Jag fick låna en hörbok av en god vän som heter "Det här är inte jag", skriven av Eva F Dahlgren, och tidigare i veckan hörde jag i radion en diskussion om huruvida  man ska använda ordet duktig till förskolebarn.

De här två sakerna fick min tankeverksamhet igång. Diskussionerna om ordet duktig upprörde många människor, och de kunde inte förstå varför det ordet inte "får" användas.

Jag hade precis kommit hem efter att ha utövat medicinsk yoga, och kände mej lite dåsig men på ett behagligt sätt. Antagligen var alla känslokanaler vidöppna när jag satte på den första cd:en, för jag blev omedelbart väldigt berörd av hennes berättelse.

Boken handlar om hur Eva F Dahlgren blev utbränd, och hur det kändes för henne att vara det. Då jag varit i samma sits som hon, kände jag igen mej i många saker. Jag kunde le igenkännande, men jag fick också många obehagliga känslor i kroppen. Min första reaktion var att sluta lyssna, men jag antar att det jag reagerar på behöver jag fortfarande bearbeta, så jag fortsatte att lyssna.

Mitt i lyssnandet poppade diskussionen om ordet duktig upp i min hjärna. Och det kändes plötsligt ännu mer självklart för mej, varför det är bra att undvika ordet duktig till förskolebarnen.

Dessa små barn som med liv och lust går in för att ta sig för av allt som livet har att erbjuda. Bygga lego, kojor, måla, rita, modellera osv. De har ännu ingen aning om vad de kommer att brinna för mest i framtiden. De bara är och njuter.

Vore det inte bättre då om föräldrarna säger till barnet som målar; "Vad trevligt att du har så roligt!" eller om ordet duktig måste användas; "Vad du är duktig på att ha roligt" istället för att kommentera den enskilda teckningen. Byta ut "är duktig" mot att "ha roligt" istället. Som jag ser det, kan de orden skicka en varm ström genom barnet som garnterat stärker och bygger deras självkänsla. "Tänk vad duktig jag är på att göra roliga saker!" (vore så bra att kunna för alla vuxna människor).

Detta i sin tur minimerar risken för en framtida utmattning. På vilket sätt? Ja, jag tror att vi kör igång utmattningsprocessen från barnaåren, med att just som vuxen ställa krav på barnet med ordet duktig. För det tror jag är precis vad som händer. Alla barn vill ju vara uppskattade av sina föräldrar och vill känna sig älskade, och får barnet kärlek när det är duktigt så vill barnet vara just det.

Det kan hända att ditt barn avstannar i processen med att hitta sina egna intressen där hon/han verkligen gör det som hjärtat vill, och istället söker sig till det som förälderna bekräftar som duktigt. Och just då kan barnet på sin väg till vuxenlivet "tappa bort" sig själv och söker hellre andras beröm än den inre tillfredställelsen.

Alla människor blir inte utbrända, men väldigt många går omkring och känner sig mer eller mindre olyckliga. Inte utbrända, men kanske lite "brännmärkta", och orsakerna kan ligga just i det här att de har hamnat på fel plats i livet. De som klarar sig ändå, tror jag, beror på att de ändå har så många saker i livet som känns genuint och äkta. Dessa saker alstrar precis så mycket energi att de kan hålla sig friska.

Jag har berättat om att jag provat på att måla Vedic Art, och för mej är det så underbart just för att ingen berömmer, ingen ger kritik, det finns inga pekpinnar,det får se ut hur som helst, du får använda vilket material du villosv. Så kan jag tänka mej att det känns för barnet som målar! Låt det bara vara och ha roligt!

Jag är inte emot ordet duktig i alla sammanhang, men tror själv att det kommer bättre till pass när du hittat det du brinner för! Och det lilla barnet behöver få sin egen tid att bara utforska och prova sig fram, då är chansen störst att hjärnan inte ensam får bestämma vad som är "roligt"!

