Jag har läst två intressanta böcker de senaste två veckorna, böcker som fick min vidbrända koncentrationsförmåga att fungera riktigt bra. Den första handlade om tolkningar av mayakalendern och den andra om kolhydrater.

Två vitt skilda begrepp, eller kanske inte! Enligt författaren av mayakalendern är vi inne i ett skeende där alla dominanser faller, där den vänstra hjärnhalvans dominans under så lång tid, nu får ge vika. Vad händer i världen just nu, det vet vi ju alla. Jag får lite rysningar i kroppen, mayakalenderna är trots allt nedtecknad för så otroligt länge sedan.

Jämlikhet ska råda mellan människor oavsett kön eller ställning, materiella värden får ge vika när den högra hjärnhalvan tar sin rättmätiga plats. Nu är det tid för samarbete! Allt enligt tolkningar ur kalendern!

Kan kolhydrater också ha med dominans att göra? Det slog mej att det faktiskt berodde på (enl författaren till "Matrevulotionen") en enda forskare att vi blev vettskrämda för att äta fett! Denne forskare som på alltför små forskningsunderlag ,och för lite kunskap slog på stora trumman och bara bestämde att fett var farligt! Snacka om att dominera en hel värld som bara bugade och bockade ,och ställde sig i led och började fylla sina kroppar med kolhydrater!

Men mayakalendern spådde anddra tider och idag har även matrevulotionen börjat. Jag kan förstå och ta till mej vad som står i boken "Matrevulotionen"  och i mitt hjärta, med min kropp så tror jag på den boken. Hela min intution säger att det är korrekt, men jag är absolut ingen fackman, och tycker att alla människor ska bilda sig en egen uppfattning om detta. Det är trots allt upp till var och en att ansvara för sin kropp.

Men jag blir både arg och ledsen när jag förstår vad för mycket kolhydrater gör/gjort för vår hälsa! Mest tänker jag på alla med diabetes. Alla sjukdomar som fått frodas och ge mänskligt lidande bara för att en enda forskare dominerade! Och alla som försökte föra fram andra åsikter blev nedtystade, då precis som nu!

Att "tappa ansiktet" är inte lätt för en yrkesman som studerat och trott på något i alla år, t om jag tycker det känns jättekonstigt att svänga om, och börja tro på naturligt fett som något hälsobringande för min kropp!

Men som sagt, dominanser ska falla och det gäller tydligen även vår kost! Den stora massan av människor, som du och jag, som börjar tänka själv, vill verkligen inte förstöra våra kroppar genom att äta fel, eller äta gifter!

Den lilla babyn föds till världen, och precis som du ska hon/han göra samma resa efter livets väg. Inte helt samma upplevelser men ändå liknande på många sätt. Babyn föds med vidöppna sinnen och känslor som kompenserar synen som inte är så bra i början. Det lilla livet är mindful på alla sätt och vet inte om något annat än hungerkänslorna, behovet av värme och kärlek. Utöver det så är det bara i nuet.

Sakta förändras detta, pojken/flickan blir medveten om sitt jag, hur ser jag ut, vad vill jag, det vet vem som är deras nära och kära. Barnet har börjat sin resa inifrån och söker sig utåt.

Tonåringen ser sitt yttre som aldrig förr, speglar sig massor av gånger och trots ett ganska komplicerat inre liv, så är det det yttre som får fokus. Utseende, trender, kompisar. Alla vill höra till innefolket. Den unga människan, som inte drabbats av sjukdom, sprudlar av energi och liv och lust. Här finns inte tid att tänka inåt, ytan är viktigast, att vara som man "ska" se ut.

Och så får det vara. Livet ska levas när lusten finns. Att sitta hemma och grubbla över inre saker finns det ingen anledning till att göra. Det finns ju många unga som mår dåligt, och det är viktigt att söka hjälp. För det finns hjälp att få!

