Tiden läker alla så. Ett ordspråk med mycket sanning i men inte till hundra procent. Tiden mildrar det onda och lägger sin mantel över det frusna hjärtat, så du står ut med dina smärtor, bättre för varje år som går.

Men med bara tiden som hjälp, riskerar du att få tjocka sårskorpor som ständigt vill blöda, vid minsta påminnelse om ditt trauma. Det är hårt arbete som krävs. När man bygger ett hus krävs stor noggranhet och det är viktigt att följa alla kända byggregler för att få ett bra, stabilt och mögelfritt hus.

När ditt "hus", din kropp och själ utsätts för svåra saker, gäller det att kavla upp ärmarna och förstärka din egen inre styrka på bästa tänkbara sätt. Sök hjälp från vänner och de som genom sitt yrke vet vilka steg som väntar dej, för att ta dej ur din svåra sits.

Du kan inte förvänta dej underverk. En kropp i kaos behöver tiden som en läkande kraft, en av de viktigaste komponenterna tillsammans med de åtgärder du gör för att sakta ta dej framåt. Alla som tagit sig i kragen och börjat motionera vet att det är kämpigt. Det går inte på en dag att bygga upp den fysiska styrkan igen, det gäller att vara uthållig och inte ge upp.

Samma regler gäller när din kropp blivit utsatt för utmattning, svåra prövningar, sorg etc. Ta en dag i sänder och se målet framför dej som du är på väg tilll. Du är inte sorgen, du genomlider den. Sorgen kan t om vara en förmån du har som betyder att du älskat och varit älskad, och nu ska sorgen hjälpa dej att få ut alla dessa jobbiga känslor av saknad.

Hur konstigt det än låter kan det tom vara lite skönt att få sörja den du saknar, en länk till den som inte finns mer, eller saknaden av den kropp som inte längre fungerar som vanligt, ellr bara gråta för att du är så trött.

Du behöver din sorg men varva den med "verktyg" som sakta kommer att ta dej ur din sorg, din depression.

Låt inte tiden jobba ensam för dej, ge den ett handtag, belöningen blir mer inre styrka!

Vänskap har så många olika ansikten och ibland kan du känna dej lurad av en relation som funnits i många år. Oftast beror din känsla på att det egentligen är du själv som invaggat dej i tron att vänskapen är på riktigt. Och det är inte helt omöjligt att den har delar som är äkta. Det kan vara så att båda parter har lekt vänskap, dvs aldrig visat sina rätta sidor, utan korrigerat sitt beteende för att bättre fungera tillsammans.

Det är möjligt att du väldigt gärna vill vara en vän, men känner att du inte kan nå fram, då ligger problemet oftast hos din vän. Av anledningar medvetna, som omedvetna, har hon/han egna problem som omöjliggör en riktig vänskap. Du vet, att älska sig själv först är viktigt för att skapa nya äkta vänskapsband.

När du konstaterat problemet med din vänskapsrelation blir nästa steg ofrånkomlig. Ska du utarma dej själv, dränera dej på energi, tillåta att någon gör dej ledsen och besviken gång på gång, eller är du mogen för att avbryta din vänskap?

Du kan också, om du inte gjort det tidigare, försöka att prata om det här med din vän. Hon/han vill kanske få en chans att förklara sitt sätt att vara, och ev har din vän samma problem med dej, och ni får då möjlighet att reda ut saken. Det kan vara början för er till den där äkta relationen som ni båda kan längta efter.

Om ni känner att ni inte lyckas är det kanske tid för avslut. En lång vänskapsrelation med många gemensamma upplevelser, är värd att få ett fint slut, eller kanske en lång time out. Det är något ni säkert kan enas i.  Livet gör nya spår hela tiden och bara de spår du sopar och håller rent, sköter om och odlar finns alltid kvar i ditt liv.

Att plumsa i vanvårdade djupa spår tar bara på krafterna!

Jag fick ett telefonsamtal att mamma blivit allvarligt sjuk. Att hon varit lite tröttare än vanligt sista tiden, det visste jag. Ända sedan pappa gick bort har jag ringt till henne nästan varje dag och hade ganska bra koll på henne, tyckte jag.

Men det kom så oväntat. Mamma kunde plötsligt dö och vara borta för alltid. Till att börja med var jag relativt lugn, men efter någon timme kom chocken. Jag blev fullständigt överrumplad av den känslostorm som drabbade mej! Det kändes tungt i bröstet, jag fick frossa och började till slut gråta.

Jag var inte beredd att handskas med denna tornado av känslor i kroppen. Precis som mamma är jag ändå ganska realistisk av mej, och vet ju att vi alla har vår tid på jorden, och att i denna höga ålder som hon har är det naturligt att lämna jordelivet.

Pga olika omständigheter kanske vi varit dåliga på att vissa känslor för varandra, och jag var ju alltid pappas flicka. Jag hade ingen aning om hur mycket min egen mamma egentligen betyder för mej, och hur underbart det varit de sista åren när hon kallat mej vid kärleksfulla ord som "min älskade dotter".

Jag ringde till intensiven och "tvingade" dem att föra en telefon till mammas öron så jag fick säga hur mycket vi alla, hennes familj, älskade henne. En mycket trött röst nådde mina öron, och jag förstod verkligen hur allvarligt det var.