Jag fick det där bruna kuvertet igår. Först kom det var tredje månad, sedan ca vart fjärde och nu varje halvår. "Har du eller har du inte objudna gäster ikroppen?", skriker kuvertet, "nu är det upp till bevis?"

Som alla andra tänkande varelser här på jorden som haft cancer, så tänker jag ibland att vissa kroppsliga symtom, är ett tecken på att tumörerna börjat frodas igen. Men så här långt, har det ändå visat sig att så inte varit fallet.

Allt jag känner, allt du känner är inte ett tecken på cancer. Jag tror jag vet hur det skulle kännas, men inte på en gång. Men tecken som dröjer sig kvar i kroppen, som inte vill försvinna, är en sådan indikation.

Ibland kommer det bruna kuvertet nästan som en överraskning, en trist påminnelse att "ja, just ja, jag hade ju lite cancer också förut, som ska checkas". Sådana gånger lägger jag det nästan nonchalant i en låda och tänker "ja, ja det är bara att gå men lite onödigt att kontrollera mej". Andra gånger bär jag in kuvertet med en skräckblandad förtjusning. "Nu är domedagen här!".

Trots allt så är det positivt, det bruna kuvertet. Jag ser det som ett Vasalopp där kuvertet är ett stopp för att fylla på med blåbärsdryck! Hittills har ju alla ev farhågor kommit på skam och jag har fått fortsätta mitt "lopp".

Jag lär mej faktiskt att allt inte är cancer, men också att mycket kan betyda på en tumör. Precis som med allt annat tänkande, så gäller det att hitta rätt balans, inte nonchalera kroppen, men inte heller låta ev sjukdomar ta för stor plats.

Jag lägger in mitt datum för blåbärsdryck och kommer inte att tänka på det förrän dagen är här.

Jag har lärt mej mycket de här senaste tio åren när jag svävat mellan att leva, överleva, nästan dö, och sedan jobbat mej tillbaka till ett liv som är värt att leva, inte bara överleva.

Jag har också mött många nedsättande attityder på min väg, både inom sjukvården och bland privatpersoner. Om du känner en människa som strör giftiga saker om din person, ifrågasätter om du är sjuk mm så blir din väg dubbelt så tung. Men jag har lärt mej att reflektera det en stund och sedan kasta bort "andras sopor".

Jag har haft turen att få mycket hjälp och stöttning av mina närmaste, familjen, släkten och de riktiga vännerna. Men bland vänner finns alltid någon som nästan är en vän, egentligen bara en bekant som älskar att hitta sina hackkycklingar. Och det svider när giftpilarna hugger, men jag plåstrar om mej själv och går vidare.

Vad jag absolut VET idag är att det finns ingen annan människa som kan veta hur någon mår, bara genom att titta hur hon/han ser ut, sysslar med eller beter sig. Om din personlighet är väldigt positiv så behåller du oftast det även som sjuk. Det innebär att du fortsätter leva istället för att stanna kvar i sängen. Du sminkar dej, gör dej iordning och försöker hitta sysslor som ska tillföra dej energi. I andras ogina ögon friskförklarar dom dej och ifrågasätter dej.

Vad andra inte vet är hur din agenda egentligen ser ut. Det mesta av det du (även jag) gör, handlar om att föröka hålla huvudet ovan vattenytan, hitta energi och försöka hålla borta den där hopplösa känslan av att livet tagit slut. Vi lever i nuet så gott det går, och har lärt oss att balansera upp dagen med någon aktivitet där du får träffa folk, och sedan ha den behövliga stillheten. En frid som du inte kan få om du aldrig kommer ut ur huset och träffar människor.

Jag vet verkligen idag vilka som är mina vänner, och jag har många varma kärleksfulla människor som tycker om mej. Som bonus har jag min nya vän, och vi har förmånen att bo nära och kunna träffas ofta, och den energi våra möten ger kan inte nedlåtande människor rå på. Det är fantastiskt att det kan vara så! Därför skulle jag aldrig låta de få felsökare jag träffat på få förstöra min dag alltför länge.

Du som kämpar med andras fördomar, sluta med det, låt inte dom hacka på dej, du vet själv hur du har det och behöver inte förklara dej för alla!

