Jag vandrade i mörker och hörde hur det knastrade under mina skor när foten trampade ner i den djupa snön. Ja, jag inte bara hörde knastrandet, utan själva ljudet väckte känslor till liv, och jag kände verkligen att jag var tillbaka i Norra Sverige, där snötäcket dominerar hela landskapet under den långa vintertiden.

Det sjöng i mitt hjärta av återvändelse glädje och trots det kompakta mörkret, kände jag mej trygg och lugn. Men det var inte glädjen som fört mej tillbaka. Det var nära och kära som behövde styrka och stöd. Mitt hjärta slog ett extra slag, skulle jag klara av det som förväntades av mej?

Jag ökade takten, måste hitta ljuset snart, det ljus som skulle bistå mej, göra mej stark för det som skulle komma. Men mörkret hotade att sluka mej, och stressen började ta lätta tuggor på min kropp. Du måste klara det här, du måste, försökte jag peppa mej, men stegen sjönk allt djupare ner i snön och norrlandsromantiken började blekna. Vad har jag gett mej in i, tänkte jag och började känna mej gråtfärdig.

När allting kändes mej övermäktigt och kylan och mörkret lagt sina kraftiga björnarmar omkring mej så hände det..

Ett ljus av tusende stjärnor och solar lyste upp min väg, och värmen av strålarna fick snön att smäta under mina fötter. Jag kände ljusets varma omfamning, mina ögon tårades av den snabba förändringen från mörker till ljus. Jag kisade och tittade försiktigt omkring. Vad är det som händer, ropade jag högt!? Då såg jag henne. En kvinna med en lång  lila klänning med huva stod framför mej. Hon var vacker och utstrålade en godhet som jag inte träffat på tidigare. Hon talade men inga ord kom över hennes läppar, det var som om hon kunde kommunicera direkt med min hjärna, en slags telepati.

Hon sa:  "Jag kommer med en gåva till dej som tack för att du hjälper mina nära och kära" och så la hon en gåva mellan oss. Tack, svarade jag och ville ge henne en kram. "Nej", svarade hon," jag kommer från en annan dimension och du kan se mej men inte röra på mej". "Denna gåva", fortsatte hon, "kommer du tids nog att förstå vad det innebär, och du ska ha nytta av den så länge du lever, det är mitt stora tack till dej".

Samtidigt som kvinnan hastigt försvann vaknade jag ur min dröm, eller hade hon verkligen besökt mej?! Under veckorna som följde bistod jag mina anhöriga med en större styrka än jag trodde var möjligt, och varje gång det kändes tungt tänkte jag på gåvan...

Inte många av oss lever med ett perspektiv i tillvaron, där man automatisk sorterar i huvudet vad som är viktigt o mindre viktigt. Det kanske är så att vi som blivit smekta av dödens frusna hand, kyssta på pannan av de kalla läpparna, som fått denna förmåga.  Kanske Döden inte ville ha oss, o skickade tillbaka oss till livet med en gåva? Eller var det en läxa vi fick för att bli bättre människor?

Hur det än var eller är, så lever jag än mer levande idag. Mina dagar och känslor är mer färgstarka, och min gråskala har bleknat och jag har blivit både vitare och svartare. Alla de tråkiga barndomupplevelser som en okunnig omgivning kastade på mej, har jag nu slängt av mej. Med stolthet bär jag nu den mantel som gav mej visdom, frihet och mycket kärlek. Min mantel är stark och beskyddande och det finns inga rädslor på mina axlar mer.

Allt som är viktigt här i livet, det har jag. Min familj och värdefulla vänner. Det är bara levande kontakter, med människor och djur, som ger den där äkta meningen i livet. Du kan ju försöka krama en vas o känna hur skönt det är!!

Visst älskar jag  vackra ting, det är en lisa för ögat att se, och fina, nya kläder att ta på sig, visst är det härligt! Men tänk dej om du levde ensam här på jorden, hur skulle du då klä dej, eller vilka saker skulle du vårda?

