Vänskap behöver ingen legitimation som visar din ålder. Den kan vara djup, men den kan också vara enbart vänlig, och aldrig beröra det svåra i livet. Vi behöver olika slags vänskap och vänskap över alla åldersgränser.

Det jag förundras över, är hur  jag efter mina uppförsbackar på livets väg, plötsligt går på en väg där det "växer" vänner. Så många fina, vackra buketter av kloka, ödmjuka, vänskapliga, intresserade, omtänksamma, spännande kvinnor i alla åldrar som korsar min väg, och en och annan man.

Är det jag som varit så blind förut och inte sett "buketterna" på min väg? Eller har mina ögon och min hjärna bara kramaktigt strävat framåt i arbete, arbete och åter arbete?

Visst har jag kvar vänskapen som frodats i så många år, de som "alltid" funnits och alltid kommer att finnas med mej. Vi är som små osynliga nätverk runt varandra och stöttar om vi faller. Jag vet att de finns där för mej och jag för dom.

Den vänskapen är lika sann och självklar för mej som att solen går upp varje morgon. ( nåja, kanske inte alltid i de norra delarna av landet).

Den "gamla" vänskapen  är som din familj, trygg och vilande i sin form, som en kudde som ger dej bra sömn. Nya vänskaper blir mer dynamiska. Att möta en ny människa och känna att kanalerna öppnas, och man möts i djupa samtal eller skrattar tillsammans, det är stort.

Jag är tacksam mot livet som gett mej möjligheten att växa och utvecklas som människa, och ger mej dessa fantastiska möten.

När du längtar som mest efter kärlek och känner dej ensam börjar du ofta bygga murar omkring dej, precis som om det vore skamligt att visa hur du känner dej. Antagligen är det vårt behov att få tillhöra flocken, detta som en gång var vår enda chans att överleva, som skapar dessa skamkänslor. Då var ingen ensam stark.

Nu har våra förutsättningar förändrats och vi är inte beroende av någon flock för vår överlevnad, eller?  Jag tror att just det har förändrat vårt sätt att vara och förhålla oss till varandra. Vi är inte lika rädda om varandra mer. Vi har blivit utbytbara.

Det känns krasst att tänka så, att vi egentligen bara söker oss till varandra för att vi har det genetiska arvet som pockar på, att vi måste tillhöra någon, både i kärlek och vänskap. Endast "ensamvargar" vågar och kan leva mest ensam utan skamkänslor. Du kanske protesterar och vill att verkligheten ska vara vackrare, att alla känslor är äkta, att kärleken är sann.

Jag kan lugna dej, kärleken är sann, men den är också ett bindemedel för vår överlevnad, att vi ska vilja höra ihop med någon. Precis som i naturen handlar det mesta om att inte vilja dö, fast du måste. Omedvetet strävar vi på och håller döden ifrån oss så länge som möjligt.

Att inte våga visa sina känslor, att skrika ut om sin ensamhet eller att leva i ett kärlekslöst förhållande tär på dej. Du kan hamna i ångesttillstånd som är värre att komma ur än "skammen" att blotta sig, att säga att du söker kärlek och vänskap, inte krig fast du skriker och bråkar.

Jag tror att du öppnar många dörrar om du tvättar bort skamkänslan, den är förlegad, och talar om vad ditt hjärta vill. Det är vackert att vilja vänskap och kärlek!

Tålamod är en dygd, heter det, en mycket svår konst att kunna. Mitt 4-åriga barnbarn och jag brukar öva oss i att behärska den.

"Vad är tålamod"?, frågade han. "Ja, det är när man väntar på något roligt som t ex när tomten ska komma", svarade jag. "Men det kan också vara när du ska stå ut med sådant som gör lite ont, att ta ett blodprov", fortsatte jag.

Tålamod är så jobbigt, tyckte min kille. Men ta då och bli kompis med tålamodet. Den är din vän som kommer att vara med dej hela ditt liv och blir ni vänner så är det mycket roligare, föreslog jag.

Killen satte sig på soffan och funderade. Mormor, jag tror vi är kompisar nu, jag och tålamodet, jag orkade sitta stilla och bara vara med honom! En nöjd kille lekte vidare med annat.