Jag vaknade imorse och var i det närmaste dödförklarad, illamående, trött och hängig, trots en hyfsad natts sömn. Cancer, utmattad, katastrof skriker min reptilhjärna, vars enda syfte i sin existens är att hålla mej vid liv, till varje pris. Och den har säkert räddat mitt liv, som drog undan benen på mej när jag helt nonchalerade kroppens signaler på att batterierna höll på att ta slut. Jag blev utbränd.Dessutom var jag så oförskämd, att när cancertumörerna gjorde sitt intåg, var jag både blind och döv för reptilhjärnans desperata försök, att få mej att förstå att nu var det allvar igen! Jag skyllde allting på min tidigare utmattning.

Det är svårt att balansera och förhålla sig till detta med kroppens signaler, speciellt efter svåra sjukdomar. Reptilhjärnan är ju på hugget nu och låter mej verkligen känna att jag lever, men också att jag kan dö när som helst av varenda liten krämpa!

Jag är så dödligt (ha, ha) less på att denna forntida hjärna, ska förstora mina symtom så  mycket, att jag av en liten förkylning bli uppmanad att göra värsta kontrollen av kroppen.

Nu rusar jag inte iväg till min läkare för att kontrollera att tumörer inte uppstått, jag tror inte att jag är helt kraftlös av en förkylning, men jag KÄNNER mej så. Det KÄNNS som om det är "thats it" för mej. I mitt tidigare liv där sjukdomar inte existerade, märkte jag knappt att jag var förkyld, hade huvudvärk eller ont i magen. Så befriande det var!

Ok, jag har gjort bort mej och inte tagit hand om mej som man ska, och får väl vara tacksam att reptilhjärnan finns. Men jag har så svårt att leva i symbios med den!

Men, tack o lov, har vår hjärna en modernare del som kan tänka klart. Därför ger jag inte efter för reptilhjärnan som vill bädda ner mej vid en feber på 37,2 grader etc Jag tänker logiskt och ska försöka lösa mina "problem" genom att överbevisa för reptilhjärnan att jag inte är dödligt sjuk.

Därför klev jag upp imorse och sa; vad härligt jag är rätt pigg idag och ska dammsuga lite grann, och dessutom är jag så sugen på att gå på zumba ikväll! Eftersom jag konstaterat att jag nog inte är så sjuk idag,och kunnat visa för min urgamla hjärna  min förmåga att orka med ett och annat, så kanske den lugnar ner sig.

Det här måste jag grunna mer på, balansen att lyssna på sin kropp men inte alltför mycket!

Jag tycker inte alls att det är konstigt att så många människor söker hjälp för att hitta sig själv. Det är ett under att vi överhuvudtaget överlever och inte drunknar i alla måsten som regnar över oss. Och då tänker jag inte på jobb, det är ju ett kapitel för sig. Jag tänker på hur vi "måste" se ut, hur vi "måste" klä oss, hur det helst ska se ut i vårt trendiga hem, vilken färg vi "måste" tycka om och vilken vi ska ogilla.

Idag har många hem den trendiga färgen svart och vitt. Nu är det den färglösa tiden som är inne. Tänker du någon gång på vem som tagit över  din hjärna och bestämt vilken färg du ska tycka om? Det är så många som äälllskkaaar den svarta färgen idag och säger att dom alltid gjort det. Svart var en modefärg även på sjuttiotalet. Men jag är säker på att det snart är den vita färgen och naturfärgerna som står högst i rang. Och du och jag kommer att ällskkaaa den färgen!

Ja, det är snart dax för de ljusare färgerna, och hur vet jag det? Jo, jag läste om kartellbildningar inom olika branscher som tex modé, porslin, heminredning, möbler etc etc som varje höst t ex "bestämmer" vilken färg vi antas tycka om till våren, och sedan satsar alla stort på det. Det är ju ett bekvämt sätt att tjäna pengar på. Vem vill eller törs gå med en färg som är ute, även om plagget bara har några månader på nacken. Nej, det är bara att shoppa loss och foga sig, eller?

