Ibland tar livet en annan väg än den du tror är utstakad och klar för dej.  Du sitter där i din lilla båt som gubben Noak, och tycker att du har alla ingredienser som behövs för att ditt liv ska vara perfekt. Kanske ditt liv t om är så perfekt, att livet självt har stulit förmågan att längta ifrån dej.

Både du och jag har, som de människor vi är, så otroligt svårt att känna oss nöjda mer än någon dag, någon timme eller bara en stund. Vi vill alltid något mer eller så vill vi ha något annat, eller kanske vi känner en oro i kroppen efter något som drar i oss, likt en magnet, men vi vet inte vad det är.

Du är fånge i din egen kropp och själ, och söker din frihet. Du tror att om du har en kropp utan skavanker, då ler lyckan mot dej, eller du kanske jobbar hårt med att slippa din ångest och sen blir allting bra...  Det finns inget sen. Och det finns ingen tid som är evig, iallafall inte i det här jordelivet. Innan du vet ordet av kommer allting att förändras för dej.

Att acceptera sitt liv är att frige sig själv. En kropp som du kan titta på, din egen, och känna tacksamhet över det som fungerar bra, att tillåta dej att tycka att din kropp är fantastisk, det frigör dej. Att se din ångest som en del av dej, ett verktyg som du har nytta av, det frigör dej också.

När livet överraskar på gott och ont, som livet alltid gör, då finns ingen återvändo. Då står du där med den kropp och själ du är född med och ju bättre du har lärt dej att förstå och acceptera den du är, desto lättare kan du hantera förändringarna.

Varje gång du ser bakåt, kan du längta efter det som var tryggt och invant, men när du är mitt uppe i det vardagliga, kan den gråa vardagen tynga dina axlar. Försök och tänk att du behöver din gråa mantel, de lugna dagarna. för att ladda batterier och energi, och sedan kunna bemöta livets utmaningar på bästa sätt.

Ro lugnt i stilla vatten, tids nog kommer stormarna.

Är du en höjare eller sänkare? När du finns i närheten av andra människor eller ansluter dej till en grupp, kan du då läsa av vad som händer med stämningen? Om du aldrig känt varken det ena eller det andra, gör ett försök nästa gång. Känn efter och bli mer öppen över vad som händer när du möter andra människor!

Om du tycker att alla andra aldrig gör något, har konstiga åsikter, inte bryr sig om att just du har så mycket att göra, eller om din partner ligger och solar när du sliter häcken av dej, då ska du speciellt reflektera över det här.

Tyvärr är det så att det är du som sitter med problemet, inte din omgivning. Om du känner dej utsliten, trött och förbannad så beror det på din chef, dvs du själv (iaf privat) att jobben haglar över dej. Din omgivning, partner eller vänner kan inte leva livet åt dej eller vara din förlängda arm för de jobb du tycker "måste" göras. Det är du som bestämmer och måste ta kommandet över ditt liv.

Är gräsmattan för stor, känns alla husjobben övermäktiga, tar ditt jobb musten ur dej?? Ja, då måste du ta tag i det och göra en förändring. Ingen annan kan göra det åt dej. Och lika stor rätt som du har att bestämma över ditt liv, så har alla i din omgivning också det.

Du har ingen som helst rätt att inkräkta i hur någon annan vill leva sitt liv, hur någon annan tar hand om sig, vad någon annan gör med sin dag. Vi har alla våra bördor att bära men också rätten att njuta av att bara ta det lugnt. Det är inget fel i den som inte hela tiden arbetar, tvärtom.

Så nästa gång du känner att du är överarbetad, spill inte över ett dåligt samvete på andra. Det är du som ska ha dåligt samvete inför dej själv för att du missbrukar din kropp och den tid du fått här på jorden. Vill du det så har du rätt att göra så, men det är absolut inte någon annans fel.

Men tyvärr så gör vi människor ofta så, har så många åsikter över vad andra (ofta partnern) borde göra, och sprider oförtjänt dynga omkring oss. Vi blir stämningssänkare av guds nåde och alla är vi där ibland. Men känner du på dej att du är en stämningssänkare alltför ofta, då ska du tänka till, för egentligen är det till dej kroppen skriker, inte till dina medmänniskor.

Vi har nyligen firat Mors Dag, denna mor som är en sådan viktig person för oss alla. Hon bor i våra sinnen och hela kroppen kan vara laddad med känslor inför henne. På gott och ont. Även du som brytit kontakten med din mor har henne som en skugga inom dej, även om du jobbar hårt för att förtränga det.

