Alla inlägg den 12 februari 2010

Av ILOS - 12 februari 2010 10:51

Många har frågat om jag kände varningssignaler innan jag rasade ihop. Men jag måste ärligt säga att jag ingenting kände. Idag kan jag se på mej själv "utifrån"

och förstår i efterhand vilka signaler kroppen skickade. Jag kan också förstå mitt förhållningssätt till både arbetet, mitt privatliv etc som var en ren följd av den stress jag utsatte min kropp för.


I mitt arbete minskade jag på min lunchtid, jag åt mindre mat och i mitt huvud planerade jag för eftermiddagens jobb. Mina kunder behandlade jag vänligt men bestämt, ville absolut inte prata bort någon tid. Jag bokade in fler och fler kunder och till slut fanns egentligen ingen ledig tid för mitt interna arbete.


Jag, som ansågs som snäll och vänlig, började känna mej arg mot kunder som stannade för länge och kunder som pratade "strunt". Dom tog ju av min tid.Jag började också snegla på mina arbetskompisar, hur dom jobbade, om dom "slösade" på arbetstid i onödan. Irritationen växte inom mej, både mot arbetskompisar och kunder. Eftersom det inte var min stil att skälla ut någon behöll jag allt inom mej. Men jag försökte påverka dom andra genom att visa hur man kunde bli ännu mer effektiv.


Planering, planering och åter planering var vad som gällde. Det fick inte finnas någon "dötid", varken hemma eller på jobbet.


Min kropp var alltså; ständigt på helspänn, koncentrationen låg på maxläge, jag fokuserade och var målinriktad som aldrig förr. I mitt privatliv blev jag likadan.


De första varningssignalerna som jag märkte var en trötthet som började komma över mej, vilket var oerhört svårt då jag var så fylld av tanken att prestera. Men jag nonchalerade tröttheten. Satte absolut inte ett likhetstecken mellan den och hur hårt jag pressade mej. Det fanns inte i min värld att jag skulle kunna få utmattningsproblem.


Andra saker jag märkte var att jag fick problem med att koncentrera mej, tex om någon ringde mej och pratade "för länge". Mina tankar fladdrade hit och dit och jag tappade bort mej i samtalen.


Mitt toppenminne blev försämrat, tankar som "vad less jag är", dök upp i mitt huvud. Att bli bjuden på fest var jobbigt, "synd att bli bjuden när man inte är i form". Egentligen ville jag bara jobba, jobba , jobba...


Mitt ekorrhjul snurrade på som aldrig förr.....














ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se