Vi är ofta rädda för att visa våra känslor. Känslor kan skrämma, vara tabubelagda och fylla dej med skamkänslor om du inte får respons för dom. Att lägga alla kort på bordet, visa vem du är kräver sin kvinna/man. Du ska vara stark för att stå på någons sida där ingen annan vill stå. Du ska vara stark för att visa din vänskap öppet, även om din vän har problem av olika slag.

I nöden provas vännen, heter det ju. Men samtidigt får du inte vara alltför hård mot dej själv, du har dina mänskliga reaktioner precis som alla andra, och det är inte lätt att vara en stark person som strider för de svagare, i alla lägen.

Din största kamp för du alltid främst för din egen överlevnad. I en omedveten teknik som din kropp lärt sig behärska med åren, talar den om för dej vilka medmänskliga kontakter som är bra för dej. Det gäller att lita på den berömda magkänslan, men också ta in lite sunt förnuft. Magkänslan kan ju tala om att den här nya vännen inte är bra för dej bara  för att du inte kan hantera dom känslor som denna person väcker i din omgivning. För dej skulle hon/han kanske vara ett lyft!

Du kanske hör till dom lyckliga, starka människorna som hela tiden söker nya nivåer i livet, och då kommer du att behöva andra med samma kaliber. Vi människor behöver varandra för att gå vidare, för att utveckla våra medfödda talanger. Ensam gör ingen stark, ensam raserar en människa eller inkapslar henne/honom i ett tjockt pansar.

Våga visa lite mer för varje dag, våga sträcka ut en hand och visa att även du kan behöva någon.

Jag fick en kommentar, som jag publicerat, som handlade om att personen "såg rött" över det jag skrev. Och med självrannsakan kan jag förstå, att mina filosofiska tankar, kan ibland tolkas som ett snabblim för själen. Men här och nu vill jag dementera detta. Att läka sina sår och försöka hela sin kropp är ett livstidsjobb. Det finns absolut ingenting som du får gratis, och hur hårt du än kämpar,  kommer det alltid att finnas surdegar som puttrar.

Och det är verkligen ett slitjobb att hitta sin balans när livet gett krokben. Min tankar är riktade lika mycket till mej själv, som till den/de som hittar en krok i mina ord att gå vidare på.

Jag lovar dej, med det röda seendet och alla andra, jag vet hur tufft det är att ta sig upp ur utmattningar, och det är ju en orsak till att jag bloggar, en draghjälp till mej själv, och till andra som behöver det. Men vis av min erfarenhet så vet jag att för mej iallafall, låg det största ansvaret hos mej själv, och i det ingår också att våga ta emot andras hjälp.

Men gör du inte grovjobbet själv kommer du alltid att vara beroende av dina medmänniskor för att må bra. Det är nittio procent vunnet att stå på egna ben! Därmed inte sagt att du ska stå helt ensam, nej. det är superviktigt att ha människor du litar på att prata med, och professionell hjälp om du behöver det.

Jag mår ganska bra idag, så pass att jag fungerar bra även de dagar, som min gamla packning gör sig påmind. Det gör jag för att jag lärt mej vilka "verktyg jag behöver för att stå på benen.

Återigen; jag skulle aldrig, aldrig någonsin "fördumma" någon. Det är oerhört svårt att vara människa och jag beundrar alla som trots svåra sjukdomar, psykiska besvär etc ändå orkar  med sin dag. Nej, snabblim är inget för kropp och själ, möjligtvis skolans forna björnklister, som du fick stryka på gång på gång för att det skulle fästa!

Det skrivs många artiklar om olika alternativa behandlingar där åsikterna går isär, huruvida det verkligen har någon inverkan på oss. Många är vi som prövat andra behandlingar som komplement till den traditionella läkarvetenskapen, och vi är också många som känt att vissa behandlingar har hjälpt. Ja, ett sockerpiller kan också hjälpa, om du inte vet vad ditt piller innehåller, precis som en fiskallergiker kan bli sjuk bara av att se en bild på en fisk.