Jag törs nästan inte tänka tanken hur det blir inom heminredningen, med alla som inrett med svart och vitt. Ganska dyrt att byta ut det!  Förr valdes alltid möbler och inredningen i en färg som man tyckte om, men också en färg som skulle hålla sig bra i flera år. Det var kanske tråkigt, men att "rätta mun efter matsäck" har ju den fördelen att du inte hamnar i en skuldfälla.

Så helt krasst, när vi shoppar kläder har det ingenting att gör med vad du och jag har för älsklingsfärg. Andra bestämmer det. Det är inte dina innersta val när du köper heminredning. Det har andra bestämt. Och så vidare.

Hur ska du då veta vilken färg du egentligen tycker om, hur du vill se ut, vem du vill vara när du blivit en produkt av någon annans hjärna? Att tänka själv och gå emot strömmen är inte lätt. Men klarar du det då kommer du att växa dej starkare än någonsin.

Finns det då en katt bland hermelinerna? Ja, absolut. Den där som du tycker är töntig eller bara otrendig, eller sådan som di Leva var redan i sin ungdom, det är människor som äger sin egen hjärna och som törs visa det. Några av dom kommer att bli din ledare i framtiden, kanske en av dom som ska bestämma hur du ska se ut. En erkänd ledare har ju "rätten" att se ut som han/hon vill,till skillnad från dej.

Hur kan vi då bli så styrda? Ja, det är återigen det här med flockbeteendet. Det är bara en ledare som sticker ut och vågar göra det. Vi vill vara omtyckta, känna oss trendiga, men det kan bli på bekostnad att vi tappar bort oss själva. Det är skrämmande och dyrt att leva, eller överleva idag.

 Att vara en röd zebra bland alla randiga kräver sin kvinna eller man!

Ett trist ord. Långsur. Jag ser framför mej hur du som är långsur släpar och drar på världens tyngsta bagage, som tenderar att växa med åren.

Hur kunde det bli så? Varför har du så svårt att hantera "oförrätter" från dina medmänniskor? Det kan t om vara så att den som gjort dej illa, inte ens är medveten om det och du blir "straffad" dubbla gånger. Först när du tar illa vid dej, och sedan när du tar beslutet att lägga saken i din "långsurepåse" betynger du dej själv under en lång, lång tid eller kanske för resten av ditt liv.

Jag skrev att "du tar beslutet" att lägga oförrätten i din påse, för så är det, du bestämmer själv om du ska släpa på detta onödiga bagage. Vad kan du göra istället?

Själv gör jag så att jag tänker till om det som någon gör eller säger, och är det en närstående eller vän, som jag vet tycker om mej, då kan jag säga att nu blev jag lite ledsen och så reder vi ut det hela. Därmed är den saken ur världen. Om det däremot är någon som jag vet eller tror att hon/han vill såra mej, så väljer jag att reflektera över det en stund, och sedan fråga den personen hur han/hon egentligen mår. Oftast mår de ju inte så bra, de som sprider små sår omkring sig.

Då kan jag kanske få en ny vän eller fortsätta ha en "ovän" som ändå mest troligt slutar kasta dynga på mej. Däremot låter jag aldrig små elakheter sätta bo hos mej och jag skulle never in my life släpa, dra och kånka på dom. Dom är helt enkelt inte värda att ödsla energi och tid på.

En återkommande envis elaking, får du kanske ryta till åt så han/hon förstår att du tänker inte vara någons privata skräppåse. Du får lära dej att hålla rent runt din egen omkrets.

Nej, kasta bort din långsurepåse och andas ut. Varför i hela fridens namn ska du bära på andras illaluktande sopor??!!

Det värsta jag visste under mina prövotider var, när ingenting jag testade hjälpte mej. Det kändes som om en enda stor återvändsgränd med en svart betongdörr hånlog mej rätt upp i ansiktet. Där stod jag med pannan mot "dörren" och kom ingenvart.