Men för de flesta är det som om det unga vackra ansiktet ,inte tillåter det inre tänkandet alltför mycket. Du är bara lycklig över att vara ung och vacker. Och visst är det härligt! Bejaka det och känn dej lycklig!

Allting är ju föränderligt och någongång efter femtio fyllda ,börjar något att hända med utseendet. De "äldre" dragen kommer över dej och ingen betvivlar längre att du hör till 50 plussarna, eller jag föredrar att säga femtio pussar!

Men då är tiden inne för de inre tankarna att växa fram. Kriser kan avlösa varandra och du ska mogna ut som människa. Våga leva ut dessa kriser och känslor så kommer din ålderdom att bli behaglig!

Det är ju trots allt lite skönt att släppa tankarna på utseendet, att slippa visslingar och kommentarer, att försvinna in i anonymiteten. Att kanske, ve och fasa, t om sluta sminka sig!

Livet slutar ha bråttomt på samma sätt, och du odlar tankarna och summerar vad som hänt i ditt liv. Det inte lika viktigt längre att bygga och bygga om sitt hus, då tiden som finns kvar känns mer angelägen att odla intressen och träffa sina vänner. Du börjar priotera det absolut viktigaste sakerna i ditt liv!

De allra sista ljuva åren finns mycket av dina tankar i det som varit. Du går tillbaka till att vara mindful. här och nu, som det lilla barnet. Det finns inget ytligt längre som har någon som helst betydelse, bara kärleken till dina närmaste, att dom ska ha det bra är viktigt.

 Du kan inte alls förstå, varför dom är så uppslukade av all stress, när livet faktiskt är till för att njutas av. Du sitter inne med visdomen om livet, men den läxan måste alla lära sig själv på livets väg.

De allra sista året har du kanske tappat många funktioner och du är både beredd och känner en längtan till att få komma till ro.Du har jobbat dej genom livet inifrån och ut och tillbaka in till livets vagga.

Gemensamt för många arbetande småbarnsföräldrar är stressen som tär i kroppen, speciellt på mornarna och kvällarna. Att föra och hämta sina barn från dagis utan att uppleva en känsla av att inte räcka till, den finns nog inte.

Mornarna kan bli en stund när kaos råder. Och det finns inga patentlösningar för att lösa detta. Men det finns lindring som du själv kan jobba med. Det är jobbigt med småbarn som är kinkiga på mornarna, med klockan som tickar på och jobbet som väntar.

Jag antar att du redan när du slår upp dina ögon, trycker på din inre stress genom att bara tänka på hur jobbiga timmar du har framför mej. Då har du redan ställt det första hindret framför dej, som tar oerhört med energi ifrån dej. Jobba med att vakna så lugnt du kan ,och tänk på helt andra saker än på det du måste göra.

Det är ju så, oavsett vad du tänker eller ser framför dej, så kommer du att göra samma saker på morgonen. Men träna på att låta "kaoset" existera i det du gör inte i det du tänker. Annars har du dubbeljobbigt, både i görandet och tänkandet!

  Det andra hindret som dränerar dej, är att du överför en kaoskänsla till barnen,

som då blir extra jobbiga. Sjung en trudelutt medan du gör iordning dej själv och barnen, fixar frukost, klär på dom etc, och försök att göra allting så lugnt du kan. Jag tror att du då  kan påverka dina barn och överföra en lugnare stämning till dom, och då kanske allting fungerar lättare.

Det är en träningssak att sluta ta ut förmodade stressiga moment i förväg, men lyckas du, då har du faktiskt halverat din stress. Då genomlider du bara den stress som verkligen uppstår.

I dina tankar är du alltid fri. Med dina tankar kan du styra hur du mår.

Dom flesta av oss är rädda för att drabbas av olika tillstånd där vi dras in i en känslostorm, och då tänker jag inte på det där härliga tillståndet av lyckorus när du "äger"!

Men den där andra stormen, som bara virvlar upp mitt framför näsan på dej, när du på några sekunder går från stabilt tillstånd rätt in i en flod av känslor som hotar att dränka dej, och hamnar i denna känslostorm. Det är den jag tänker på.