Jag önskar att det skulle forskas mer om den omtalade placeboeffekten. Det kanske är den som är det stora beviset för hur en stark tro på en behandling/ett piller sätter igång kroppens egen läkningssystem. Tankens kraft! Vilka besparingar vi skulle göra i mänskligt lidande, som medicinens biverkningar kan ge, och även rent ekonomiskt. Det är nästan en svindlande tanke att vi någonstans i vår egen kropp besitter en kraft som kan läka, det gäller bara att trycka på rätt "knapp". I dessa tider har det blivit modernt med positivt tänkande, nästan alla känner till teorierna om tankens kraft och inte många vågar tänka för negativt mer. 

Jag är övertygad om att vi har oerhört mycket att lära oss om "finesserna" som finns i vår egen kropp. Det kanske är kunskap som fanns långt tillbaka i människans historia, men som blivit "bortspolad" med den moderna människans tekniska och vetenskapliga teorier. I denna tidsålder ska du ju helst bara tro på det som går att bevisa. Men det kommer nya tider, och jag tror vi är i början på en ny tidsera, där människan kommer att stå i centrum. Vetenskapen kommer att utgå från människan och hitta rätt botemedel för varje individ/sjukdom, inte slentrianmässigt ge lika mycket piller till varje person med samma problem.

Placeboeffekten är grymt bra, inga biverkningar,små kostnader, konstigt att inte fler forskar kring detta!?

Du går omkring och förringar dej själv. Jag förstår nästan hur du tänker, och jag kan sätta mej in i hur du känner dej, fast aldrig fullt ut förståss. Känslan av att stå utanför, att tro att alla andra har det mycket bättre finns starkt hos dej. Varje gång den tanken, om andras välmående som inte du har, plågar dej blir ditt självförakt allt större. Du har omringat dej med dina egna destruktiva tankar, och känner att livet behandlar dej orättvisst. Jag står utanför och ser hur du agerar och jag lider med dej.

Men du är inte ensam. Se dej omkring, varenda medmänniska kämpar med samma problem, i större eller mindre omfattning. Vi har alla dagar, stunder när vi känner oss otillräckliga. Vi kan alla känna avundsjuka och missunsamhet, och t om känna oss utanför riktig gemenskap. Facebook är ett bra exempel på hur vi blir beroende av att få vänners bekräftelse med den där gillaknappen. Tiden före facebook var det vänners gillande nick, en kram, telefonsamtal eller ett mail, som bekräftade att du hade vänner. Nu håller vi på att lära oss nya osynliga regler, facebookskoder, för hur vi ska "uppträda".

En del vänner berättar och delar med sig av valda delar från sin tillvaro, andra bara finns där, en del skickar mail, men de allra flesta trycker bara på gillaknappen. och ger kommentarer på andras tyckanden. Om ingen tycker något eller inte ens trycker på gillaknappen, tror jag att du, som alla andra känner dej ensam och nästan övergiven, speciellt om du gjort flera inlägg utan gensvar. Då stärks dina negativa tankar om dej själv. Att via facebook kunna känna sig stärkt, får aldrig bli det största alternativet. Din trygghet och självkänsla ska vila på andra grunder. Dina riktiga vänner hade du förut, och dom har du fortfarande kvar.

 I facebook gäller den osynliga regeln att inte bli "för mycket" och helst inte "för litet". Du ska utföra en censurering på dej själv för att bli lagom omtyckt, då väcker du inte för starka känslor. Det är ju så att människor som inte känner dej så väl, lägger sina egna omdömen om dej baserat på det du skriver. Du kan ju faktiskt skriva glada saker fast du kanske känner dej ledsen!

Jag tycker att du, jag och alla andra ska trycka på vår egen gillaknapp. Vi duger faktiskt som vi är, utan andras bekräftelse!