Samma dag gick jag för att lämna ett blodprov inför den kommande cancerkontrollen. I väntrummet satt en kvinna i sextiofemårsåldern och vred och vände sig på sin stol. Ring du på klockan, sa hon, och pekade på klockan utanför dörren till provtagningsrummet, nu har jag suttit här en halvtimma och ingenting händer. Men , svarade jag, det är ju semestertider och lite personal, vi får väl ha tålamod, och så berättade jag om hur jag och mitt barnbarn resonerat.

Att behärska tålamodet kan ju bara innebära att du gör något annat trevligt under tiden du väntar. Jag fick verkligen bli bästa vän med tålamodet när cancern fanns i min kropp. Behanlingarna var tredje vecka tog flera timmar, men jag valde att tänka på att maten var god, och att jag kunde sova i lugn och ro, just då fick min kropp faktiskt hjälp att bli av med inkräktaren.

Tålamodet är pockande och vill att du ska bli frisk på en gång, att semestern snart ska börja, att tapetseringen ska bli klar på en gång etc. Vi har en oerhörd dragningskraft till att fort bli färdiga med det vi gör. Men tänk till lite! Ingenting blir ju egentligen färdigt mer än i en kort stund. Målarfärgen börjar snart flagna igen, tapeterna solkas, maten ska åter lagas..

Ingenting av det du gör klart varar för evigt, varför inte då bjuda in tålamodet och tänka att det får ta den tid det tar med det du gör, helt enkelt. Varför jobba mot tid under din fritid? Varför måste allting gå så fort?

Vi åkte till Tomteland med barnbarnet. Bilresan kändes låång för honom och han började oja sig. Men min älskling, sa jag, nu kommer tålamodet på besök och vet du vad, han säger att vi kan titta ut och räkna hur många röda bilar vi möter, eller så kan vi sjunga, men vi kan också välja att ha tråkigt och bli gnälliga. Vad vill du göra? Han valde att räkna  röda bilar och blev glad igen.

Den äldre kvinnan i vårdcentralen fick till sist komma in på provtagningen och sa glatt till sköterskan att hon var efterlängtad, men att hon hade haft trevligt sällskap under tiden hon väntade. När hon kom ut från provtagningsrummet log hon till mej och sa, jag behöver verkligen jobba på med mitt tålamod, tack för dina ord!

Kärleken och vänskapen står där beredda att omfamna dej, när det ofattbara inträffar att en närstående alltför tidigt lämnar dej. Sorg är oerhört smärtsamt. Det finns egentligen ingen tröst just då, när sorgen precis har knackat på dörren, och krampaktigt kramar ditt hjärta. Du kan bara existera och du försöker förstå och ställer frågan "varför"?

Vi människor får inga givna svar. Sorgen hör till det som vi bara måste acceptera för att så småningom kunna fortsätta leva vårt liv. Var med din sorg, det är det enda du kan just nu. Låt sorgen ta den tid den behöver och få läka dina sår. Saknaden kommer alltid att finnas kvar men den ändrar form från att smärta till att trösta. Du kommer att känna glädje och värme när du tänker på din vän, för sådan är kärleken. Sorgen du känner visar bara hur djupt du älskat.

Var inte rädd för sorgen men akta dej för bitterheten. Livet har ingen rättvisa, förutom att vi alla ska dö en dag, och vilka ok vi får att bära är det bara livet själv som vet. Trots att du hörde till dom som tidigt miste din vän, kanske du också tillhör dom som fick uppleva riktig och sann kärlek!!? Det är få förunnat.

Jag tror och hoppas att du med tiden ska få harmoni i ditt liv igen och kunna njuta av att du faktiskt lever. Du har kämpat så bra och stöttat din vän. Det är din tur att leva nu.

Med kärlek till dej.

När jag tänker på ordet stolthet ger det mej nästan alltid en positiv känsla i kroppen. Jag sträcker på mej och vill verkligen vara stolt över mej själv och mitt ursprung, över min dotter, dotterson och alla andra närstående.

Men ibland byter stoltheten skepnad, t ex när svenskheten går för långt och du inte vill att alla, oavsett vilket land du föddes i, "får" känna stolthet över landet Sverige.

Alla vi som bor i det här landet har den rättigheten.

Själv känner jag mej som en Jordbo, och min stolthet har mest att göra med att just jag fått bli till och får besöka den här jorden.

