Min blogg är spretig, precis som jag och kanske du också är sån? Du vet, när du inte riktigt kan bestämma dig, eller hitta det du verkligen brinner för. Då hoppar du som en groda från bladverk till bladverk och är en sökare.

Så är det för mej. Men, jag har genom mitt hoppande märkt att vissa saker dröjer sig kvar, och har t om tendenser till att stanna och grotta in sig hos mej. Ibland kan jag t om tycka att packningen blir för tung.

Vad kan det berätta för mej, att packningen blir för tung? Ja, den talar om att även de roliga sakerna kan tynga. Det får inte bli för många samtidigt. Honungsfällan i ett nötskal!

Bland mina drömyrken har funnits konstnär, sjuksköterska, skådespelerska och författare bl a. Mest författare, tror jag. Men det är så oerhört svårt att koncentrera sig till ett ämne och skriva massor av sidor, även om jag kan ha en färdig historia i mitt huvud.

Därför älskar jag min blogg. Den tillåter mej att vara just spretig, att skriva om det som för tillfället poppar upp i min inre skärm, personligt eller allmänt men alltid med mina egna tankar och åsikter.

Jag önskar ibland att jag skulle ha ett enda brinnande intresse, men vet att det är just det nya, det som jag inte kan, som lockar mej mest. Så jag tänker fortsätta vara som den hoppande grodan, och låta min blogg spreta och överraska mej själv med nya ord och tankar som jag tack vare bloggen kan formulera.

Den film är inte bäst som varar längst. Tänk så om livet också, om ditt liv. Dina goda gener kan ge dej ett långt liv, trots att du vanvårdar din kropp, men någon med sämre gener kanske får ett mycket bättre liv, även om det blir kortare.

En dålig film har vi alla sett och klagat högljutt, kritikerna har dragit ner antalet på biopubliken med sina fräna kommentarer. Alla som står bakom en film, producenter, skådespelare,regissörer etc gör oftast sitt yttersta för att skapa det där extra som får publiken, dej och mej hänförda.

Alla är ute efter guldbaggen, att få stå där framme och tacka och buga och vara lycklig!

Hur ser din plan ut för ditt liv? Hur regisserar du din "film" och hur är du som skådespelare? Gör du en B-upplaga av dej själv, eller nyttjar du alla de riktiga resurser som finns inom dej?

Bli en Ingmar Bergman inför dej själv och sök den äkta ådran som är du, dina egna känslor! För visst ger en kväll med en enda underbar film, så mycket mer än en hög med urdåliga filmer?!

Bli din egen mästare på att trolla fram dej själv, kliv in i din egen kostym, det är aldrig försent att börja nu. Ta bort allting ur ditt liv som är destruktivt både för din kropp och själ. Vägra förstöra dina egna förutsättningar!

En vacker dag kanske du får dela ut den där guldbaggen till dej själv,  i alla fall inom dej, för att du så väl lyckats förvalta dina tillgångar och fått ett så lyckligt liv som just du har möjlighet till!

En viktig funktion i vår kropp,självbevarelsedriften, bland det viktigaste vi kan ha, tror jag. Trots det underskattar vi ofta den funktionen, och ger den inte så stor plats den borde ha, eller kanske det är så att vi inte använder den fullt ut!

Vad har den att berätta för oss?

Barnet får lära sig att inte röra på den heta plattan, då kan man bränna sig, att inte hoppa i sjön, då kan man drunkna osv. Men lär vi barnen att sätta gränser, att markera sitt eget revir ordentligt?!

Det är svårt om du inte själv har fått det med i bagaget, att föra vidare det till dina barn. Du blir bara en härva av andras tyckanden och tänkanden, och du kan ständigt ha dåligt samvete för att du "trampar någon på tån"! Detta dåliga samvete är ett tecken på att du inte ser det som en prioritet att värna om dej.

Din själbevareledrift är stukad. Jag tror absolut att alla kan upprätta ett nytt "staket" runt sin kropp. Titta på dej själv och bli medveten om hur viktig ditt eget tänkande och agerande är för just din kropp! Kanske du t om kan sluta röka när du programmerar om hur du tänker!

Inom ditt staket ska du aldrig släppa in fler människor än dom som ditt hjärta och hjärna i samråd tackar ja till. Du ska tacka nej till allting som på kort eller lång sikt kan förstöra din kropp. Det är faktiskt du som ska leva med den här kroppen, varför inte vårda den som en öm klenod? Det är den värd, det är du värd!

Förr var det svårt för en arbetare i samhällsklass ett, att överhuvudtaget ha en självbevarelsedrift. Arbetsgivarens ord var arbetarens lag. Nu är det andra tider och trots alla förändringar på gott och ont, så är möjligheterna större att lämna en arbetsplats där du känner dej utnyttjad och hunsad. Det kan vara oerhört tärande.