Sanning är äkta vara. I den hemliga ryggsäcken du bär på, kan du välja att visa ditt innehåll, för alla, eller bara för vissa.Alla du umgås med varken vill eller behöva få veta så mycket om dej. Det är alltid du själv som bestämmer. Din hemlighet är din. Men ibland kan ryggsäcken börja skava och kännas tung att bära. Om du känner att du öppnat inre dörrar för någon speciell vän, men ändå inte berättat allt, då känner du hur din hemlighet gör sig påmind. Du börjar fundera på den, och du vill helst berätta din historia för din vän. Innan du tar beslutet att göra det kan många känslor komma upp i dagsljus, känslor som du gått igenom pga din hemlighet, men också rädslan att förlora denna nya vän. Du vet ju hur det är att förlora vänner, trots att du ingen skuld bär.

Det är då det blir komplicerat för dej. Ska du berätta och riskera att förlora en vänskap du lärt dej uppskatta? Eller ska du trycka ner hemligheten ännu längre in i ryggsäcken? Jag tror det blir ohållbart att inte berätta. Förtroenden kräver förtroende. Om du vill behålla och fördjupa en riktig vänskap, då kan du inte ha hemligheter som påverkat dej hela livet emellan er. Då är du ingen sann vän. Din nya vän måste själv få bestämma, om hon/han fortfarande är din vän när du berättat det du bär på. Du måste våga ta den risken att bli avvisad.

Riktig vänskap, på en djup nivå, bygger på sanning, att känna att du duger precis som du är, oavsett vilken bakgrund du har, vilken politisk inriktning du har, vilken religion du tillhör etc. Den ytliga vänskapen kräver inte lika mycket, då behöver du bara vara social och trevlig, så duger du. Och inget ont om den vänskapen, den är också bra att ha och räcker långt. Men den sanna vänskapen är värd allt guld i världen och mer därtill, men den får du aldrig uppleva om du inte levererar äkta sanning.

Det den sanna vänskapen inte tål att höra finns inte.

Ibland träffar du människor i ditt liv, när du verkligen känner, att du får hjälp och inspiration att ta ett steg framåt. Tänk bakåt i tiden, då kan du sakta se hur pusselbitar i ditt liv kommer på plats, och då förstår du genast, vad olika människor har betytt för dej. Det är svårare att se klart på det som händer  i nuet. All kunskap, stöd och hjälp behöver tid för att falla i rätt jord.

Men det är alltid du själv som bär på kunskapen om dej själv. Det är du i din innersta kärna som har lösningen hur du ska gå vidare i ditt liv. Men du behöver någon som öppnar dörrar, och det är då dessa speciella människor kommer in i bilden. Ibland kan en sådan person väcka många känslor inom dej. Du kanske medvetet eller omedvetet har stängt dörrar, som du inte vill, kan eller våga öppna. Du har kanske tappat dina "nycklar". Men det är sällan du kan bli harmonisk igen eller nå din inre kärna, utan att vädra ordentligt.

Religion kan vara ett sätt att slippa känna sina egna känslor, som jag ser det, i alla fall  den kyrkliga religionen. Du överlåter din lycka/olycka till högre makter och kan den vägen finna frid. Inget fel i det. Men jag tror t om din tro blir mer äkta och intensiv, om du först tar hand om "olyckan" sedan tron. För det är väl inte meningen att vi ska tro på Gud för att vi mår dåligt? Antingen tror du på honom eller inte!?

Jag har träffat på många människor som rättat till mitt "pussel", som gett mej vingar och gjort att jag vågat flyga. Det kan handla om goda samtal, härliga skratt, en öppen famn, goda middagar, kort sagt familjen och mycket goda vänner. Sedan finns det dom som besitter djup kunskap, eller de som själva blivit utsatta för sjukdom eller annat, som ger det där extra som kan öppna de tyngsta dörrarna.

Var rädd om dina möten i livet, speciellt när du möter någon som väcker starka känslor, på gott och ont, det är dom som överlämnar nycklar till dej, nycklar som öppnar dina innersta dörrar till visdom.