Mamma är en kämpe utan dess like och efter fem dagar blev hon utskriven igen. Innan dess for jag och min dotter, som bor 125 mil ifrån henne, och hälsade på. Det kändes underbart befriande att se med egna ögon att hon levde, att se hennes blåblå ögon glittra, och glädjen i dom när vi kom!

Dotterna kammade hennes långa hår och gjorde henne fin, vi skrattade tillsammans och hade en fin stund, tills mamma skickade iväg oss, för hon ville motionera i egen takt i korridoren.

 Jag vet, ingen av oss lever för alltid, men jag är tacksam för varje dag, som jag får bonustid med mamma och ringa våra dagliga samtal.  Jag är så tacksam för att du finns kvar, min älskade mamma!

Njuter du av livet? Känner du lycka av att finnas till och en tillfredställelse i kroppen av att vakna till en ny härlig dag?

Eller har livet sprungit ifrån dej? Har alla icke självvalda måsten omringat dej, sugit musten ur dej och tagit ifrån dej din livsglädje?

Då är det nog hög tid att stanna upp, tvärbromsa och ta dej tid att tänka och känna efter. Ditt liv är här och nu, iallafall i detta jordeliv. Vad kan just du göra för att få tillbaka den där känslan du hade som barn när du bara fick finnas till och njuta!?

Hur kunde det bli så här? Det började ju så bra, vuxenlivet, och plötsligt hade allting gått för långt. Känner du så att alla aktiviteter förutom jobbet håller på att kväva dej? Vem håller i din ratt? Är du påverkad av en ev partners höga tempo eller behov att alltid vara i rörelse? Skjussar du dina barn hit och dit och har ingen tid för dej själv?

Och hela tiden det där dåliga samvetet att du borde träna mer, för hälsans skull.

Mitt råd är att du skalar av så mycket du kan av alla, både tråkiga och roliga, aktiviteter. Det går ju faktiskt att göra roliga saker i tur och ordning, inte hålla på med så mycket samtidigt. Ersätt den hårda träningen med en stillsam yoga eller Qi  Gong, parkera bilen en bit ifrån jobbet och gå sakta de sista tjugo minuterna till din arbetsplats. Andas lugnt under tiden och var bara dej själv i nuet.

Tids nog är du och din kropp i form att träna hårdare, men det viktigaste just nu är att du går ner i varv, om du känner att allt står dej upp över huvudet.

Låt inte livet springa omkull dej, förbi dej, stanna upp istället och glöm inte att det faktiskt är du som bär ansvaret över ditt liv!

Kärleken kan omfamna dej i sitt spindelväv, väva in dej i rosaröda drömmar och du ger lätt upp ditt eget liv, och följer känslan, som är så underbar.

Det är verkligen underbart med kärlekskänslor, när du känner hur mycket du betyder för någon och hur mycket någon betyder för dej!

Men akta dej för att fastna i nätet! Med tiden mattas den där rosarödafärgen till något som ibland blossar upp i rött, men i vardagslunken mattas färgen till en gröngrå nyans.

Då sitter du där och känner dej fångad och kanske lite lurad också! Egentligen är ju din kärlek fortfarande densamma och ni älskar varandra, men ingen människa kan hålla en kärleksglöd vid liv tjugofyra timmar om dygnet!

Behåll ditt eget liv, låt dej inte bli intrasslad i kärleksnätet! Du behöver dina egna vänner, dina egna intressen, ett eget liv som ger dej näring och hjälper till att behålla den där varma kärlekskänslan vid liv.

Med ett eget liv som du ger näring och odlar, så står du också stadigare på dina egna ben när du möter livets hårda vindar.

Tro på din förmåga att leva ett liv av egen kraft, då alstrar du också mer energi till ditt kärleksliv!

Vi har lämnat det nya året och gått in i ett nytt fräscht år, med nya drömmar och förhoppningar. Det nya året medför alltid en chans att börja om, att försöka förverkliga det du önskat.

Lika unik som det nya året är också du. Du hade inte kunnat komma till den här världen om inte exakt just dina föräldrar hade träffats, därför är det aldrig någon ide att önska sig någon annan förälder. Men vad gör du av det unika som kännetecknar dej?

Går du kanske omkring och gömmer dej? Döljer du dina egna tankar och åsikter? Skäms du över den du är? Försöker du klä dej såsom du tror att andra tycker är fint? Om det är så, då är det nästan som om du inte finns. Allt det som är du trycker du ner i en påse som du knyter ihop och slänger bort.

Vilken förlust! Ingen får veta vilken underbar person just du är, och tänk vad många goda vänner du aldrig får träffa på riktigt! Du går omkring som om hela livet vore en maskeradbal, och du väljer inte ens dräkten själv!

Om inte du tar tillvara dej själv så kommer du aldrig att födas på riktigt, du kommer bara att ana skuggan av dej själv. Du kommer att skrika inlåst i påsen och försöka göra dej hörd. Risken är stor att du inte blir hel och lycklig. Du får inte leva ditt eget liv, bara efterapa andras.

Ta chansen nu när det nya året har börjat, lossa på de hårda knutarna till påsen, släpp ut dej själv, kasta bort maskeraddräkten och känn hur fantastiskt det är att vara dej själv!

Lycka till!