Du kanske hör till dom som inte vet hur du ska hantera alla dina känslor?! Då är det därför du kanske mår extra jobbigt när stormarna drabbar just dej. Vad ska du göra med gråten som pockar på i halsen? Med kroppen som skickar ut spänningar? Och tankeverksamheten som surrar runt, runt som påträngande apor! (uttryck från yogan).

Du skulle vilja skrika, verkligen skrika högt, högt för att bli av med all denna smärta, olustkänslor, panikartade tillstånd. Men vad gör du? Antagligen gör du ditt bästa för att hålla ihop dej, dölja stormen som pågår i din kropp. Och du mår allt sämre.

I bästa fall, som du tänker nu, kan du suga upp alla stormvindarna i en stor säck och knyta ihop den. Låtsas som om ingenting har hänt och bara gå vidare. Men tyvärr är det så, alla stormar som inte har fri väg, krossar och förstör och lämnar sår efter sig.

Denna tankestorm, känslostorm är ju ingen storm som vinden där ute. Den kan man inte bara låta passera med likgiltighet. Oavsett om du nonchalerar den, stoppar den i säcken, så finns den kvar. Och för varje gång du drabbas av något mänskligt svårt så växer den i styrka.

Om du inte lever ut dina stormar så kommer du att bära på en massa tunga sorgepåsar efter dej, kanske hela livet. Det är så onödigt.

Våga stanna i din känslostorm, lev ut dina känslor. Låt inte rädslan på dina reaktioner vara större än sorgen över det som hänt.

En gång för alla; det är inte farligt att gråta eller skrika. Det är inte farligt att visa öppet att du är ledsen eller bär på en sorg. Det är inte farligt att visa att du är rädd för känslorna i din kropp.

Se på känslorna som just de hjälpmedel kroppen skickat dej, för att du så lindrigt som möjligt ska ta dej genom stormen. Även om känslor kan upplevas som obehagliga, så är det de som ska reparera dej, hela dej och få dej att återvända till livet med ny kraft.

För att du inte ska bränna dej rent fysiskt, så kan du känna hettan i god tid och dra undan din hand. För att du inte ska bränna ut dej psykiskt, skickar kroppen ut känslor till hjälp. Var inte rädd för dom!

Bl a dessa bilder tog jag tre månader efter min sista cellgiftsbehandling. Vi gjorde en resa till mina svärföräldrars paradis, där kroppen vilar och själen hinner ikapp!

Att leva ett kravlöst liv finns inte på kartan, men att jobba på ett kravlösare beteende, kan göra att det haglar mindre krav över dej själv.

Det är lätt att fastna i hur människor i ditt liv beter sig mot dej, och tycka att många ställer alltför höga krav på dej. Speciellt svårt kan det vara att känna kraven från sin partner. De osynliga outtalade kraven kan borra sig in i hjärtat och få dej att må dåligt.

Varför? Du har antagligen låtit din partner från början ta kommandot över ert liv tillsammans, och så fort du går utanför de ramar han/hon ställt upp, så känner du hans/hennes kritiska blick och kanske t om ilska eller besvikelse. Eller så hör ni båda till som som ställer miljoner krav på varandra, och ingen vill ge sig.

Där har du möjlighet att tänka till och börja lätta på dina krav, din förändring i beteendet kommer förmodligen att få din partner att må bättre och bli mer positiv till dej, och då finns chansen att även hans/hennes krav minskar.

Det är ju så onödigt att låta kraven leva sitt eget liv, att bevattna dom och låta dom urholka den sanna livsglädjen och kanske t om ta död på kärleken!

Är det så att du är i underläge hela tiden, så behöver du stärka dej själv och lära dej att stå emot orealistiska krav. Om kärleken mellan er är levande och äkta så kommer ert förhållande bara att bli bättre.

 Och annars, behöver du verkligen hålla kvar en relation som får dej att må dåligt?

