Visst är det hänförande med allt du kan se på i naturen! Den finns där för oss att njuta, vara rädd om, och helt gratis!

Jag delar med mej av bilder som jag tog, och så som jag med mina egna ögon upplevde naturen en höstdag någonstans i Sverige.

Att visa vem du är, vad du kan, vad just du är speciellt bra på, kan få olika känslor att svalla hos dina vänner/bekanta. Jag har tidigare hört till den grupp som inte berättade så mycket, varken om mej själv eller visade (förutom på jobbet) vad jag tyckte att jag klarade av att göra ganska bra, eller t om var nöjd med. Min integritet var stor och endast ett mycket fåtal visste ganska mycket om mej, men inte allt.

Efter mina prövningar har jag skalat av mej  mycket skyddande hölje, och idag står jag ganska "naken" och är inte rädd för att vara den jag är. Jag är inte heller rädd för att framhäva mina sidor som är bra och visa vilka kunskaper jag besitter. Det är ju så, vilket jag är övertygad om, att vi alla, du och jag har egenskaper som vi fått i överflöd av, liksom olika talanger.

Det är väl ingen skam att visa det du  kan? Det är väl inte övermodigt eller fult att vara stolt över något du presterar bra? Varför ska jag förstora det som går sämre?

Ska jag göra det för att andra människor behöver känna någon annans svaghet för att själva kunna växa?

Nej, det kan inte jag göra eftersom alla människor i mina ögon har ett lika värde, oavsett prestationer, kunskaper, ekonomi, utseende etc. Om någon vill dela med sig till mej när hon/han gör något bra eller är med om något roligt då blir jag glad, inte avundsjuk eller missunsam och jag har själv definitivt inte någon Luthersk figur som sitter på min axel!

Stackars människa, kan jag tänka, när jag ibland själv känner "pilar" eller ser andra bli "träffade" för denna missriktade avundsjuka. Stackars människa som letar fel hos andra för att hans/hennes egen tillvaro känns så grå och fattig. Jag kan bara tycka så synd om de personerna!

Du vet ju inte varför jag behöver skriva ibland, eller prata om saker jag gör och upplever. Nej du har ingen aning om mina motiv eller behov. Jag kanske bara behöver känna att jag lever, att jag är med i livet igen, att jag lyckades bända upp bakdörren där mörkret var så kompakt.

Jag känner helt enkelt livsglädje, jag nyper mej i armen och känner att jag fortfarande existerar. Jag delar egentligen inte med mej av mina intressen eller talanger, utan över glädjen att jag kan utöva dessa, att jag faktiskt överlevde!

Livet är en fullständig gåta för oss alla. Vi älskar livet, vårt liv. och kämpar hårt för att få stanna vid liv så länge det går. Drabbas du av sjukdom eller motgångar så kämpar du ändå. Sällan eller aldrig vill du ge upp.

På nära håll har jag sett hur även gamla människor vill leva så länge det går, trots att de kanske i dina och mina ögon inte har ett fullvärdigt liv. Deras dagar handlar om att ta sig upp ur sängen, klä på sig, äta och kanske orka läsa dagstidningen. När barnen eller andra kommer på besök känns det trevligt för dom , men också lite jobbigt. De är så invanda i att klara sin dag med samma rutiner att besök kan kännas lite störande, speciellt om dom stannar för länge, och även om gästerna tar hand om sig själva.

Känns det inte deprimerande? Och ändå, du vill fortsätta leva, så länge det bara går, oavsett ålder. Men jag har mött undantagen. En kort period i mitt liv har jag sommarjobbat  på en långvård, och där mötte jag de mest ensamma människor som jag någonsin träffat på i hela mitt liv. De hade olika krämpor som gjorde att de var inlagda, men deras medvetande och deras förstånd var det inget fel på.

De människorna väntade på döden varje dag. Min lärdom av det blev att det mest tragiska för en människa är ensamhet. Här i västvärlden florerar den mest det fruktade tillståndet "ensamhet". Den drabbar både fattiga och rika men jag tror att den finns allra mest hos de välbärgade.