Jag tror ditt intresse för saker, kläder etc skulle svalna till obefintlighet. Du skulle verkligen förstå varför du klär upp dej, eller varför du smyckar ditt hem. Det är nog så, att om ingen levande såg dej, så skulle du kramas sönder av meningslöshet.

Nej, jag har stor distans till livet idag och ser mej verkligen som en tillfällig besökare.

 Jag äger inte Jorden, Jorden äger mej.Så varför bråka om skog och mark och allting som bara belastar dej här i detta livet?

Alla har vi hört talas om curlingföräldrar som sopar banan rent framför sina barn, men curlingbarn!?

Den tanken slog mej när jag inser att många jag känner, och jag kan absolut räkna in mej själv i den kretsen, gör nästan allt för sina föräldrar. Minsta vink eller tjänst som de ber om, så vips, fixar vi curlingbarn allt. Och gudarna ska veta att det inte alltid är tacksamhet som möter oss. Dessa bortskämda föräldrar reflekterar knappt över allting vi gör, eftersom det är en naturlig ingrediens i deras tillvaro. Och vi curlingbarn gör bara mer och mer, för att få njuta av sötman när vi ser föräldrarnas tillfredställelse eller kanske tacksamhet.

Men otack kan verkligen vara världens lön, och det händer att vi föräldraslavar jobbat häcken av oss, och blir bemötta ibland med både ilska och ifrågasättande av det vi gjort. Då kan i allafall jag känna det som om jag sprungit ett fem milalopp i snabb takt, och tror att jag går mot en säker seger men blir precis snuvad inför målet. Puh!

Frågan jag brukar ställa mej är hur kunde det bli så här? Varför gör jag självmant så mycket när jag vet att föräldrarna har även andra barn, annan hjälp eller t om klarar sig själv. Svaret kan ju finnas i en barndom där kärleken blev kopplad till det jag gjorde, och jag tolkade med barna känslor att för att få njuta av föräldrarnas godkännande blickar, så skulle du helt enkelt göra det de bad om.

Det är klart att vi ska hjälpa varandra i familjerna, speciellt när föräldrarna blir gamla, men det skulle inte sitta fel med en kurs i de gamlas beteende, för att öka sin egen förståelse för deras reaktioner. Åttiplussare verkar sakta men säkert behöva bli mer och mer egoistiska för att överleva, antagligen en nedärvd förmåga.Min respekt för de som jobbar inom åldringsvården har definitivt ökat markant!

Nej, att curla sina åldrande föräldrar ska man kanske göra, men vi är många som gjort det hela deras liv och allteftersom jag själv blir äldre, så slår mej tanken varför de i min ålder inte kunde göra vissa saker själva!? Jag är definitiv en självgående person och vill även att min dotter ska få vara det. Jag vill inte bli curlad men jag vill känna en trygghet i att en vacker dag kunna få lite bistånd, om det behövs.

Faran i detta curlande är att du glömmer leva ditt eget liv till fullo, eller att dina egna behov blir mindre viktiga än föräldrarnas och därmed även din familjs behdov. En annan fara är att du gör dina egna föräldrar beroende av dej och gör dem mindre handlingskraftiga.

Nej, lev era egna liv först, ge hjälp när det verkligen behövs och sluta med detta övercurlandet, en uppmaning jag absolut riktar även till mej själv!

 Stränginstrument kan låta rent och vackert, men ostämda strängar ger ifrån sig ojud och gnissel, precis som våra relationer. När det är som vackrast så känner du det. Samtalet med din vän flyter på som en stilla älv i solsken, era åsikter är samstämda och vänskapen flöder mellan er. Ni är på samma sida. En sådan relation är som en oas i öknen och vi skulle alla behöva få uppleva det. Den fyller på med energi och när ni skiljs åt går du med lätta steg.

