Att leva mitt i en turbulens som skakar om hela ditt liv, din kropp, dina gamla rutiner, kanske t om ditt boende, ditt umgänge, att din partner lämnat dej etc är oerhört påfrestande. Det känns som att försöka stå på en balansplatta och desperat försöka hitta den där balansen, det som lugnar.

Det som ofta håller dej uppe på banan är, när du har ett jobb eller studier att hålla fast vid, som en livboj. Du hänger den om halsen och fokuserar framåt, och segdrar dej ur den värsta krisen. Och det går! Är du frisk och stark så kommer glädjen i livet tillbaka till dej! Du ska bara acceptera att det är som det är, tillåta din gråt att rensa ut obehaget inom dej, umgås med dina vänner och veta att du är tryggt förankrad i din livboj.

Din absolut största källa till harmoni i livet är din friska kropp, kärlek, familjen, barn, djur, goda vänner, intressen och ett arbete. Men jag sätter en frisk kropp som nummer ett, för utan det blir allting så mycket plågsammare. Du får tröst av familj och vänner, men alla har sina liv att leva och du sitter snart ensam i ditt hem. Du har inget arbete du orkar gå till, du kanske inte har ork över till dina intressen. Du bara är i tiden som plötsligt saknar förmågan att ge dej kraft och inspiration. Du kan lätt hamna i situationen där du tänker "om inte om hade varit...."

Hälsan, familjen, arbetet och intressen är ju byggstenar i ditt liv. När hälsan faller, då kommer lätt dominoeffekten och du mister mer än så. Om du blir arbetslös, men har hälsan kvar, så har du faktiskt förmågan att bygga upp ett nytt liv, livet har alltid nya stigar att gå på!  Du måste bara hitta din egen väg.

Jag älskade mitt arbete, och det har tagit lång tid för mej att hitta lite harmoni i min nya vardag. Det har tagit flera år för mej att lära mej att behärska min balansplatta. Mina förutsättningar ändrades dramatiskt, allting slogs i spillror av det som var min vardag; jobba heltid, sköta hem, intressen etc. Jag som aldrig hade kunnat tänka mej att ens jobba deltid, fick finna mej i nya spelregler. Hälsan är chef commander!

Jag tänker aldring "om inte..", för då skulle jag älta ihjäl mej. Jag orienterar mej i det läget som är nu, och försöker varje dag göra saker som får mej att känna mej betydelsefull. Det är ingen lätt match att leva för någon människa, men om du nu fått ett liv att leva varför inte då leva det på bästa sätt!? Min livboj är inte längre mitt arbete. Min familj och mina vänner ger stadga, trygghet och stimulans. Men min livboj i vardagen är mina intressen; körsång o musik, måla, blogga, fotografering, stickamm.  Min livboj är som en värmande yllehalsduk runt min hals, när kylan tränger sig på gör den sig  påmind och jag vet vad jag ska göra av min dag!

Ibland är jag orolig över att själen håller på att lämna oss människor, att det äkta hjärtat inte längre klappar för varandra.  Det som fått mej fundersam är det moderna ordet "nätverka". Att företag sinsemellan nätverkar och skapar ett bra företagsklimat kan jag förstå, det blir en vinna-vinna situation för alla parter.

Men det jag reagerar på, är att "nätverka"  smugit sig  in i den privata sfären! Vi människor har alltid gjort tjänster och gentjänster till varandra, men i tanken har vi inte haft, undantag finns, att det vi gör ska automatiskt  generera en tjänst tillbaka. Vi har gett och gjort av hjärtat, av äkta värme och kärlek!

Nu känner jag att en osäkerhet i mina tankar börjar infinna sig.  Tänk dej att du får en blombukett av en vän och blir jätteglad! Det värmer ditt hjärta och din själ, att den här vännen faktiskt tycker om dej! Men vad händer inom dej när du förstår att buketten är prestationsinriktad, dvs du får buketten för att du hjälper till att öka tillväxten för något/någon annan. Plötsligt känns världen lite kallare och blombuketten mister sin glans.

Om det viktigaste för oss, blir att uppmärksamma och bry oss  om ( med det kalla hjärtat,) bara de människor som kan ge oss något tillbaka med en prestationsbaserad tjänst, vad händer med oss då?!! Våra hjärtan kommer att frysa till is om givandet och tjänsterna är förhandsberäknade att gå i "vinst". Vid våra middagsbord kommer endast de gäster att sitta som vi har nytta av. Den världen kommer säkert att fungera för många, så länge deras förmåga att ge eftersökta "tjänster" finns, men vad händer sedan?