Hur tänker jag nu? Jag tror att ju mer pengar du har desto mer främjar du dej själv från det mänskliga hos dej. Du blir så upptagen med att tjäna pengar, förvalta perngar, placera och omplacera så att just det blir det viktigaste i ditt liv.

Alla kapitalvaror du inhandlar, alla dyrbara saker du omger dej med, gör att andra människor får backa. Sakerna står emellan dej och dina vänner.

Du kanske protesterar och säger att du har vänner. Det kanske du har, likasinnade mest, men förmögenheten står ändå emellan er. Du och alla andra ser på dej med andra ögon än de blickar du fick innan du skapade dej din rikedom. Du kan inte nå människor på riktigt längre. Pengar skapar distans, avundsjuka, oro, du blir oförmögen att slappna av...för tänk om du mister allt!

Hur ska du hinna odla den riktigt varma vänskapen när din tid går åt till att ta hand om ditt "välstånd"? Därför blir så många rika så ensamma vid ålderns höst. Och det är ju lättare att känna sympati för en ensam gamling som inte bara är ensam utan också fattig.

Livets gåta kanske ska lösas med sund bondförnuft eller så försvinner vårt dilemma för alltid när den stora big bangen kommer och förintar hela jordklotet!

Jag träffade helt nyligen en kvinna vars öde berörde mej starkt. Hon hade blivit mobbad på sin arbetsplats.  Det hela slutade med att hon hamnade i en stressreaktion som till slut blev henne övermäktig, och hon blev sjukskriven. Idag är det 14 år sedan hon jobbade. Pga av denna vuxenmobbing tog hennes liv en annan vändning än vad hon i sin ungdom drömde och tänkte om. Hon har en fin familj med man och vuxna barn, som finns där för henne. Men denna mobbning som ledde till hennes utanförskap i samhället har också påverkat hela familjen. Speciellt hon och hennes man lever ganska isolerat där tydligen inte många vågat stötta dem.

Mobbing är farligt. Vi är ju flockdjur som hela tiden behöver känna att vi får tillhöra en familj, arbetsplats, ha en plats hos våra vänner. Men mobbing förekommer också i en mindre skala. Jag skulle vilja kalla det den tysta minimobbingen, som finns både på arbetsplatser men även i det privata livet.

Handen på hjärtat, visst kan det vara så ibland att du låter bli att svara på ett mail, eller dröjer med svaret, för att du på något sätt känner en irritation över en person, eller känner att den personen uppför sig på ett sätt som gör att just du inte har kontroll över henne/honom!?

Sådana "småsaker"  är ju också en slags mobbing. Du skapar en osäkerhet hos någon annan om vilken plats hon/han har hos dej och den drabbade ställer sig frågor som "är jag en älskad mamma?", "är jag fortfarande din vän?", "betyder jag mindre för dej nu"? osv. Att ändra sitt beteende mot någon vän utan förklaring är mobbing i allra högsta grad! Det är bland det värsta som finns, tycker jag, att med intutionen känna att något är fel, men att inte få det bekräftat.

Jag tänker då på, som jag varit inne på förut, hur otroligt viktigt det är att identifiera de absolut sanna vännerna. Du har säkert  en kärntrupp avfamilj/ vänner som står dej allra närmast. De vännernas bästa egenskaper är att de inte ställer övermäktiga krav, att de förstår att du är en människa med fel och brister, att du inte alltid räcker till.

Min "kärntrupp" kan aldrig mobba mej på riktigt. Jag känner dom så väl och jag vet att om någon liten pil från dom träffar mej, så finns det en orsak som behöver redas ut. Det är ju det som är nyckeln till sann vänskap, att inte lämna frågor obesvarade, att inte ta varandra för givet.  Att våga reda ut saker och ting istället för den tysta mobbingen, som ofta beror på att du själv mår dåligt, är det bästa för att stärka banden.