Men jag hade fel. Då varken kände eller såg jag de små, små läkande krafter som började spira inom mej. Tillbaka till den svarta dörren. En sanning är att varje gång en dörr stängs så öppnas en annan. Det gäller bara att vrida på sitt huvud och ta stegen in genom nästa dörr. Du kanske behöver gråta ett tag och slicka dina sår en stund, men res på dej sen och ta dej vidare.

Du ska resa dej till varje pris, själv eller söka och ta emot den hjälp som finns att få. Det finns helt underbara människor därute, både vänner och inom vården, som  vet vilka redskap du behöver för att resa på dej.

Det viktigaste, enligt min erfarenhet, är att alltid, som min pappa sa, gå två steg fram och vara beredd på ett steg bakåt. Så länge jag försökte vara koncentrerad, fokuserad på t ex att läsa om hur kroppen fungerar, om mat som läker, vilken motionsform som skulle passa och testa detta, så kände jag ändå framtidshopp. Du kan säkert hitta saker som passar dej att fokusera på. Det är mer själva görandet än vad du gör, som ger kroppen mer positiv energi och hjälper till med läkningen.

Du befriar helt enkelt kroppen en stund från alla negativa förgörande tankar som cirkulerar i ditt huvud, och jag är övertygad om att det är som att trycka på läkningsknappen!

För varje gång dessa underbara stunder kom, om än korta, när kroppen var harmonisk, så visste jag att läkningen hade börjat. Att hoppet är det sista som övergiver oss, är så sant som sagt. Det är inte lätt att kunna tro på en förbättring när dagarna och nätterna går i samma jobbiga tillstånd. Men även "räkna de lyckliga stunderna blott", är vist och sant.

Överlev de jobbiga timmarna men lev för de lyckliga stunderna!

Efter en svår stressutmattning i kroppen, kommer du för alltid att vara medveten om stresskänslor på ett annat sätt än tidigare. Till skillnad för innan, ger kroppen dej starka reaktioner på att allt inte är som det ska. Handbromsen dras på och du blir tvingad att känna alla obehagliga pockande spänningar i kroppen.

Den första tanken, när så sker, kan bli nästan panikkänslor som förstärker den stressreaktionen. Ska jag bli utbränd igen? Hur länge ska det här pågå? Vad ska jag göra?

Men du är defenitivt inte på väg att hamna i den mörka utmattningen igen. Inte än. Du får bara en indikation som får dej att reagera, ungefär som en lysknapp i bilen som tänds på innan t ex oljan är helt slut.

Bilen brukar du ju åtgärda genast, eller ställa in den i garaget och ta bussen istället. Så ska du göra med dej själv också, kanske inte ställa dej i garaget men hitta  dina "lugna ner dej" verktyg, som du lärde dej för att ta dej ut ur din utmattning.

Jag känner av dessa överreaktioner och tycker att dom är obehagliga, men samtidigt är jag tacksam för att kroppen är så fantastisk, att den kan visa mej vad jag behöver och när jag gått för långt.

Innan den riktiga utmattningen kommer är det tyvärr så att vi gör tvärtom. Vi lastar på oss mer och mer saker att göra, kanske för att inte känna dessa vinkar kroppen försöker ge, eftersom dom är så obehagliga. Vi vill springa ifrån dom, och lösningen på det är hela tiden att jobba ännu mer och fortare. Tiden blir en faktor som ska nyttjas till minsta sekund. Ve o fasa om du inte jobbar hela tiden!

Bemöt din stress i kroppen. Sätt dej ner, eller ligg ner och känn efter hur den känns. Säg till dej själv att din kropp är ok ändå, och att du accepterar att det är som det är just nu. Gör sedan saker som brukar få dej att gå ner i varv men gör allting så långsamt du kan. Qi Gong är ett utmärkt sätt att stilla sig. Jag har provat det och gör det än, och nästa vecka ska jag testa yoga.

Var så lugn du kan i din tanke. lita på din kropp och våga tro på att det lugnar sig och du blir balanserad och stark igen!