Det håller på att bli en kall värld för alla de, som i den här nätverks världen, inte orkar och kan ge det som behövs. Vem ids "slösa" tid på en gammal eller sjuk man/kvinna som presterat färdigt, deras tid att få något kommer för alltid att vara förbi. Vi ser den tendensen med all vanvård som börjar komma i dagsljuset pga av just det här kalla, beräknande tankesättet.

I mitt nya år tänker jag nätverka genom att ge, både av min tid och med en gåva, till de människor som betyder mycket för mej, oavsett om de är sjuka, gamla, barn, unga eller friska. De ska få för att jag tycker om dom. I mina tankar ska det inte finnas någon tanke om motprestation/vinst i huvudet.

Att ge en gåva som tack är vackert men att ge av kärlek till någon är gudomligt!

Jag har besökt en anhörig de senaste veckorna som varit inlagd på sjukhus, och jag har själv varit inlagd i samband med canceroperationen. För många år sedan jobbade jag som vårdbiträde, en kort men intensiv period i mitt liv, som lärde mej mycket om den svenska vården.

Vård och omsorg betydde verkligen något under mina år inom sjukvården. Varje morgon delades vi i olika lag, och fick ansvar för några rum. Rutinen då var att se till att alla patienter fick tvätta sig, kamma sig, klä på sig och gå till badrummet. De som inte klarade av detta själv fick hjälp av oss. Under tiden småpratade vi med patienten. Vi öppnade fönster och släppt in frisk luft innan vi serverade frukost. De som inte kunde äta själv fick hjälp. Efter frukosten tog vi hand om patienternas blommor ( ja, då fick du skicka blommor till sjukhus), och sedan städade vi rummen.

Det var verkligen omsorg som vi med hjärtat gav till de sjuka! Det ingick helt enkelt i den vårdande delen för oss att bry oss, fånga upp hur patienten mådde och vbf detta till de som bar huvudansvar för den medicinska delen. Vi tog hand om själen! Vi såg människan där andra "bara" såg patienten "3:2". (Rum 3 säng 2).

Med sorg i hjärtat ser jag nu förfallet inom vården! Den medicinska vården är sig lik, där läkare avlöser varandra som vildhästar i galopp, vilket medför att patienter och anhöriga efter den 7:e läkaren knappt orkar dra sin/den anhöriges historia än en gång.

Läkare kommer och går, så var det även förr, men det som får mej att frysa till is är omsorgen som inte längre får ta någon plats! Ingen frågar längre om du behöver hjälp med att tvätta dej, få ta en dusch, inte dagligen i allafall. I mitt fall var det ingen som pratade med mej om annat, än om jag behövde mer smärtstillande eller prognoser när ronden gick. Hade jag inte fått hjälp av min man så hade jag känt mej vanvårdad!

De här sista veckorna när jag besökte en anhörig, då fick han inte, trots magsjuka och hög ålder, hjälp med daglig tvätt, han rum och toalett blev inte städade under helgen, trots att det behövde både för hans skull, och för en ev smittospridning. Att ligga och känna sig smutsig är inte människovärdigt, jag trodde inte att dagens sjukvård hamnat så långt ner.

Jag är inte förvånad över att de resistenta bakterierna ökar, grogrunden finns i våra sjukhus. Hur kan politiker som bestämmer om vår sjukvård dragit in på renligheten?!  Vi som varit med ett tag vet att renlighet är A o O! Jag lägger ingen skuld på läkare och annan sjukvårdspersonal, det är girigheten inom toppskiktet i det här landet, som tycks behöva de slantar som förut gick till omsorgen om patienten.

Vi håller defenitivt på att få en nedrustad vård och omsorg för de som inte har fyllda plånböcker.

Jag blir mörkrädd.

Livet får nya dimensioner när du säkert vet, att du inom en snar framtid ska ta farväl av en nära anhörig. Vi vet alla att den dagen kommer för eller senare, för den som överlever sina nära och kära, men ändå kan det vara svårt att ta till sig och förstå att orden "aldrig mer" faktiskt existerar.