Min nya mobbade vän är en sådan underbar person. Hon utstrålar medmänsklighet och vänlighet, egenskaper som vi alla skulle behöva mer av. Kan det vara så svårt

att ge kravlös kärlek till varandra? Det största med kärleken är väl ändå att acceptera varandra för de vi är. Det heter ju "kärleken söker icke sitt":

Jag såg ett program som handlade om universum, detta mystiska hölje som omger solen, jorden och alla övriga planeter, kända som okända. De var oerhört vackra färger som kändes i hjärtat, och påminde om alla fina vedic art tavlor jag sett. Men hur vackert det än var, så var programmets budskap mycket sorgligt.

Vår planet liksom alla andra övriga lysande stjärnor och klot, går sakta men säkert mot sin undergång. De pratade om den döende solen. Och visst är det så med allt liv, med dej och mej också, att från den dagen vi föds går vi obönhörligt emot döden.

Att försöka ta till sig att vår planet jorden en dag inte längre kommer att existera, att inga vackra stjärneljus ska glimma och lysa i nattmörkret, att solen dör, är väldigt svårt. Vi tänker ju alltid att släktled efter släktled ska befolka jorden, och att nya generationer hela tiden tar stafettpinnen från de äldre.

Det är lättare att förstå, tycker jag, att jag själv och mina nära och kära ska dö när tiden är inne, än att ens tänka tanken att jorden kommer att förintas. Vår kära planet. Men tidens lagar verkar gälla för allt existerande liv, där liv finns dit kommer döden. Ja, t om hus, båtaretc börjar gå mot sitt förfall genast när de är färdigbyggda.

Ingenting verkar kunna hejda tidens gång. Vore det inte då ännu viktigare för oss medmänniskor här på jorden att göra vår tid så vacker som möjligt? Vi som fått förmånen att vistas här ett tag! Om du kan ta till dej att tiden för mänskligheten är begränsad, känns det inte då som ännu mer prioriterat att verkligen försöka njuta av din dag, av naturen omkring dej, din familj och vänner?

Alla kloka vetenskapsmän har lagt fram sina teorier och de pekar alla mot det svarta slutet. Men lugn, du som lever här nu, slutet är så långt borta i framtiden att du nästan inte kan föreställa dej det. Än har vi tid att tänka om och sprida budskap om mer kärlek och medmänsklighet. Än har vi tid att bygga broar mellan folkslag. Än har vi tid att sluta kriga och vara giriga.

För tänk om, tanken svindlar, om det finns något eller någon "bortom bergen", något vi inte löst än, som har ställt människan på prov. Tänk om utsträckta händer kan hejda tidens förfall och driva ut ondskan som kanske är dess bränsle. Eller tänk om det verkligen finns en annan dimension dit vår själ tar sin flykt efter vår död?

Om det finns något efter döden så är jag verkligen nyfiken på om vi tar med oss alla gamla oförrätter, fördomar, ondska eller om "inträdesbiljetten" till den dimensionen är att klara av att vara medmänsklig (medandlig), att vara god!??

Alla borde ta en paus, den lilla pausen när du tar en kopp kaffe, en promenad etc, den är värdefull, men nu tänker jag större. Vänd upp och ner på ditt timglas och gör något helt annat än du brukar. I det lilla kan du dricka te istället för kaffe, ta en en annan vända med hunden men i det större kan du som aldrig målat t ex prova på det!

Livet får inte stagnera, det är då du riskerar att börja må dåligt, vara ständigt trött och understimulerad. Ditt energiflöde tar slut och du försöker desperat "andas" in den gamla energin. Men den ger dej inga nya impulser, du sitter fast.

Då kan du stå på händer, ifall du klarar det, och titta på din omgivning med nya ögon. Men det finns enklare sätt, gör något som du tror att du inte kan, eller som du tror att du inte är intresserad av.

