Efter en natt på sjukhus, när kroppen "domnat" bort och jag trodde jag skulle dö, kom min man för att hämta hem mej.

Denna "överansträngning" skulle förhoppningsvis botas på tre veckor. Min man fick leda mej ut ur sjukhuset till bile., Mina ben ville inte bära mej!

Hemma väntade vår kära dotter som tagit ledigt för att stötta oss. Jag blir alltid lika varm om hjärtat av att se henne, och visst fungerade hjärtat fortfarande!

Men precis så kändes det att komma hem igen, att det bara var hjärtat som slog på som vanligt. Jag orkade ingenting, knappt ta mej till bordet för att äta, knappt hålla i besticken. Kroppen blev kallsvettig vid varje ansträngning.

Jag var tvungen att vila. Och det i sig var en pärs! Fortfarande snurrade ekorrhjulet inom mej och stresshormonerna dansade i vild förtvivlan! Jag ville bara upp och prestera, men var tvungen att acceptera att det helt enkelt inte gick.

Nästa dag gick min man till sitt arbete och dottern stannade kvar hos mej. Då fick jag ett "anfall" till, inte lika svårt men med samma känsla i kroppen som den första gången, att jag försvinner, domnar bort.

Du som är drabbad på något sätt, försök vila i den förvissningen att din kropp ska ta dej ur detta. Din kropp har varnat dej i många år, du har inte lyssnat. Nu har kroppen tagit kommandot. Samarbeta med den och den kommer i sinom tid att åter bli den boning som känns varm och trygg att leva i!

Var inte rädd!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...