Jag läser om och ser människor som är fast i droger, i brottslighet och annat destruktivt. Undrar om deras tillvaro hade sett annorlunda ut med en välutvecklad självbevarelsedrift?

Min upplevelse av yogan!

Yogan som börjar med uppmärksamheten mot andningen, får mina sinnen att sammanstråla som ett enhetligt ljus inom mej. Jag känner hur pulsen finner en lugnare takt, och hjärtat stillar sig och nöjer sig att slå lite saktare och med jämnare rytm.

Mantrat som jag läser tyst kallar envist tillbaka tankar som vill flyga någon annanstans, där det inte är lika behagligt. Yogaledaren leder oss  utövare med en behaglig varm ton, och hjälper också till med fokuseringen, att vara här och nu.

När kroppen funnit ro, hittat yogalugnet, är det dags för stillsamma rörelser. Rullande huvuden, gapande munnar, tappade hakor,  och effektiva vridningar för ömma axlar och ryggar. Men aldrig, säger yogaledaren, aldrig får det göra ont.

Hela tiden finns andningen där, som den röda tråden, tömmer kropp och sinne på stress och vardagliga krav, och fyller på med ny energi.  Som vårsolen. Vi är många i rummet men ändå är var och en med sig själv. Det känns behagligt.

Som avslutning vilar vi och låter andningen sköta sig själv. Några somnar och själv lyssnar jag inåt och känner hur min kropp har det. Den är alldeles mjuk och avspänd. Ev problem känns avlägsna och  jag mår bra.

Efter de första yoga timmarna har jag fått uppleva, efter många år med koncentrationsproblem, att jag timmarna efter  får tillbaka min koncentration, och att jag orkar fokusera lite längre på det jag vill göra. Det är också fantastiskt att känna energin från yogan, som sprider sig i kroppen och ger positiva vibbar.

En yogadag är en bra dag som avslutas med extra bra sömn.

Flåsande klättrade jag högre och högre upp. Min andhämtning kom i korta stötar men jag vågade inte stanna upp. Jag hade lämnat dalen, den stilla lunken,det friska vattnet, de gröna blommorna.Nu var det bara hård karg mark under mina fötter, sargade av den häftiga vandringen uppåt.

Den svarta anden bakom mej höll nästan jämna steg. Jag måste vara snabbare innan jag blir helt uppslukad, men det kändes som om mina krafter började sina.

Skulle allt vara över snart? Inga ljuva stunder i dalen men inte heller dessa tuffa klättringar uppåt!?

Jag hade inte känt mej i form inför den här klättringen, inte som jag gjort under de tidigare. Tröttheten hade varit som en tung mantel runt mina axlar. Jag hade förberett mej på att jag nog inte skulle hinna nå toppen denna gång, innan den svarta anden fick tag i mej.

Svagt kunde jag skönja toppen. Där väntade mitt öde. Skulle jag försvinna in i ett mörker eller blev jag bedömd att få återvända till dalen? I dalen väntade min familj med en lätt oro. De visste att jag återvänt så många gånger, men sklle turen vara på min sida även nu?!

Anden närmade sig och stresshormonerna rusade i min kropp, hjärtat bankade och adrenalinet gav mej kicken, för att ta nästa och nästa steg. Snart skulle allt vara över, grönt kort eller rött kort?

Min läkare tittade allvarsamt på mej samtidigt som hans läppar gjorde ett försök att le. Jag stelnade till i kroppen. Jag slutade andas. Thats it, tänkte jag, nu väntar liemannen. Hans blick gick från mej tillbaka till datorn, "det ser bra ut", sa han, "dina cancerprover ser bra ut precis som alla de andra gångerna".

Lättnaden rusade (om den kan det?) i min kropp och det kändes som om varje led, varje muskel blev mjuk och lealös som en kasperdocka. Jag gick ut.

På toppen eldade jag upp den svarta anden, mina närmaste såg röksignalerna, och visste att jag skulle återvända.

Då är den här igen, dagen Domedag när jag ska få besked om jag fortfarande är cancerfri. Känner jag oro i kroppen? Nej, inte än, men ca en timme före blir pulsen något högre, kinderna lite rödare, och jag kommer att känna mitt hjärta banka.

Jag är glad för att kinderna får färg, den här årstiden är jag blek och extra blek nu pga av en pågående förkylning. Så mycket jag kan, förbättrar jag mitt utseende inför besöket. Jag vet att läkaren har provsvaren och med en undersökning får han konkreta svar, cancer eller inte. Men trots det vill jag se så frisk ut som möjligt, som om jag kunde lura ev negativa provsvar.

Jag är inne på min andra förkylning i år, precis som så många andra, och det har tagit kraft ifrån mej, och ökar förstås på sjukdomskänsla i kroppen, och triggar igång mina överhettade larmsignaler. Men några dagar mellan förkylningarna har jag zumbat, gjort en kortresa, och kände att jag återhämtade mej.