Den ostämda relationen, vad gör den med dej? Jag tror den upprör dej. Dina känslor åker berg och dalbana och du känner ofta att du är "fel". Du får inte fram dina åsikter och t om din egen bild av dej själv kan förvanskas, du känner dej ful och elak. Allt det du inte vill vara det bli du, bara för att du hamnar i en försvarsställning och t om försvarar åsikter som inte alls är viktiga, du kanske inte ens tycker det du säger. Allt bli fel.

Är det bara negativt med dessa osynkade relationer?! Nej, det tror inte jag. Du kan faktiskt växa som människa av att synas i sömmarna lite. Du får höra saker om dej själv som kan vara nyttiga att bearbeta, och då får du en chans att förstärka/ försvaga olika sidor hos dej. Trots att det här relationerna tär på krafterna vid mötena så är även de en del av ditt liv som människa. Ingen kan leva med bara chokladpraliner i munnen, då skulle vi till slut kräkas. Vi behöver lite motstånd, en matsked fiskolja då och då för att överleva.

Men utan den goda chokladpralinen skulle vi inte orka med vår tillvaro. Du behöver känna dej älskad för den du är och tanka trygghet för att möta ditt motstånd i livet. Dessutom är de flesta relationer sammansatta med olika procent av synkat och osynkat, och det fungerar det också. Själv är jag glad för mina samstämda strängar i livet och den lilla procenten där allting inte vill stämma, ser jag som en utmaning.

Trots allt är ändå chokladpraliner att föredra framför fiskolja!

Pengar gör människan förblindad. Ägodelar berusar det mänskliga sinnet. Du vill bara ha mer och mer. Ändå kan du ju inte köpa det allra viktigaste av dina behov. Du kan köpa plastkärlek och plastvänskap  men den äkta varan kan aldrig köpas med pengar! Visst är ju det rättvist på något sätt?! Fattig som rik, ung som gammal, vi har alla samma förutsättningar för den äkta kärleken eller vänskapen.

Varför är du då så blind så du kan offra syskonkärlek för arvegods, eller välja "vänner" efter status? Vad är det för funktioner i oss som triggas igång av att få äga så mycket saker och pengar som möjligt?! Jag har ofta grunnat på det där, och kommit fram till att tillgångar på banken  kanske ersätter vårt gamla bondehjärta, som belåtet såg ut över sina marker, som på den tiden betydde skillnaden mellan liv och död. Frodiga grödor var en förutsättning för att kunna försörja sin familj.

Men nu har vi ju försörjningen tryggad, iallafall de flesta av oss. Ändå ska vi samla på hög, och ska vi titta på hur samhället är uppbyggt, så verkar det inte finnas något stopp för hur stora högarna får bli. Det är ingen större skillnad på någon av oss. Även den mest fattige idag skulle bete sig likadant om han/hon fick chansen. Därför är det med stor sorg jag konstaterar att vi inte sätter kärleken främst. Kärleken som är den enda medicinen som har förmågan att bota ensamhet. Att ha någon som bryr sig på riktigt det kan du inte köpa.

Var rädda om varandra och dom ni i hjärtat vet bär äkta kärlek till er!

Vi rusar på i livet, ofta med en fart som kunde göra det snabbaste tåget avundsjukt. Att reflektera över det som sker, och att verkligen möta blicken på vår medmänniska, eller på allvar lyssna och se på vad som händer i vår närmaste omgivning, det tar vi sällan tid till. Vi är uppslukade av oss själva och det som pågår i just vårt eget liv.

Men parallellt med dej själv lever dina närmaste, dina grannar, och även dina "grannar" i hela detta jordklot. Livet snurrar på för oss alla, och det kan hända att slentrianen kommer ifatt någonstans i medelåldern. Var det här allt?, blir kanske frågan du ställer dej, samma jobb, liknande semestrar, du gör samma saker år ut och år in. Men tänk till lite, det finns faktiskt ett slut på allting.