Hon är den sista länken från den sköna vaggan i livmodern till det här jordelivet. Med den tanken så är det inte så konstigt att en mor betyder så mycket. En mor som har förmågan att stötta och få dej att känna dej betydelsefull är en gåva. De som känner oro inför sin mor och aldrig tycker att dom räcker till, kan ta med denna oro även ut i världen, på sin arbetsplats, bland vänner mm.

I dess rätta form ska en mor innebära trygghet, en oas att vila ut hos, en vars kärlek du aldrig behöver tvivla på. Min mor fick aldrig uppleva detta, och jag är förundrad över hur hon ändå på så många sätt kan ge kärlek. Jag är glad över det hon kan ge och lägger inte energi på det jag inte fått eller får.

Jag är också mor, men jag tänker inte beskriva hurdan mor jag är. Det är något som bara min dotter kan ha en åsikt om. Men jag är ganska säker på att jag är en ganska vanlig mor dvs en som älskar sin dotter över allt annat, en som försöker uppmuntra henne, en som finns till hands om hon behöver mej, men också en mor med sidor som hon säkert blir "galen" på.

Försök hitta vägar att älska din mamma, inte allt i hennes personlighet, men något som bara du och hon kan ha gemensamt. Det kommer att stärka dej enormt, denna viktiga person som kan "lappa" ihop dej som ingen annan.

I mina ögon är världen full av hjältar. De är inga kändisar, men kan vara det. Vad som utmärker en god människa, en ljusspridare, har inte alls att göra med politisk tillhörighet, yrke, status, intelligens, handikapp både fysiskt eller psykiskt, eller både ock.

En ljusspridare värmer med sin förmåga att läka dina sår, hålla din hand, ge dej en kram och omge dej med trygghet. Det är en medfödd aura av kärlek som finns med i allting som de här hjältarna vidrör.

Du känner säkert igen den här utstrålningen hos någon av dina vänner. Denna kraft som även sprider sig till dej när ni umgås. Du brukar känna hur du verkligen vill göra gott. Alla dina negativa tankar byts ut mot positiv kraft. Du kan känna hur det nästan vibrerar i din kropp av den energi en ljusmänniska kan ge dej.

Var hämtar dessa människor sin kraft ifrån!? Jag tror att de är födda med en självklar tro på människans goda sidor. De vet att det man sår får man också skörda. Sprider du godhet och tar tillvara din medmänniskas fina sidor, som alla har, och fokuserar på det, då växer den positiva kraften och de sämre sidorna förintas .

Se på dina egna negativa sidor som ogräs som då och då behöver rensas bort, så de inte tar kraften ur dej från kärleken och värmen.

Bli en ljusspridare du också, odla de vackraste inom dej och låt det blomma ut!

 TVÅ VILSNA SJÄLAR.

"Två vilsna själar

  är vi just nu

  som flyger

  högt, högt

  uppe i skyn

  Med sorgsna

  trötta ögon

  letar vi oasen

  där vi kan vila ut

  och tanka energi

  fylla kropp o själ

  med värme

  Med starka

  vänskapsband

  kan vi

  stötta varandra

  Fylla oss med mod

  och sedan flyga

  hem igen

  i lustfylld dans

  med kropp o själ

  i balans."

När livet nästan vill brista av alla krav som din kropp inte verkar vara skapad för, så får du inte glömma bort att valen som tagit dej där du är just nu, varit dina egna.

De förutsättningar, redskap, just du fått med dej i livet är personliga för dej. Dina gener som berättar vilka som är dina starkaste och svagaste punkter, har du kanske lärt dej med åren. Men det viktigaste är vad du själv gör med just dina tillgångar, vilka val du gör för att slippa använda dina svagaste verktyg.

Du har ingen annan att skylla på. Familj, barn, vänner, arbete, intressen, allt detta har du medvetet eller omedvetet valt. Du vill ha familj, du ville ha barn och du vill som de flesta andra kunna försörja dej själv.

Och just det, att kunna försörja sig själv, svider hårt i själen, när man inte riktigt kan det. Alla felval du så lätt gör tär och tär genom åren och slukar energin ifrån dej. Plötsligt en dag står du där och ditt liv rasar. Som en spillra av den skärpta heltidsarbetande personen som hade full koll på allting, både hemma och på jobbet, så står du där nu och har din största utmaning framför dej.