Som sagt, stolheten kan ändra färg och gör oss mer skada än nytta ibland. På många sätt får den oss att må bra i en relation, men ibland blir stoltheten ett hinder, en mur mellan dej och din partner.

Har du tänkt på hur många gånger du säger en sak till din vän, men i ditt hjärta vill du och menar något annat. Du söker din väns kärlek och när du tvivlar på den och inte får den omtänksamhet du söker, då kommer stoltheten på besök. Du blir en omvänd hand. Ingenting av det du säger menar ditt hjärta när du kanske skriker "dra så långt pepparn växer", eller "jag sticker härifrån och lämnar dej".

Egentligen ropar du "säg att du älskar mej", "kom och ge mej en kram". Du vill så desperat att han/hon ska visa dej den där speciella kärleken som en gång gjorde att just ni flyttade samman. Men du biter ihop. Stoltheten hindrar dej från att öppna ditt hjärta och säga sanningen.

"Kriget" mellan er har startat och även hon/han har sin stolthet som vapen. Ingen vill blotta sig och vara den som lägger de äkta känslorna på borden. Dessutom får stoltheten ganska snabbt besök av vännen ilskan som är en expert på att blåsa bort den minstalilla  känslan av kärlek och värme som försöker blossa upp.

Oavsett hur intelligenta, smarta eller pålästa ni är, så lockar stoltheten tillsammans med ilskan fram era mest primitiva känslor. Ni skriker åt varandra eller nonchalerar varandra totalt. Hjärtat blir som en ishink.

Är det så det känns för dej?

Då kan det vara tid för att sätta sig mittemot varandra, titta på varandra och ställa frågan "vill vi fortfarande verkligen bo tillsammans?" Sök svaren i era hjärtan. Acceptera ilskan och stoltheten som attackerar er, för om den riktiga kärleken finns kvar, då kan ni tillsammans besegra de negativa känslorna.

Det finns faktiskt en anledning till varför ni reagerar och känner som ni gör. Den mest troliga orsaken är stress. Det är mycket, mycket vanligt att båda eller den ena jobbar så hårt, både på jobbet och hemmet, med allt som hon/han tycker "måste" göras, och när tiden inte räcker till försöker hon/han använda sin partner som en förlängd arm till sig själv. Det här gör han/hon omedvetet och frustrationen mellan paren uppstår då åsikterna om "måstena" skiljer sig åt.

Du blir helt enkelt ilsken för att du inte kan använda dej av din partner för att få livet att fungera som just du vill. Men så kan du bara ha det om du vill leva ensam. Hitta former för att samarbeta om det ni båda har intresse av ska fungera, barn, matlagning, tvätt, städning mm. Jämka med åsikterna om hur hushållet ska skötas. Skriv upp en arbetsfördelning!

Ni är faktiskt frivilligt tillsammans.Låt inte stoltheten ta det viktigaste ifrån er,

den kärlek ni en gång fann hos varandra. Jag tror, att om ni mister varandra så faller också alla måsten ner som ett korthus. Vi bygger vårt hem, vårt bo tillsammans och skapar måstena själv. Minska på kraven och lev istället!

Ständigt, ständigt för vi människor denna kamp för att hinna med.. Ja, vadåå!??

Varför är vi här på jorden? Är det för att hinna göra så mycket av det vi kallar för "måsten" innan vi åter lämnar det fysiska jordelivet? Känna det inte f........t meningslöst!?

Varför i hela fridens namn är det så svårt att se på sin tid på jorden som en gåva, eller som världens finaste resa du precis har vunnit?! När du unnar dej en smester, kanske till ett annat land, då tar du ju vara på tiden så bra som möjligt. Du vet ju att du har din tid där en kort stund. Varför är de då så många som missköter sin dyrbara tid här på jorden?  Varför kan du bara inte leva ditt liv som du vill?

Livet på jorden kan kännas oändlig, i allafall när du är ung men med tiden förstår du och jag att den har ett slut. Ta dej en funderare över vilka dina måsten egentligen är. För det kan ju vara så att du kallar dom för måsten, för att du egentligen inte vill göra dom. Vill du bo i ett hus och även bo i ett välskött hus då får du diverse måsten på köpet. Men då har du bestämt dej för att du vill ha det så. Alltså är det egentligen inga måsten att reparera, bygga, städa eller sköta din trädgård. Det är saker du har valt att göra under din tid på jorden.