Bara ordet  slentrian får det att krypa i kroppen av trisstess. Slentrian är som en stor gråsvart spindel, som sakta väver in dej i sitt nät, för att sedan ta små tuggor här o där från din kropp, men framförallt från din själ.

En söndertuggad själ tappar sin frid och skriker efter lugn och harmoni eller stimulans, för att lappa igen hålen.

Slentrian har ett syskon som heter rutiner, tråkig men nödvändig till en viss gräns, men på inget sätt lika ondskefullt som sitt äldre syskon. Rutiner ger stadga och stabilitet när det stormar kring dej. Rutiner ger dej de krokar du behöver för att orka med din dag. Ja, rutiner hjälper en gammal människa att uthärda sin ensamhet, att gå från den ena invanda sysslan till den andra, och så går dag efter dag.

Runt rutinerna lurar hela tiden slentrian, beredd att ta över. Är du ung och frisk och bara lever med rutiner vid din sida, så är det som att tigga om ett besök av slentrian. Du måste släppa en del av dina rutiner och göra något oväntat, något som får pulsen att stiga, och ger dej en känsla av att livet är underbart härligt och spännande.

Alla åldrar behöver släppa på det gamla invanda, prova på nya intressen, nya maträtter, träffa nya människor, resa till nya mål etc. Slentrianen försöker alltid väva in dej när du suckar, och börjar känna tristessen i tillvaron, när din koncentration börjar tryta.

 Vem orkar koncentrera sig under samma gamla torsdagsmathandlarkväll på ICA eller COOP?  Samma gamla serier på TV eller samma gamla arbetsuppgifter på jobbet? Vem orkar känna glädje?

Känner du hur du blir invävd i tristessens tankar av slentrian?

Många byter partner för att komma ur detta invanda gråa liv, men jag tror att det tar några år sedan är du invävd igen. För det är ju du som styr i ditt liv, och gör du inga andra förändringar än partnerbyte, så blir inte din harmoni beständig.

Du vet säkert bäst hur just du ska kunna förhöja din puls! Kanske många rutiner som bäddas in med oväntade, nya upplevelser som gör det omöjligt för syskonet slentrian att kliva in.?!

Många av oss är experter på att lägga "hinder" i vägen för att inte leva ut våra drömmar. Ett av de vanligast är att skylla på åldern, "det är ingen idé att börja läsa nu, sporta, träffa nya vänner etc , jag är ändå för gammal".

Ska det vara så svårt att leva ditt liv från början till slut?! Du existerar faktiskt här på jorden från ditt första till ditt sista andetag. Ska du verkligen låta dina år försvinna i ett väntande på slutet?

Det är faktiskt inte din levnadsålder som avgör vad du kan eller bör göra, det är mer din fysiska ålder och din psykiska form. Du vet faktiskt inte om du ska leva i hundra år, eller sextio år, eller fyrtio år.

Gräv ner din åldersnoja och förverkliga dina drömmar! Du kanske blir färdig bilmekaniker eller läkare när du är 50 år, men vad har det för betydelse då du äntligen gör det du vill!  Det spelar ingen roll hur många år du hinner jobba med det ditt hjärta väljer, du kommer ändå att må bra utav det.

Ibland kommer det riktiga hinder i vägen, sjukdomar och olyckor, då kan det vara försent. Men det kan också vara så att dessa hinder som stänger dörren till din dröm för alltid, öppnar nya dörrar med nya drömmar att förverkliga.

Den som tappar sin funktion att tänka, som inte vet att hon/han existerar, står framför en dörr som är omöjlig att öppna. Drömmarna har tagit slut. Alla andra människor kan hitta utvägar och få ett bra liv! Det gäller bara att hålla borta tankar som  "det är ingen ide`, det spelar ingen roll, det är lönlöst, jag ska ändå dö snart, jag är för gammal/ung, jag är handikappad, jag är för nervig, etc"

Andas du och tänker du? Ja, då står världen öppen för dej, men valen är dina!