Du kan pendla mellan chock, tårar, ilska, uppgivenhet och tom känna dej ångerfylld, av att du kanske inte besökt dina gamla föräldrar tillräckligt ofta, eller att du inte visat hur mycket du håller av dom. Du kan besöka dom eller andra närstående på sjukhuset, och få dåligt samvete för att du tycker att det känns så jobbigt.

Men du är ju bara en människa och som en sådan är du inte bara en fungerande kropp, utan nu får du verkligen uppleva hur det känns, när dina känslor tar övertaget. Som sprängfyllda ballonger huserar dom inom dej, och du försöker ta kontrollen genom att överarbeta och skapa rutiner och listor för allt som behöver göras. Men egentligen borde du lägga den mesta tiden på att prata och bara finnas i närheten.

Att acceptera det som håller på att ske är första steget till att lugna ner sig .Att inse att det finns inga listor, inga rutiner, inga böner som pumpar in nytt liv i en åldrande far/mor. Det är livets gång, som likt alla starka naturkrafter, som har kommandot.  För oss anhöriga finns inget annat val än att orka med det ibland plågsamma slutet, och hoppas och tro att vi får den styrka vi behöver.

Men jag som redan mist en förälder vet att han finns kvar för mej. Jag känner närheten när jag behöver styrka, och han kommer till mej i mina drömmar med budskap. Innan han dog, min käre far, så lovade vi varandra att träffas i mina inre rum, och han håller sitt löfte.

Vi människor formas och ändras av tiden, den anda som vi lever i, och själva hela tiden skapar och förnyar. Förr stod tiden stilla, inte med liv och död, men med det vardagliga livet, som generation efter generation levdes likadant.  Tom möblerna hängde med, starka och stabila, möbler som idag betingar stora summor på auktioner. Kan det bero på att vår kropp har en längtan efter det trygga lugna tempot?!

Idag är det överflöd i vår del av världen. Det flödar av mat, saker, information, val, sociala medier, bloggar mm  Helt enkelt vill mycket ha mera, och ekorrhjulet snurrar allt fortare. Men är vi lyckligare idag? Eller är vi helt enkelt inte skapade för att leva i "sus och dus" ?!

Vi har kapat av den långa kedjan av information som gick från mun till mun mellan generationerna. Vi har slutat lyssna på berättelserna om vår familj. Vi låter den jordnära kunskapen om vår kropp förmultna och litar mer på teknologi och detta ständiga pillerätande.

Jag är inte förvånad över att så många går omkring och känner sig ihåliga. Våra insidor är urholkade, tömda på den riktiga, äkta människan, ersatt med dagens "viktiga" kunnande som "att vara social", "nätverka", "facebooka","twittra"mm. Konstigt och skrämmande nog är dessa "meriter" viktigare än att ge tid och omsorg till våra barn och gamla. För de är dom som har kommit i kläm!

Nej, jag är inte emot sociala medier, men jag ser att de har tagit över i många familjer, som en drog som betyder mer för alla familjemedlemmar än att verkligen umgås med varandra.

Jag läste i en bok nyligen att du skulle lägga ett band i den vänstra handleden, och varje gång du klagade över något skulle du flytta över bandet till den högra sidan. Och sedan tillbaka till den vänstra igen. Faktiskt ett fiffigt och effektivt sätt, att bli medveten om vilka ord och tankar som du släpper ut varje dag.Antingen omger du dej med ett hav av positiva läkande ord, eller så kravlar du omkring i en dynghög, dag efter dag.

Det finns så mycket att forska och upptäcka än om vår sinnrika hjärna, som inte är färdigutvecklad efter en viss ålder, som alla trodde förut. Och det är ju fantastiskt positivt att du faktiskt har en möjlighet att själv, helt gratis, smärtfritt försöka göra ditt välmående bättre, genom att agera och tänka vackert.

Det är verkligen dax att du börjar se ditt eget värde, och det som är bra i ditt liv, och ta till dej, att du själv kan ändra så mycket till det bättre.

Säkert har du varit med om att det händer saker i din kropp, om du får höra om någon som har det mycket värre än du. Du vill så klart inte att denna person, kanske en vän, ska må dåligt, men när du får någon annans "olycka" att relatera till, så kan din kropp reagera positivt, för att inte du är i samma sits. Det är tankens kraft i egen hög person! Du tar till dej att du mår ganska bra jämfört med din vän, och då sprider sig den positiva läkande kraften i din kropp som en spirande våreld! Konstigare än så är det inte.

