Jag kände inte igen mej. När jag tittade i spegeln såg jag att det var jag. Jag såg inte sjuk ut. När jag träffade på bekanta och vänner tyckte alla att jag såg så fräsch ut! Inte kan väl du vara sjuk!?

Men jag kände mej inte som vanligt. Kroppen var från och till fylld av spänningar, vilket jag idag inte tycker är det minsta konstigt. Men då var jag så rädd. Skulle jag aldrig mer få känna lugn och harmoni.

Jag visste inte vad jag skulle göra av mej.

När ambulansen hämtade mej blev det en skräckfylld färd till sjukhuset. Hela tiden kändes det som om jag skulle försvinna. Jag pratade i ett, helt säker på att

om jag slutade så fanns jag inte mer.

En natt på sjukhuset. Sjukskriven i 3 veckor. Ingen egentlig diagnos. Kanske lite utarbetad?

Jag kom hem igen och jag bodde i en främmande kropp. Efter att ha jobbat heltid så många år befann jag mej nu ensam hemma i tystnaden. Skulle jag efter tre veckor hitta mej själv igen? Jag hoppades. Jag längtade tillbaka till jobbet, till det invanda, till mina arbetskompisar till det som var mitt liv.

Vad jag inte visste var att det här bara var början till en otroligt kämpig uppförsbacke!

ps under rubriken "jag försvinner" skriver jag om varför vi ringde efter ambulans ds