärta. Att inte ta kroppens signaler på allvar är bara dumt. Ordspråket "att mota Olle i grind" är verkligen något att ta till sig.

Fastna inte i din smärta.  Konstatera att den finns där, hur den känns, vila och acceptera den. Känn sedan om den förändras när du tar en promenad, lyssnar på musik, målar, surfar på nätet etc. Är smärtan densamma vid vila och när du gör saker du tycker om, se på det som ett framsteg.

Du har nu både konstaterat det onda och accepterat det, du har tagit första steget till att kunna leva med det.

Men hur hänger det här ihop med att man ska lyssna på kroppens signaler? Är det inte bara vila som gäller då?

Med de erfarenheter i bagaget som jag har, tror jag att det hela handlar om att hitta den rätta balansen mellan kropp och själ. Göra och bara vara i en bra mix.

Jag har varit inne på det vid tidigare inlägg, att jag tror att en kraftlöshet i kroppen beror på att kropp och själ glidit isär.

Ofta får man höra "det är psykiskt", dvs inbillat, eller fysiskt "det är en riktig sjukdom".

Jag är helt övertygad om att alla tillstånd i kroppen, har både en fysisk och psykisk dimension. Min övertygelse är att kropp och själ får en bättre chans att läka, om vi och läkarvården, jobbade med den tanken.

Jobba på att förena din kropp och själ!

Och tänk på att din kropp belönar dej när du gör saker som är rätt för dej!

Jag har skrivit tidigare att var och en gör sina egna val i livet. Lever du i en relation som tar mer energi ifrån dej än vad den ger, då måste du göra ett val.

Som du vet kan man bara ändra på sig själv, inte på någon annan. Det går att påverka, men själva förändringen måste komma från var och en, för att bli bestående.

Det är bekvämt att stanna kvar, man vet vad man har men inte vad man får, så går resonemanget. Men lek med tanken att du själv tar kommandot över dina val, att du själv bestämmer vad du ska få. Skulle inte du då göra det, göra ett eget val?

När du ska köpa en ny soffa då väljer och vrakar du, du provsitter, du möblerar i tankarna, du väljer färg etc. Om soffan ändå blir fel så kommer du troligtvis att sälja den och köpa en annan.

Varför stanna kvar i en relation som blev fel!? Din egen lycka, ditt eget liv måste vara så mycket mer värd än en soffa.

Våga leva din dröm innan livet runnit ut!

Dikten är tillägnad en kär ung flicka.

Lilla Ängel.

Lilla Ängel

Din vinge brast

Du fallit har

från stjärneglans.

Ensam i mörkret

med vidöppna sår

Du vilar hopkurad

liten och rädd

Lilla Ängel

vårda Dina sår

I mörkret bor hoppet

till mörker söker ljus

Du lilla

Många famnar

ska fånga dej

Lilla Ängel

Våga flyg igen!

,

Föreställ dej att du inom dej bär en stor stabil sten. En vacker lysande diamant som är helt oförstörbar. Den stenen är du. En älskad diamant för din familj vars kärlek aldrig tar slut.

 Vad du gör eller väljer att visa det spelar ingen roll. Ditt innersta är okränkbart. Där finns din familj, dina vänner, ditt nätverk som bildar en ring runt din sten. Där finns all din inre visdom samlad, som fylls på år efter år, med alla de erfarenheter livet ger.

När du tror du faller förvandlas stenen till en mjuk bädd som omfamnar dej. Stanna där en stund och låt dej bli omfamnad. Tanka din sargade själ en stund, så länge du behöver. När du är redo ska din familj och dina äkta vänner stötta dej och du kan stå på dina ben igen.

För varje gång du faller fylls din diamant på med mera visdom, och du kommer att glädjas över hur skönt det känns, när du förstår, att ingen egentligen kan kränka dej!

Min man ligger i en säng bredvid mej på sjukhuset. Efter operationen fick jag eget rum föratt han vägrade gå hem. Han stannade hos mej. Tack min käre man, du är och har verkligen varit mitt livs stöd och kärlek!

Jag lider så av att se stressen i dina ögon. Men verkligheten är grym och osentimental. En dag ska vi alla lämna vårt jordeliv och just då hade det kunnat vara min tur.

Omkring min säng virvlar små röda hjärtan runt. Det är min syster som skickat massor med brev och kort o fyllt dom med hjärtan. När jag öppnade korten fick hjärtana vingar och bredde ut sig på mitt täcke. Kära syster.

På mitt bord har jag vackra teckningar från mina brors barn. Så sött av dem!

När jag skulle läggas in tog jag med mej ett fotografi på mej och mitt älskade barnbarn. Varje kväll och morgon möter hans vackra bruna ögon mina och jag fylls med värme. Vilken lycka i livet att vara mormor!

Min man vaknar. Han tar hastigt på sig kläderna och frågar hur jag mår. Då öppnas dörren och mitt hjärta fylls med glädje. Vår dotter kommer in. Hon  är barnledig och kom hem till oss när vi fick cancerbeskedet, och hon är kvar än.

Tack min käraste dotter. Du betyder så mycket för mej.

Det blir "skiftbyte". Min man åker hem och dottern stannar kvar. Alla år, innan hon flyttade hemifrån, hade vi mycket skratt i huset. Som tjejer kan skratta ihop kan ju inte männen! Oh så jag har saknat våra skratt! Vår speciella humor.

Och denna dagen efter min operation blev inget undantag! Vi skrattade så jag fick ont i operationssåret. Hon hjälpte mej att ta små promenader i korridoren och som pricken över i:et tog jag en svängom med droppflaskan! Då ringde hennes mobil och jag hörde henne säga; "mamma är som vanligt, hon dansar tango med droppflaskan!"

Det var en lisa för mina öron, mamma är som vanligt. För så är de ju, oavsett vad som händer, vardagen fortsätter.

Man lever tills man dör.