Det största ansvaret du har, näst efter att ta hand om dina små barn, är ansvaret över dej själv. Du kan känna dej sönderstressad av ditt jobb, pressad av en dålig relation, känna allmän otrivsel över ditt liv, ja, du kanske bara går och väntar att något ska hända. Men ingenting alls kommer att hända, om inte du öppnar dina ögon, möter din egen blick, ser dej omkring, och tar in sanningen, att det bara är du som kan förändra din värld.

Du är ditt liv. Ditt liv är du.

Vilken gåva när du inser det! Då kan ingenting stoppa dej från att ta det första steget, och börja din väg att nå det mål du själv bestämmer. Jag vet, det är inte en lätt uppgift. Livet är inte en förtrollad värld där bara gott händer. Livet är på gott och ont, och du kommer  förmodligen att göra andra människor besvikna för att kunna uppnå ditt mål.

 Tyvärr är det så, att dominerande människor har ofta förmågan att "förvandla" sin omgivning till små"tjänstefolk", som ger avkall på sin egen utveckling  och t om personlighet, för att platsa in i den dominerandes värld. När du då vill bryta ut dej från din kuvade ställning då möts du av protester. Ingen vill tappa människor som gör allt för att just du ska må så bra som möjligt. Men vad får du ut av det? Solar du i glansen av en människa du tror att du vill efterlikna? Jag skriver tror, för min övertygelse är att du eller jag kan aldrig må så bra som när vi går i samklang med den person vi är. Och tro mej eller ej, när du väl bestämt dej för att visa vem du är och stå för det, då kommer du att hitta de människor som stärker dej precis som du stärker dom.

Vägra låta någon ta tuggor på dej eller ens nagga dej i kanten, du är för värdefull för det!

Ibland kan du känna dej bortvald, inte sedd, känna dej oviktig och tänka att ingen egentligen bryr sig om dej. Du kan känna lätt panik i kroppen och vill handla irrationellt, och skrika ut att du inte heller bryr dej. Men sanningen är ju den , att allting handlar om dina egna känslor, dina egna reaktioner och tolkningar på din omgivnings beteende. Du kan har rätt i din bedömning, att någon beter sig undvikande mot dej, men då beror det på denna persons tolkningar av något du gjort, sagt eller t om glömt att göra. Endast en liten procent beror på att någon inte klickar med dej, inte tycker om din personlighet etc. Och t om sådana känslor har sitt ursprung i avundsjuka, svartsjuka eller dålig självkänsla, dvs du hackar på någon annan för att själv växa.

Vi människor är komplicerade, och endast i ett fåtal fall förstår vi och lägger i exakt rätt värdering, i det vi hör och får mottaga. Det du hör prövas mot alla dina känslosträngar, och ju närmare en människa står dej, desto svårare är det att tänka klart. Det är förklaringen till att många tappar kontakten med sina kära. Ibland är det svårt, nästan omöjligt att bygga nya broar och försöka reda ut saker, förlåta och glömma. Ju starkare självkänsla du har, desto fortare börjar dina sårade känslor blekna något, och du börjar se problemen som uppstått, från nya vinklar, inte bara från den första upprörda sidan. Och vad är en riktig kärlek utan förlåtelsens starka mantel? 

Människor som till synes är starka och vägrar "ge upp" sina argument är ju dom som behöver mest hjälp. De är de som grottar in sig med familjen och några vänner, känner sig förorättade, och eldar på de sårade känslorna med jämna mellanrum. Känslobrasan får ju inte slockna!

Men vad händer om du stillar dej, kastar vatten på brasan, och verkligen, verkligen tänker logiskt på det som hänt? Är det verkligen värt att kasta bort en närstående ur ditt liv för det som hänt? Blir du eller hon/han lyckligare om ni helt släpper kontakten?  Tänk om du vore i hennes/hans situation, hur skulle du må idag?

Varför tävla på varsitt håll om vem som bygger högsta argumentberget över varför just hon/han har rätten på sin sida? Kliv ur sandlådan ni som bär på låånga oförrätter, har ni inte lärt er från barnsben hur man ska bli sams igen, förlåta, glömma och gå vidare, så är det dax nu!