Du ska resa dej ur askan. Du har inget annat val än att gå tillbaka till start, putsa upp de verktyg som är ämnade för dej, och göra ett nytt försök att blåsa liv i dej, fånga kraften igen. Men denna gång ska du göra det på rätt sätt. Det sätt som passar dej, din kropp och din själ. Varför ska du av ren envishet, av rättskänslan, försöka fylla ut en kostym som inte har din storlek?!

Om du kan välj ett annat försörjningssätt. Om du har råd, ge upp ditt nuvarande jobb som suger musten ur dej och gör dej ihålig. Hitta nya vägar i livet, försök inte längre anpassa din kropp till nuvarande krav, försök anpassa kraven till din kropp istället!

Du har bara ett liv (vad vi vet), du har bara en kropp och en chans här i livet! Sluta gå baklänges, släng din stolthet, fokusera blicken framåt, tro på dej själv och det du är bra på och trivs med.

Gör dina val hädanefter med stor omsorg, prova ordentligt nya kostymer, känn efter att dom passar dej. Tänk; den här kostymen ska värma mej, ge mej energi, lycka och styrka att möta varje ny dag med förväntan inte med bävan.

Livet kan vara otroligt komplicerat, eller? Jag funderar på det ibland hur det kan komma sig att du och jag tänker så olika. Vi är som en bräda med två olika sidor ,som aldrig kan mötas om brädan inte sågas itu. På den övre sidan lyser solen, men den av oss som för stunden finns på brädans undersida, ser bara mörker.

"Vad underbart med det soliga vädret!", kan jag ropa glatt, och du svarar "det ser då ut att bli regn snart!"  Eller "har du inga tulpaner i rabatten?" och jag svarar "ser du inte alla  blå hyacinter?" Du ser det som inte finns, det som fattas, mina ögon söker sig till det som faktiskt växer.

I ett golv kan du hitta sprickor på bara några centimeter, eller se ett litet hål i en tapet. Det existerar inte i min värld och det kan göra dej galen, att jag inte bryr mej. Och det är sant, jag bryr mej inte om det finns spår i mitt hem av barnahänder eller att du trots allt misslyckas ibland med ett snickeri, trots din nogrannhet.

Jag är ledsen, men jag har inte den förmågan att lägga min energi på döda saker.

Alla dessa prylar som ska överleva oss, om inte annat så hamnar dom i soptippen.

Varför ska jag ägna min tid åt det som ingenting betyder?

Men det händer att brädan gungar till, och då är det plötsligt jag som ligger och stirrar i mörkret. När min ork fattas mej, när kroppen inte orkar, då är det jag som bara ser svarta moln och plötsligt är det hos dej solen skiner. Då tar du över livet och får det att fungera, och väntar på mej.

Varje gång du räcker mej din hand, så förstår jag varför vi hänger ihop som en enda bräda och uthärdar våra komplicerade, motsatta tankar och åsikter om vad som egentligen är viktigt i livet.

Vi är sol och moln, ljus och mörker och ja, vi kompletterar nog varandra rätt bra.

Jag stoppade fingrarna i honungsburken, gång på gång. Sötman väckte smaklökarna till liv och begäret efter mer bara växte. Det var inte första gången och det var inte ens den andra gången. Ska det vara så svårt att hålla fingrarna i styr!?

Jag pratar om honungsfällan, igen. Det var återigen så många roliga saker som hände omkring mej och som jag ville delta i. Jag kunde känna hjärtat fladdra lite stressat och tankarna som likt fjärilen var än här och än där. Jag ville allt och känslorna blandades med glädje, förväntan och så den där lilla varningsklockan som ringde. Jag tystade ner den.

Varför ska det vara så svårt att lära sig? Efter den första kraftlösheten, utbrändheten var vägen tillbaka så lång, jag borde verkligen ha lärt mej min läxa.

Men det visar också hur förrädiskt det är med lockelsen, uppmärksamheten, att få känna att du är med i olika sammanhang.

Däremot lär sig kroppen sin läxa. Har du en gång fallit så kickar den till dej innan det går för långt. Jag fick en rejäl spark för en månad sedan och känner fortfarande rädslan omsluta min kropp. Rädd för att falla ännu längre ner. Rädslan för att andra sjukdomar kan ligga bakom.

Jag är stukad men inte uppgiven. Jag slickar mina sår och bidar min tid.