Själv funderar jag på, om jag skulle lägga ett helt gäng med band på den vänstra handleden varje morgon, och på kvällen räkna in klagomålen på den högra!  Jag är säker på att banden med tiden skulle föredra att stanna kvar på den vänstra sidan.

När du sitter i din båt o ror på livets väg kan du vara säker på, att du får uppleva dagar med strålande sol, spegelblank sjö, och känna att livet är bara så där fullkomligt underbart. Du kan också vara säker på att motvinden kommer, molnen tornar upp sig, det blir skyfall och armarna känns tunga och kalla, du får kämpa för att orka ro.

Du stärker dej de där dagarna när livet är som bäst, och samlar energi för att orka när de tunga dagarna kommer. Men ibland hjälper ingenting. Hur du än ror och kämpar kommer du ingenstans. Du kanske har fastnat i ett förhållande där din partner är din motpol och vill ro åt ett annat håll, eller så börjar ditt arbete kännas betungande, eller du kanske bara känner att livet har en gråskala.

Att förändra är både lätt och svårt. Om du tar dej i kragen och går på den där kursen du längtar till, då får ditt liv ett lyft på en gång, att bestämma sig för att söka ett nytt arbete kan också fylla dej med ny energi. Det svåraste är att sitta fast i en båt med en partner, som med starka armar ror åt sitt håll, till de mål där han/hon tycker att ni båda ska till. Du kanske har andra drömmar än han/hon? Vad gör du då? Dränker du dina drömmar i vågskvalpet efter hans/hennes målinriktade årtag?! Följer du bara med i båten och anpassar dej till hennes/hans godtycke om hur ert gemensamma liv ska vara?! Gör du det då är du illa ute. Ditt liv förblir antagligen grått, dina drömmar går upp i rök och du blir hennes/hans tjänare för resten av ditt liv.

Men jag älskar honom/henne, kanske du protesterar. Det är mycket möjligt att ni båda älskar varandra. Men då tål det faktiskt att synas. Sluta ro, kasta ut ankaret, lägg alla korten på bordet, och berätta hur du vill ha ditt liv, och låt din partner göra detsamma. Om ni verkligen vill fortsätta leva tillsammans, då hittar ni gemensamma lösningar där ni kan enas, och ger den andra/andre friheten att pröva sina vingar med andra intressen eller nya vänner. Våga befria varandra från de osynliga bojor som vi ofta omedvetet kedjar varandra i.

Blir olikheterna er emellan så stora att ni inte hittar några gemensamma punkter, då kan det vara dax att ta farväl, hoppa i varsin båt och ro mot nya, egna mål. Livet är för kort för att slösas bort.

Jag reagerade starkt o blev mycket illa berörd av ett program på tv nyligen, som handlade om hur akutsjuka människor behandlas. Läkaren som vågade berättade om detta är värd all beundrad. Eftersom han själv gjorde precis som alla andra, men ändå ville berätta, tyder ju på att han är illa berörd av systemet.

Människor som kommer in med akuta hjärtbesvär, och som egentligen borde få en vårdplats på en hjärtavdelning får inte det med automatik. Kriterierna ska helst vara att du i grunden är en frisk person som plöstsligt drabbats av hjärtbesvär, att du är en behandlingsbar person, och att du inte är till större besvär.

Dvs människor som har psykiska besvär, dementa, eller multisjukdomar, och som får ont i hjärtat, sorteras bort från "fin" vården och får ligga på en avdelning med blandade sjukdomar. Dessa patienter kallas för "Svarte Petter".

Dessutom får alla med bra kontakter snabbare den bästa vården, eller den som har turen att hamna hos en bra läkare där kommunikationen klickar bra.

Jag säger bara Grattis till alla er som har en guldfil inom sjukvården, annars är det bara att ta på sig Svarte Petterkostymen!

Skamligt för den svenska sjukvården!

Vad håller egentligen på att hända i Sverige? Läser i dagens tidning att en gamling som ramlade och blödde kraftigt från huvudet, fick vänta i 2 timmar på ambulansen, är månne det också en Svarte Petter variant inom ambulansvården!!?

Vi i Sverige håller på att bli sämst i Europa med mänsklig omvårdnad speciellt mot de som behöver oss mest; de gamla och de sjuka.

Vem sitter bakom spakarna till utsorteringsmaskinen av oss medborgare?

Det börjar bli dax för dej och mej att tänka till! Hur vill vi att framtidens Svergie ska se ut? Vilken vård och omsorg vill du ha?