Minnet blir lika kraftlöst som resten av din kropp. Som en seg svart dimma lägger den sig över ditt huvud. Du vet att du kunde  så många telnr, så många adresser,

koder etc utantill. Men plötsligt är allt borta! 

Det var så för mej. Jag ansträngde mej för att tänka, försökte minnas, men det var bara en tom svart hårddisk i min hjärna. Jag hade ingen som kunde förklara detta för mej. JAG VAR LIVRÄDD!

Känner du så? Ta det bara lugnt. Tänk på rutinerna jag skrev om. Gör något som stimulerar höger hjärnhalva låt den "brända" vänstra hjärnhalvan vila!

Ditt minne kommer tillbaka, kanske inte lika bra som tidigare men tillräckligt bra!

Du måste återigen ha tålamod, tålamod. Du har misshandlat din kropp i många år, ovetandes, lika många år behöver den för att läka!

Kräv så lite som möjligt av din kropp o själ om du just nu är utmattad, ge den så mycket du kan av kärlek o omsorg!

Tiden är på din sida!

Kroppen och själen ska stå i balans till varandra. Det är det ultimata. Då känner man frid och harmoni.

Om du befinner dej i kaos inombords och kanske har en kropp som tagit stryk då uppstår starka känslor INOM dej o RENT KROPPSLIGT visar det sig i form av spänningar, skakningar av olika grad, muskelvärk, huvudvärk. Listan kan göras lång men är väldigt individuell. Kom ihåg, ingenting är fel att känna.

Tvärtom det är POSITIVT att hjärnan skickat ut signaler; "den här kroppen och själen håller på att tyna bort, gör något innan det är försent!"

Jag levde under lång tid med fruktansvärda spänningar i kroppen, jag fick synrubbningar och nedsatt hörsel. Min koncentration var noll. Min ork var låg.

Jag kände sorg.

Tillåt dej att känna sorg. Det är naturligt att sörja över sitt tillstånd. Jag förstod inte vad som hänt. För nio år sedan var inte kunskapen så stor om utmattningstillstånd. Om jag vetat hade jag inte försökt fly ifrån alla känslor som ville välla över mej.

Känslorna är ditt instrument för att kunna läka dej. Fastna inte i gråten men låt gråten få ha sin tid.

Mer om känslor när jar orkar, det är fortfarande ett ömtåligt ämne för mej.

En influensa för 9 år sedan kastade mej in på den grå vägen. Jag blev rejält sjuk och kände det som om jag hade ett ben i graven. Efter EN vecka var jag tillbaka på jobbet! OUMBÄRLIG kanske!?

Jag nonchalerade alla signaler kroppen skickade mej, som jag senare i backspegeln kunnat avläsa. Benen ville inte bära mej riktigt, jag var andfådd. jag var trött. Jag gick helt enkelt på dom sista energidropparna från min tunna.

En söndagsmorgon 3 v senare vaknade och kände inte igen mej. Det kändes så underligt i mej som om jag inte var jag. Men det går väl över tänkte jag. Då började ena armen domna och obehagkänslan i kroppen växte sig allt starkare. Jag vilade en stund men klev  upp efter en stund och skulle gå och berätta för min man hur det kändes när benen plötsligt vek under mej! Benen DOMNADE bort!

Jag fick lägga mej ner på hallgolvet och ropa på min man och då, med full kraft, tog den mest underliga känsla jag någonsin känt min kropp i besittning.

"Ring efter ambulans" bad jag min man som rusade fram till mej. "Jag försvinner"!

Så kändes det, att JAG VAR PÅ VÄG ATT FÖRSVINNA! Den ynka droppe energi jag hade kvar i kroppen fick jag använda till att prata! Jag låg på hallgolvet och väntade på ambulansen och pratade hela tiden, för om jag inte gjorde det skulle jag försvinna. Så kändes det.

Och vägen tillbka blev lång.

Det är DU som bestämmer över ditt liv. Bara DU vet hur du mår. Låt inte andra människor vara som ett facit över hur du ska göra, bete dej, känna, orka osv.

Ta kommandot! Håll i ratten själv och lär dej styra om du glömt bort det!

När jag lärde mej att göra det blev livet betydligt enklare. Jag blev klar och tydlig för min omgivning och bemöttes med så mycket mer respekt än tidigare. Det är ju så att motsatsen till varje JA är ett NEJ, oftast till dina egna behov.

När jag tog kommandot i mitt eget liv försvann mycket av oro och spänningar. Jag hade mitt facit med mej jämt, dvs jag själv. Det kommer alltid att finnas människor i din omgivning som har åsikter och ska tycka och tro saker om dej.