En människa får utstå mycket som gnager bitar ur den urkraft man har. Min mamma mår inte helt bra, och det är något som gnager i mej. Jag undrar hur hon har det, hur hon orkar, vad hon tänker?!

Tack vare allting jag lärt mej de här åren, att kunna hantera oro i samband med att  kroppen  blev utbränd, fick cancer, en pappa som blev sjuk och dog, så vet jag hur viktigt det är att hitta sätt att få känna frid och lite glädje, trots oron över min mamma, eller andra saker som händer.

Snart kommer min man och hämtar mej inför läkarbesöket. Jag skulle kunna åka ensam, men han vill vara med, och jag är tacksam över det.

Tillsammans är man alltid starkare.

Jag har varit inne på det tidigare, hur vi tappar bort känslan för vad vi själva egentligen tycker, med alla trender som "ska" följas till höger och vänster. Men handen  på hjärtat, ska vi låta bli att använda t ex favoritfärgen blå om trenden säger rött eller tvärtom?!

Ju mer "pålägg" av modeskapares tyckanden desto mindre vet du om vad du tycker. Det kanske inte är så farligt när det gäller färger men t ex när det gäller mat, kan det rent av vara farligt. Rädslan har lagt sig som ett täcke över oss, rädslan för maten vi äter. Ingen av oss känner sig längre hundraprocent säker på, att vi äter det som är bra för kroppen.

Du och jag kan inte längre lyssna på vad kroppen talar om för oss, eller jag skulle vilja påstå att vi inte vågar lyssna och lita på den mer. Precis som med färger och mode lyssnar vi till andra, till de som vill ha en marknad att sälja sina produkter på. Vi känner oss helrätta med den färg, med de kläder som är inne och det ger oss en viss tillfredställelse. Du vill ju passa in i flocken, inte vara utstött.

Det tragiska är när det gäller vår föda. Jag önskar själv att jag för några minuter skulle få känna hur det var, när jag rent instinktivt visste vad som var rätt eller fel att äta. För den kunskapen har vi haft, oc h någonstans inom mej tror jag att den finns kvar.

Det kanske är så att kroppen skickar ut må bra hormoner när den får det den behöver!? Det kanske är så att den sköna känslan fortsätter i kroppen, några timmar efter en måltid, när du gett kroppen det den vill ha!? Skillnaden är alla måltider, som jag tror alla varit med om, där vi känner oss dästa, övermätta, får sura uppstötningar och mår lite illa!

Kanske vi helt enkelt måsta bli mer lyhörda för våra egna behov!? Du kanske behöver mer kolhydrater, jag lite mindre, du kanske behöver mindre fett och jag lite mer!?

Det kanske är så enkelt att ingen av oss behöver vara superexperter för att veta vad vi ska äta. Du är helt enkelt den enda experten på dej själv. Din kropp ger dej svaret genast eller inom några timmar, tror jag, bara du lyssnar och registrerar.

Jag tror vi måste börja ta steget mot att lita på oss själva igen. Både du och jag vet ju hur oeniga alla experter är, och det kan ju betyda att vägen till att må så bra som möjligt kan vara lite olika för oss alla!

Själv ska jag jobba med att ta bort alla "pålägg" som skapats av andra och tynger mina axlar i onödan!

Ett grattis till dej som överlevt alla trender inom alla områden utan att tappa bort vad du tycker om eller vad din kropp vill ha!

Var och en skapar sina egna relationer, enligt min åsikt. Du kan inte påtvinga dina barn att göra dina släktingar, eller deras mor- o farfäder belåtna. Det är upp till varje vuxen människa att själv skapa en relation med sitt barn, barnbarn eller annan släkting eller vän, som de vill behålla en levande kontakt med.

Vi har alla relationer som kan gnissla, men det är viktigt att hålla isär vad som är min relation eller din relation. Vi får inte låta vår gemensamma relation som fungerar väl, att bli förstörd för att det finns en tredje person som du kanske inte kommer så bra överens med, men som jag har ett bra förhållande med.

Då uppstår vendetta, om än i en mildare form än maffians. Du kan inte föra andras "krig", och jag tycker att varje människa är värd att få behålla en relation, som hon/han verkligen vårdat. Du kan inte "göra "slut" med någon som är en riktig vän för dej, bara för att hon/han inte kommer överens med en annan gemensam vän.

Känn dej inte skyldig för att du tycker om någon som aldrig visat dej annat än vänskap coh kärlek. Försök förstå att ingen av oss är perfekta, varken du eller jag, det kommer alltid att finnas någon i din omgivning som inte tycker om dej, det är därför viktigt att behålla och ta väl hand om dom vänner man har.

Har du en vän som vill att du ska föra hans/hennes krig , då är det ingen riktig vän. Då är det bara egosism.

Bli inte ett slagträ mellan två vänner! Gå din egen väg!