Tänk dej in hur det känns när du gör invanda saker den sista gången, när du för "femtioelfte" gången tagit fram dina julsaker t ex, du kanske suckar över dom eller känner dej glad, men faktum är att det kommer en jul när du för sista gången tar fram just dom tomtarna. En närstående sa till mej, att imorgon ska han bada bastu för sista gången i sin egen bastu. Så vemodigt.

Om du kunde räkna ut hur många gånger till just dina tomtar ska fram, din kaffebryggare ska användas, dina mattor ska skakas, du själv ska köra din bil etc då skulle du kanske känna mer vördnad för dessa vardagliga bestyr. Du skulle få ett större perspektiv på tillvaron, och kanske känna tacksamhet för varje gång du sitter i din egen bastu eller orkar dammsuga ditt hem, fara fram i skidspåret mm.

Den sista gången kommer för oss alla, och det blir väldigt  påtagligt när du får föräldrar som inte  längre orkar fixa sin vardag själv. Dessa vardagliga bestyr som är glacyren i våra liv, allt det här som du och jag med egen kraft gör själv, varje dag, allt det vardagliga som vi både älskar och suckar över.

Den sista gången är det inte miljoner i pengar och vackra saker vi suckar över, det är att inte längre få brygga sitt eget kaffe, taget från den utslitna kaffeburken, gå i sitt eget hem, köra sin egen bil, eller promenera på den välbekanta stigen, eller bara att få sitta i sin egen soffa med en stickning, och att få sova i sin egen säng.

Den sista gången är det de mest vardagliga, hemvanda rutinerna vi känner sorg över att mista, och den största sorgen av allt, är att mista sin egen kraft, och därmed inte längre kunna välja hur du vill leva ditt liv. Själv ska jag försöka älska min "glacyr" i livet ännu mer, och njuta innan den smälter ned.

I samma ögonblick som du föds till livet påbörjar du resan. Som nyfödd är du i händerna på, förhoppningsvis, kärleksfulla föräldrar, som ger dej förutsättningar för att just din resa ska bli så bra som möjligt. Din resa går från det nytända livet och avslutas med det sista andetaget.

När vi i vardagen talar om resor så är det oftast själv målet vi syftar på. Vi längtar någonstans och ser det framför oss, och känner riktigt hur vi ska njuta av ett uppbrott från vardagen. Men under livets resa kan vi ju inte längta efter slutet?! Slutet, döden, kan ju inte vara målet med vår resa eller?!

Jag tror vi behöver påminnas om denna resa som ständigt pågår. Vi behöver tänka till, och kanske göra själva resan behagligare för oss. Livets resa blir inte bättre än vad du själv gör det till. Allt offertänkande som vill klistra sig fast i din hjärna, fyller ingen annan funktion, än att göra just dina dagar sämre än de  kunde vara.

Det är så mycket oro du kan släppa om du kan "se" livet från ett yttre perspektiv. Dina ägodelar, dina pengar, ditt arbete, ditt hus, din skog, din mark är bara attribut under din resa. Vissa saker har du stor glädje av, vissa ger dej bara bekymmer, och inte minst pengar och ekonomi kan vara ett stort ok för den fattige, men också ett ok för den som  mycket har. Den med mindre pengar tänker ofta "om jag bara hade lite mer så skulle jag må bättre", den med mer kan vara rädd för att förlora sina pengar, eller känna sig besviken för att hon/han inte är lyckligare trots ett fett konto.

Pengar och ägodelar är roten till mycket ont, avundsjuka, hat, svält, girighet, oro etc. Ja, pengar kan t om slå en kil mellan syskon och goda vänner. Som en röta kan den infektera människan, och få oss att helt tappa "förståndet", hur kan man annars köpa handväskor och skor för ofantliga belopp (då tänker jag på väskor som kostar flera hundratusen), istället för att nöja sig med billigare varor och kämpa för en bättre värld att leva i?!