Du är varken duktig eller skötsam eller något annat, du bara väljer det du vill göra. Problemen uppstår om ni är ett par med olika måsten. Det kan ju faktiskt finnas någon som vill bo i ett hus men inte vill reparera särskilt ofta. Ingen kan säga vad som är rätt eller fel, och alla har rätt att få leva sitt liv på det sätt man vill, förutsatt att man inte skadar någon annan avsiktligt.

Själv har jag inte så stora krav på det ytliga mer,  min dragning är större mot alla spännande livsfrågor. Att jag dessutom en gång , utan att veta om det, hamnade hos ett medium , gjorde att min nyfikenhet om livet efter detta blev väckt.

Se på livet som en älv som rinner, ständigt i förändring, var inte rädd för de mörka dagarna, för de varar inte länge, ljuset kommer alltid åter, om än i en annan form. 

Vi människor är så otroligt anpassningsbara, och du kan se det bl a om du har vänner som drabbats av motgångar och sjukdomar. Du förundras över hur starka de verkar vara och hur de reser sig gång på gång. Eller du kanske kämpar på själv med olika obalanser i kropp och själ.

Jag funderar på det där ibland och tänker på hur mycket man egentligen orkar med. Själv kan jag känna att varje störning i kroppen registrerar jag extra mycket med tanke på min utbrändhet och sedan cancer. Varje orosmoment som stannar i kroppen så hittar jag utvägar för att hantera dem, och när de återkommer så vet jag hur jag ska bära mej åt för att klara svårigheten, och vis av erfarenheten över allting som ändå går över, kan jag känna mej relativt lugn.

Problemet blir när något nytt dyker upp. Då saknar jag specifika "verktyg" för att hantera åkomman. De verktygen saknas i min egen "läkarbox". Jag blir tvungen att söka nya vägar för att hantera min dag med denna nya krämpa. Det är något som tär på kropp och själ. Om du har blivit utsatt några gånger så kämpar du emot och vill inte acceptera något ytterligare.

Men, som sagt, vi är anpassningsbara och snart har även den nya störningen fått sin diagnos och verktygen för att bota eller lindra hittas via egen erfarenhet, nätet, apoteket och som en sista utväg ett besök hos läkaren.

Jag vet vid det här laget att det är en kamp att ta sig fram till målet att acceptera det som sker och kommer, men jag vet också att när jag slutgiltigt gjort det så underlättare jag all läkning i kroppen. Att strida emot gör bara allting värre. Det är inte samma sak som att ta upp kampen emot sjukdom. Det handlar bara om att acceptera och sedan hitta alla utvägar för läkning.

Utan döden finns inte livet, utan livet existerar ingen död. Döden innebär att du mister din kropp i den formen du har i nuet, men din kropp blir bara till andra beståndsdelar och fortsätter ingå i jordens eviga (får vi hoppas) kretsgång.

Vi sätter vår tillit till själen. Vi tror och hoppas att själen inte kan dö. På något sätt behöver vi känna att vi lever vidare. Genom själen, via våra barn, barnbarn eller genom olika gärningar vi lämnar efter oss.

Jag mötte döden men gav inte vika. Vid min sida fanns någon eller något som blåste liv i mej. Jag kände det så tydligt. Det var ingen "nära döden" upplevelse men i min kropp kände jag starkt hur livsgnistan, styrkan återvände. Det hände på några sekunder.

Blir livet lättare att leva när du känt dödens kalla vinddrag?  Nej tvärtom, livet blir tuffare att leva. Som den som för evigt går med ett haltande ben, så dras du med döden. Men det positiva är att du uppskattar det andra friska "benet" desto mer.

Ditt liv får starka inslag av vitt och svart. Du lär dej att uppskatta mest de där gråtonade dagarna, när allting känns som vanligt, som förr. Då känns varken livet eller döden så närvarande. Du bara är.

Jag eller du kan inte värja oss mot svängningarna i livet, det är svårt att vara förberedd. Det bästa du kan göra är faktiskt att ta en dag i sänder, acceptera närvaron av liv och död och glädjas åt att din själ kanske lever för evigt.