Jag har sommarmålat en vecka tillsammans med många entusiastiska "Vedic Artare". Den som tror att kroppen och huvudet ska sprudla av energi efter en hel dag med färg och penslar, har helt fel. S å trodde jag att det skulle bli men kroppen var helt slut varje kväll, huvudet var inlagd i dimma men själen jublade!

Vad har min härliga vecka, trots tröttheten på kvällen, gett mej? Jo,den har stärkt mej i mina egna tankegångar, att känna friheten att ha sitt eget uttryck, att våga prova nya saker, vilket "slit" de konstnärer har som har målandet som levebröd,att kroppen blir trött även i det lustfyllda, den har gett mej nya bekantskaper, den har stärkt vänskapsband, och jag har fått se glädjen hos en vän som för första gången som vuxen "vågat" måla och ge sig hän.

Målandet den här veckan gjorde också att jag lättare kunde hålla tankarna bort från cancerkontrollen jag hade framför mej, mitt i målarveckan. Det stärkte mej ytterligare hur bra det är att hitta vägar att "glömma" och vila sig från svåra saker.

Jag gick också på en kurs några timmar under tre dagar. Kursen blev inte som jag hade trott, men den gav mej precis det jag behövde, för att gå vidare och få fler nycklar i mitt eget målande. Återigen ett bevis för hur det oväntade kan ge lite mer än det förväntade. Jag hade en kursledare som i mitt tycke målar fantastiska tavlor, men hon överraskade mej med att vara en riktig proffsig kursledare också!

Det är lätt att fastna i det man hela tiden gör, för det är ju så, att kör du fast med din bil i gamla hjulspår då måste du backa och hitta nya vägar att köra på!

Gör en nystart och vänd på ditt timglas! Själv ska jag ta en medelpaus en vecka, inte blogga, inte vara på FB, inte vara hemma.  Må gott!

Försoning, detta förlåtande ord som kan slingra sig som en varm solstråle runt ditt hjärta. Ibland är vägen till försoning oerhörd lång. Ibland är den t om så oändlig att du inte hittar till försoningens port, du hittar inte den rätta vägen.

Försoningen värsta fiender är  bitterheten, aggressionen, skamkänslan och att tillåta sig att släpa på oförrätter och känslor som ligger som öppna sår. Ingen av oss undgår att komma i konflikt, ingen av oss undgår att bli sårade. Konsten är att hela sig, få perspektiv och våga känna och följa vad hjärtat vill.

Du kan ju faktiskt också missbruka försoning. Att alltid i alla lägen acceptera att någon ständigt sårar dej, är att öppna sin inre dörr för mycket och tillåta att någon tuggar på din självkänsla. Till slut är den ihålig som en ost och du riskerar att fullständigt tappa bort din självaktning.

Älskar du någon är du sårbar. Det behövs inte mycket för att små sår ska börja blöda. Det är då du behöver sansa dej och låta försoningens vind som lockar, inta dej med kraft. Varje kärlek har sitt pris men att satsa på den är det största du kan göra.

Det är upp till dej att bestämma vad du accepterar i en relation. Ingen annan än du vet vad som är nolltolerans för dej. Där har försoningen sin givna gräns. Äkta kärlek kan gå till mötes och förskona dej från det du inte kan leva med.

Att också kunna försonas med sig själv, med sin kropp, sitt utseende, med det öde som drabbat dej, är det första steget till att gå vidare i livet med lättare steg.

Ta med dej tanken att ingen är perfekt, inget är beständigt och att livet hela tiden ger dej nya möjligheter.

Jag vill dela med mej till er alla det rörande farväl som en vän, bland den käraste jag har, skrivit till sin allra, allra närmaste vän som nu lämnat oss alldeles för tidigt.

Den beskriver den sanna vänskapen.

Så här skriver han inför sin artikel;

Vänskap är något av det bästa och ultimata vi har. Något vi kan sträva efter alltid. Men det är egentligen väldigt få gånger i livet man får uppleva 100%ig vänskap.  Ibland slits dock vänskapen ifrån en oavsett om man vill det eller inte.

http://kiruna.cc/kronikor/farval