Ja, jag vet, välgörenhet är också en innegrej, kanske ett sätt att kunna må bättre och ändå unna sig en girig lyx?!

Vi reser på olika sätt, och jag tror bestämt, att det inte finns en given mall för vem som är den lyckligaste. Du behöver faktiskt inte vara lagom fattig eller lagom rik, eller ofantligt rik eller bottenlöst fattig, för att höra till den lyckligt lottade. Det är vad du gör av just din resa, din dag, din stund på jorden som är avgörande. Om du går igenom en sjukdom är också det en del av din resa, och samma sak gäller där, det är hur du tar det som avgör ditt psykiska mående.

Du reser ensam, oavsett om du har familj. Just din resa här i livet är unik för dej. Din familj kan ge dej stöd, när det blåser hårt, precis som du ger stöd, men det är dina egna val som avgör hur din resa blir. Det är ALLTID valen som avgör. Väljer inte du så väljer någon annan åt dej.

Du kommer till världen utan packning. Hur stor eller liten ryggsäck, både fysiskt och mentalt, du vill släpa på bestämmer du själv. Vid resmålet checkas ändå din packning in, och du får lämna allting till nästa generation. Då spelar det ingen roll om du är fattig eller rik, levt ett bra eller dåligt liv, bråkat om arvegods etc, du lämnar all packning, all din jordiska glädje och alla dina bekymmer bakom dej.

Här vid slutdestination råder fullkomlig jämlikhet.

När livet visar sig från sin bästa sida finns inget utrymme för missförstånd, men känslorna mellan oss människor kan lätt få sig törnar.  Du kan nästan inte ta död på riktiga känslor du har för någon, partner, föräldrar, syskon, vänner etc men du kan känna dej så sårad att känslorna darrar och vibrerar, hårdnar och du börjar bygga på en känslomur. Denna mur som ska skydda dej från att känna, hålla din kärlek, dina känslor på avstånd. Den kan bli oerhört stark med åren och slutligen, i takt med att ditt hjärta fryser till is, kan inte ens du själv klättra över denna mur.

Finns det något värde i det? Ska du gå omkring och gödsla ditt sårade hjärta resten av livet, genom att älta, om och om igen, händelserna som gjorde dej så ledsen? Det finns ingen som säger att du har fel. Känslor har alltid en sida som talar sanning. Men det är inte en rättegång som ska ske där du måste erkänna att du har fel, du kanske bara behöver förstå och ta till dej att även de som sårat dej har sina känslor och sina sanningar.

Kärleken övervinner allting. Är det så? Ja, jag tror att det kan vara så, och jag tror, att om du har svårt för att riva ner din känslomur så behöver du jobba med dej själv, hitta en äkta självkänsla och finna ditt eget värde. Du är ju inte värdesatt efter hur dina kära behandlar dej, eller hur du upplever att de behandlat dej. Du är älskad och du är efterlängtad.

Jag känner en äldre farmor som bekände för mej hur djupt hon saknar kontakten med sin sonson. Denna farmor har alltid fått gräva djupt i sitt hjärta för att kunna uttrycka sina känslor, en dålig känslokall barndom har skadat henne, men trots det kunde hon för mej beskriva hur fantastisk denna sonson varit genom åren genom att ringa och hälsa på.

Olyckliga missförstånd hade skadat deras relation, och en känslomur ligger nu stadigt mellan dem. Hon grät olyckligt hos mej, och trodde att hon skulle få dö utan att relationen mellan henne och denne älskade sonson skulle förbättras.

Mitt hjärta blöder för henne men även för hennes sonson och för alla som bygger dessa murar. Hoppfullt är att känslomurar de första åren är ganska spröda, och lätta att överbrygga. Gör din värld till en av de bättre, våga hoppa över din mur, och känn hur mycket du växer som människa och hur gott det gör dej och den du åter vågar ge kärlek!