Låt dom ha det. Det är deras problem om det inte stämmer med det som du gör av ditt liv. Människor som tycker om dej finns alltid kvar. Dom andra kan lika gärna försvinna. Dom är inte viktiga för dej.

Det är en känsla värd att kämpa för den att känna harmonin i att tillåta sig själv vara den person man är. Jag kommer numera vid varje mänskligt möte med mitt sanna jag och det är så skönt. Mitt mål är inte längre att nå höjder och klättra för att få applåder från andra. Mitt mål är att tycka om mej själv och acceptera mej.

Jag, precis som du, har min födslorätt. Rätten att livsandas och få finnas till och vara precis den jag blev född till.

Plötsligt befann jag mej inkastad på "den gråa vägen" efter att ha gått "livets väg" under en sådan lång tid. Mitt i allt kaos som jag befann mej i konstaterade jag att det fanns så otroligt många människor på denna gråa väg. Människor i olika åldrar som på olika sätt fick möta livets vedermödor.

Så är det ju ,att vi människor utsätts för olika prövningar. En del prövas lindrigare och andra blir så utsatta att man undrar genast vad som är meningen med allt. Men det vet vi inte.

Det är det mest svåra med att vara människa. Att inte förstå.Vi får inga förklaringar. Vi ska bara acceptera. Där kommer återigen mindfulness in, acceptera det som händer och det som känns i kroppen.

Jag såg människor gå på livets väg där jag gick förut. Jag kände ångest i kropp och själ av att se på dom som var friska  och inte förstå hur jag skulle kunna ta mej tillbaka.

Den "röda döden" blev en utväg. Jag tänkte på döden som ett sista alternativ. Inte den mörka skrämmande utan en befriande död. Den RÖDA döden.

Men jag valde att kämpa. För min man, min dotter, föräldrar och syskon, syskonbarn och nära vänner. Alla som gav mej kärlek och ville behålla mej på denna jord.

Ni som ev läser min blogg, till er vill jag säga att jag inte skriver i kronologisk ordning. Som jag sagt förut, det är orden som behöver komma ut som bestämmer ordningen.

Hur började allt?

Egentligen kan jag inte svara på när allting började, dvs när kroppen började komma i obalans, när energinnivån började sina. Jag är säker på att allt händer under en lång tid.

Någonstans slutar man tänka på sig själv som en människa med egna behov, det viktigaste blir att räcka till för allt och alla, både på jobbet och privat. Som jag ser det föds vi alla med en stor tunna energi som ska räcka från födseln till döden. Om vi sköter oss och fyller på ny energi  varje gång vi förbrukar  för mycket, då räcker energin livet ut!

Hur jag kände när bara några droppar energi återstod - det ska jag berätta när orden kommer.

Jag ska besöka min arbetsplats idag. Och trots att jag efter min kraftlöshet både arbetstränat och jobbat halvtid (sen drabbades jag av en ny sjukdom) så signalerar min kropp redan på morogonen. Den slår på alarmklockor, inte lika skrikande som förut men dom finns där; lätt stressad, lite hjärtklappning, lite huvudvärk. Små flyktkänslor pockar på. Undvikandebeteende.

 Men jag ska återkomma till hur det kändes förut. Nu vet jag att jag kan kontrollera det jag känner och att kroppen lugnar ner sig när jag varit på jobbet ung en timme. Så var det inte i början.

 Lugn alla som känner obehag vid besök på jobbet. Det är helt normalt. Kroppen varnar dej för att vistas på ett ställe där du blev sjuk. Den vill att du ska överleva.

När kaoset rasar i kroppen gäller det att lägga upp rutiner. Från att ha jobbet heltid o haft en arbetsgivare vars direktiv du måste följa är du plötsligt din egen chef. Du är i detta sk utanförskapet. Sjukskriven. Hela din kropp och själ skriker och är otålig; måste jobba, måste jobba. Det är den enda tanken som räknas. Det är det enda viktiga som har funnits i ditt liv de senaste kanske 10-20 åren.

Jag hamnade i detta kaos, virrvarr avtankar och egentligen oförmögen att tänka.

Just det, rutiner. Lägg upp rutiner för din dag. Be din sanna vän om hjälp om du inte orkar själv. Är du riktigt illa däran, be din vän göra ett skriftligt schema över dina dagsuppgifter som t ex 1. Duscha 2.Äta frukost  3.Promenad osv. Du ska också ha en uppgift varje dag som stärker din högra hjärnhalva, t ex handarbete, måla eller annat kreativt. Det hjälper din osande vänstra hjärnhalva att läka.

Men ha tålamod. Det kommer att ta tid. För mej har det gått ett antal år och som jag tidigare nämnt så har jag börjat blogga för att försöka hitta tillbaka till skrivandet och att sakta dela med mej av det som hjälpte mej.